Stefan skapade sin egen sjukdom

Fotbollsklubben GAIS är mer än kontringar, överstegsfinter och hörnor direkt i mål. Följer man klubben går det inte att missa deras sociala engagemang i samhället. Fotboll i särskilt utsatta områden och cancer är två grannlaga exempel. I samarbete med Diabeteshanden utökar nu klubben sitt samhällsengagemang  ytterligare och belyser denna gång en känd men ändå okänd sjukdom, Diabetes. 

November är Diabetes Awareness Month som når sin kulmen på Världsdiabetesdagen den 14:e i månaden. GAIS har, som så många andra verksamheter och arbetsplatser, även de personer som är drabbade av sjukdomen. I klubbens A-lag finns nämligen två diabetiker, huvudtränaren Stefan Jacobsson och forwarden Richard Yarsuvat. Den förstnämnde har Typ 2 medan den sistnämnde har Typ 1. Under november kommer reportage med både Stefan och Richard presenteras på http://www.GAIS.se samt en längre version av intervjun på http://www.diabeteshanden.se. 

Iklädd en röd träningsoverallsjacka och svara byxor står Stefan Jacobsson nästan exakt mitt på gräsplanen med armarna i kors och låter sina ögon studera allt som händer. Platsen är den vackert belägna Gaisgården i Göteborgs östra delar och dagens träningspass börjar lida mot sitt slut.. Ett 20-tal flinka ynglingar åhör tydliga direktiv på en omisskännlig dialekt från Schlätta. Instruktionerna som verbaliseras omsätts i praktiken på en för dagen soldränkt skådeplats. Höstens vackra färger illuminerar scenen vackert och löven på planen är numerärt överlägsna antalet spelare. Blandade utföranden får Stefan att ta fram hela sin pallet av miner, även om det klart övervägande är beröm, skratt och leenden. Det är uppenbart att karln är i sitt rätta element när han får leda sina adepter på träningar och matcher.

Det är dock inte bara på fotbollsplanen som han iakttar detaljer och helheten, då det i allra högsta grad gäller hans egen match i hans privata liv ock. En detalj i den glade tränarens vardagsliv springer offside  lite då och då. Stefan är sedan sju år tillbaka drabbad av Diabetes Typ 2. 

Stefan hade under en längre tid känt av de symptomatiska tecknen som föregår sjukdomen, men utifrån sin bristande kunskap fanns inga tankar på att han skulle kunna vara sjuk. När feber ansatte honom sommaren 2013 tvingades den då 48-årige herrn uppsöka akutmottagningen på NÄL i Trollhättan. Personalen tog mängder av prover och Stefan fick lämna urinprov. När han var på väg att avlägsna sig kom en sjuksköterska springandes och frågade om han hade socker. Ett tveksamt och lätt förvånat nekande svar kom från den febersjuke innan den vitklädda förklarade att Stefan hade socker i urinen. Frågetecknet hos patienten rätades kort därefter ut till ett utropstecken och Diabetes typ 2 var en ny motståndare att ta sig an per omgående. Helt utan förberedande videogenomgångar och taktiska direktiv. Således en kombattant som inte var särskilt välscoutad och som alltid kommer att kunna straffa de egna misstagen med baklängesmål som följd.

– Det är som Superettan, det är et ständigt kämpande, uttrycker sig Stefan om den tuffa kamp som han sedan dess går på alla plan(er).

När vi efter träningen ses på den lilla läktaren i anslutning till träningsplanen är det en glad och pigg tränare som slår sig ned på covidsäkert avstånd. Välväxte lagkapten Carl Elfgren Nyströms längd skulle enkelt få plats mellan oss. Blicken från tränaren, som gör sin första säsong hos de grönsvarta, är nyfiken och högerhanden kliar diskret skäggstubben vars svarta strån numer även sällskapar med några gråa diton. Efter några korta meningsutbyten om dagens träningspass kommer vi in på hur livet tedde sig efter den där dagen för drygt sju år sedan. 

– När jag lärt mig att känna igen symptomen förstod jag att jag haft det ett antal år tidigare. Jag har ju Diabetes Typ 2 och sjunker aldrig lågt (blodsockernivå) utan stiger bara som sockervadd.  Som när jag vaknade på morron och kudden var helt sjöblöt, för på nätterna låg kroppen och förbrände socker som bare den. Så när jag tittar tillbaka i backspegeln har jag säkert haft den här biten innan, kanske till och med från 2009 eller något sådant där kanske. 

Stefan låter blicken glida iväg ned mot planen när han minns och får se ytterbacken August Wängberg skjuta över på den extra skotträning som han och några lagkamrater har vid det ena målet. Tränaren tar ingen större notis om det utan fortsätter sin utläggning. En utläggning som, om man har någon kunskap om sjukdomen, lätt känns igen som en karbonkopia på många insjuknande Typ 2 diabetiker.

– Jag tror att min livsstil med att vara fotbollstränare påverkade, innan man började jobba på heltid med det och då man hade ett civilt jobb. Det såg ju oftast ut att man gick upp klockan 05.30 och började jobba vid halv sju och sedan till fyra. Sedan någon timme där emellan innan man åkte till en träning. Och däremellan var det dålig kost och en inre stress. Jag upplevde själv aldrig att jag liksom var stressad. Men det är klart att man måste varit det på något sätt. Detta gjorde att jag nog skapade min egen sjukdom, tror jag. 

Kosten svårare än motionen

Att leva med Diabetes typ 2 innebär att man måste sätta en striktare struktur på sitt sätt att leva. Kosten är av stor vikt, likaså motion och sunda vanor. Sömn och låg stresshalt är också delar att ha kontroll på och se upp med. När Stefan insjuknade låg hans värden på nivåer som är direkt skadliga för kroppen. Men i dagsläget har han fin kontroll på dem och med dessa nivåerna så tror inte Stefan att sjukdomen kommer skapa några biverkningar. Han menar att man hela tiden måste tänka till med vad man gör och vad man stoppar i sig.

– Det är svårt att ha karaktär, det här med både den vanliga kosten kontra snasket som man stoppar i sig som man egentligen ska låta bli. Det är svårt när man hela tiden gjort det i sitt liv. Det är inte lätt och jag gillar frukt också och har svårt att ransonera det. Nu är det sockret inte lika farligt säger de, men det är ju ändå förhöjande. 

Framför allt de som insjuknar i Diabetes Typ 1 vittnar om en tid med dåligt mående på många plan. Den gamle innermittfältaren kände sig dock inte så speciellt sjuk vare sig innan eller initialt av sin konstaterade sjukdom.

– Jag upplevde mig aldrig så där riktigt sjuk mer än att jag på mornarna när jag vaknade kände jag att kudden var sjöblöt och jag kände ibland på dagarna att jag var väldigt varm och svettig i pannan och på huvudet. Sedan tror jag också att jag kände trötthet, men när man inte förstår vad det är så tänker man inte så mycket på’t utan man kör ju bara på.

– Typ 2 diabetes är ju lite lurigt, det är många som kan gå med det i många, många år innan man får samma upptäckt som jag fick. Jag kan inte säga att jag mådde dåligt men det är klart att jag kände ingen sån där extra törst som också är ett vanligt symptom.

”Hur känns det?” är den fråga som de flesta sportjournalister numer försöker klä i andra, mer eller mindre lyckade, fantasifulla frågeställningar. När Stefan vidareutvecklar sitt svar, så är det den frågan som i imperfekt besvaras när han ombeds förklara sina tankegångar efter beskedet.

– Först hade jag svårt att låta det riktigt smälta in. Ah, ja det är väl inte så farligt! Och framför allt hade jag väldigt svårt att förändra mitt beteende både med mat och godis och framför allt motion. Jag har ju spelat fotboll väldigt länge och när jag la av när jag var 35, och så kom ju viktuppgången som ett brev på posten. Jag borde tagit tag i den biten redan från början när man ser att kilona börjar lägga sig på. Tyvärr krävdes det en sjukdom för att jag skulle ta tag i min motion och min vikt. Så det var mer efter något år när man började få gå på kontroller och de sa ”Det händer inget här, du blir inte mycket bättre”. Till slut fick jag klart för mig att det gäller att göra saker och när man väl börjar göra saker och får det till att bli en rutin, då är det enkelt sen. 

– Men jag kan inte säga att jag mådde psykiskt dåligt, utan det var mer att jag inte riktigt tog in det och förstod konsekvenserna av det. Man fick göra lite ultraljud och då var det en sköterska som var lite barsk emot mig och sa ”Du förstår att du är allergisk mot socker och förstår du inte det och inte skärper dig så kommer ögonen lossna”. Det är ju så, Diabetes drar ju med sig vissa biverkningar som inte är så roliga.

Diabetes är en sjukdom som länge flugit och smugit under radarn. Gemene mans kunskap om den kan metaforiskt jämföras med kunskapen om offside-regeln inom Svenska Akademin. Och mannen som påbörjade sin resa inom fotbollen på Mogårdsvallen i lilla Moholm, beläget mellan Skövde och Töreboda, var inte undantaget som bekräftade regeln.

– Jag visste egentligen inte mycket mer än att min farfar hade Diabetes, han var en gammal bonne som gått på sin gård bland korna och jobbat och druckit mjölk. När de sa till honom att han inte längre fick dricka mjölk vart han ju helt tokig.  Det var ju inte bra för hanses socker. Men mycket mer än så hade jag inte kommit i kontakt med Diabetes ska jag villigt erkänna. Det var en sjukdom man hört talas om men det är som med allt annat, man tror inte man ska drabbas av den själv.

Du känner dig inte så jävla sjuk men får du inte kontroll så blir du allvarligt sjuk.

Hur går det då med arvsanlagen? Har två generationer i rakt nedstigande led bättre pli på sig än den mjölkälskande farfadern? Det visar sig att äpplet inte föll så där väldigt långt ifrån päronträdet även om acceptansen verkar ha landat bättre två generationer ned.

– Det är fortfarande svårt att låta bli godsaker man inte ska ta. Att ta en kaka på ett kalas bara för att vara snäll. Det är mycket sådant att man måste ha bra karaktär annars är det stor risk man får de biverkningarna som man inte vill ha. Det är det som gör det så svårt att ha diabetes, du känner dig inte så jävla sjuk men får du inte kontroll så blir du allvarligt sjuk.

– Jag tycker dock att jag mår väldigt bra. Jag vet att det här jobbet heller inte gynnar en diabetessjukdom eftersom inre stress påverkar blodsockret. Men jag tycker att jag hanterar det okej. Jag motionerar regelbundet och håller det bra. Visst, jag tar lite piller och även en spruta en gång i veckan som är bra för typ 2 diabetiker.

En påminnelse om var man enligt kristen tro hamnar om man inte sköter sig hörs tydligt från planen och våra blickar vänds dit. Ännu ett skott som missar mål och vi båda flinar lite över inlevelsen i utropet som med säkerhet hördes ned till den närbelägna polisskjutbanan. Likt diabetiker är det av vikt att fotbollsspelares avslut inte missar mål för ofta ty då väntar en förlust. Stefan är heller inte långsam med att hitta en jämförelse mellan hans båda heltidsjobb. Det är vida känt att fotbollstränare på den här nivån har sitt yrke i tankarna dygnet runt.

– Alltså, en diabetiker som fuskar eller en elitidrottare som fuskar i sin idrott av någon anledning för att man inte har rätt karaktär får ju ta konsekvensen av det. Det är väl den största. När man var yngre fanns det inga konsekvenser som man tänkte på. Man åt som man ville men det gör man inte idag utan här får man faktiskt tänka till vad man dricker och äter. Sedan har Diabetes Typ 1:orna det värre för om de skulle krascha nedåt, och ingen får tag i dem och kan hjälpa dem, så kan det sluta helt åt helvete!

– Alla som någon gång varit aktiva fotbollsspelare och tvärt lagt av med sin motion vet hur kroppen brukar reagera. Matintaget är desamma och kroppen finner det helt plötsligt läge att bredda sina mått. Här rannsakar huvudtränaren sig själv och ser ut att även han kunna skrika Hin Håles hembygd när frågan om vad som varit den svåraste omställningen kommer upp på tapeten.

– Jag har idrottat i hela mitt liv, men även om jag slarvat och tyckt att nu får det vara nog med att röra på sig efter man lagt ned fotbollen så var motionen lättast att komma igång med. Det kände man nästan direkt att när man fick igång det så började man må mycket mycket bättre. Jag har haft svårt för att, och har fortfarande svårt, att hålla en bra kost. Det är lite bökigt när man lever ihop med andra. I vissa fall måste man ha en helt annan diet än de andra i familjen exemplevis. Så det ställs stora krav på dom. Så jag skulle säga att kosten, att sluta med snaskätandet är det som är svårast av någon konstig anledning.

– Det är som vanligt, det som är tabu är svårt att låta bli!

Stefan skrattar ljudligt och samtalet glider in på mat, kost och det förbjudna. Vi är båda av uppfattningen att för strikt kost allt som oftast får negativ påverkan på välmåendet och att det är viktig att hitta en bra balans. Att vara professionell fotbollstränare är onekligen inte det enklaste när det gäller att skapa den bästa rutinen men hans framgångar på lägre nivå har inte bara fört med sig uppdrag på högre nivå utan också möjligheten till en bättre balans i vardagen. 

– Man vill ju också kunna ta en god öl ute. Sedan kan man inte vara för extrem heller. Jag ser en stor skillnad på hur jag kan hantera min kost numer när jag kan jobba dagtid med fotboll kontra när jag jobbade på fabrik. Där sket man i frukosten. En hade med sig nån macka och åt klockan 10. Sedan hade man inte med sig någon bra lunch heller utan det blev någon jäkla micromat som man värmde. Sedan var det full rulle till träningen och sedan vrålhungrig klockan åtta och så stannade man vid en mack och köpte en korv och en jävla godispåse och läsk. Sedan kom man hem och åt upp hela kylskåpet med. Jag har nog format min sjukdom på ett bra sätt.

Stefan, som delar födelsedag med den framstående norske skrinnaren Johann Olav Koss, skrattar återigen ljudligt och vinkar samtidigt till en förbipasserande på vägen. När skrattet klingat ut och den förbipasserande hunnit in på Gaisdgårdens domäner genmäler han osentimentalt och utan några svepande bortförklaringar att han var tvåa på bollen.

– Hade jag fortsatt att motionera som jag gjorde innan  då tror jag aldrig att jag hade fått det här. Men nu gjorde jag inte det och helt plötsligt får man inte plats i spegeln och undrar vad det är som hänt!

Har man Diabetes Typ 1 så finns idag en fin behandlingsform via en insulinpump och med en sändare som snappar upp det aktuella blodsockervärdet var femte minut. Som Typ 2:a använder sig inte Stefan av lika raffinerande metoder utan litar mer på sin egen känsla och instinkt. Han berättar att han testar sitt blodsockervärde alldeles för sällan och intervallen av två veckor skulle skrämma vilken diabetessköterska som helst till att missa öppet mål. Dock testas inte blodsockervärdet lika frekvent på Typ 2:or som hos Typ 1:or.

– Jag känner igen mina symptom när jag blir hög, då blir jag svettig i pannan. Min diabetessköterska säger att jag ska testa mig oftare för att lära mig vilka livsmedel och vilka grejer som gör att jag stiger. Men jag är lite slarvig där.  Men de sista åren så har jag klarat av att hålla balansen på ett bra sätt och det visar mina kontroller att jag ligger där jag ska göra. Men målsättningen är att trycka ner lite till naturligtvis.

-När jag är hög så slutar jag äta den där chokladbiten jag trodde jag kunde äta men i vissa fall känner jag att jag måste gå ut och gå när jag blir hög. Då trycker jag tillbaka det. Det är mitt råd till alla, att aldrig sluta att motionera. Och framför allt motionera om du har Diabetes! Jag vet i alla fall att det blir en bra effekt och om jag fuskat med motionen på någon vecka då känner man att man börjar  komma lite högre (i blodsockervärde) men bara man kommer igång med det känner man direkt att kroppen blir svalare.

Sambon är stöttande

Sjukdomen och dess vardagliga vård och saker att ta hänsyn till drabbar oftast inte bara den sjuke utan även de närstående. Barn, respektive och nära vänner kan alla vittna om någon eller flera situationer där de får anpassa sig eller att något hänt. Stefan svarar eftertryckligt och lägger samtidigt över det ena benen över det andra och ett par svartvita Adidas Copa Mundial blir synliga.

– Jag får ju säga att Frida som jag lever ihop med är fantastisk. Vi är båda skilda sedan tidigare och har träffats senare  i livet och har nu varit tillsammans i sex år. Hon har levt med barn som har Typ 1, så hon vet ju mycket väl om vad det innebär att leva med en diabetiker. Jag är ju 55 år nu och det är inte så att vi har en massa småbarn runtomkring, men så fort någon nära som får sjukdomar så blir man ju alltid lite orolig och alla vill hjälpa till. Och de är ju snabba på att påpeka om jag råkar stoppa i mig någonting som jag inte ska stoppa i mig….

Våra leenden påvisar det så välkända faktumet för diabetiker. Fördomar och godvilliga rättesnören påträffas med jämna mellanrum. Förr var Diabetes belagt med tabu och en slags tystnadskultur, man skulle inte nämna att man hade ”socker”. Idag, precis som Stefan varit inne på, har verkligheten skiftat till ljusare färger och till att åtnjuta en större acceptans från andra. Kunskapen hos befolkningen har ökats markant till godo för de drabbade. Dock kanske inte på den nivån som diabetikerna skulle önska. Idag är det heller inte fult och skämmigt att ha det på samma vis som det var förr. I Stefans fall, som en öppen och medialt uppmärksammad person, är det inte konstigt att många känner till hans sjukdomsbild. 

– Alla mina som är nära och kära och närmaste bekanta vet att jag har det. Sedan har jag varit väldigt öppet med det, även i media. Det var reportage om det i Degerfors (klubben han tränade innan han skrev på för GAIS) och det stod att jag var det när jag blev ny tränare i GAIS också. De närmaste runtomkring på arbetsplatsen vet ju om det också så klart.

– Kunskapen ja, jag tror den är rätt dålig faktiskt. Vet ju själv att jag inte hade någon större kunskap.  Visste om att en Typ 1:a kan hamna i koma och att man ska försöka ge dem något sött så de kvicknar till. Men jag hade inte mycket info om’et. Jag har haft en farfar som haft det och han var mest vansinnig över’t, att han inte fick äta och dricka det han ville. Nej, jag var ganska svältfödd på information om det. Man har fått mycket information om Diabetas av avdelningarna och sköterskorna och många bra tips. Det finns mycket bra webbsidor som kan lära en om sin sjukdom. Men jag tror inte kunskapen är så himla utbredd annars. 

– Men det kommer ju mer och mer. Det finns ju galor och det har uppmärksammats på ett helt annat sätt de sista tio åren.Jag tror även sjukvården tänker mer på det än vad man gjorde förr.

IMG_9915.JPG

Det folk i gemen inte känner till är hur många olika saker som påverkar blodsockret. Så som infektioner, kyla/värme samt det som Stefan tidigare nämnt förekommer i liverpoolsupporterns liv, stress. Stefan utvecklar sina tankar om det samtidigt som de båda Copa Mundial-skorna landar på marken och axlarna skjuts upp när händerna också subtilt börjar gestikulera 

– Det är svårt att säga hur det påverkar, jag vet bara ATT det påverkar. All stress höjer blodsockret men det farligaste är den inre stressen. Det här yrket medför att man går och har med sig jobbet 24/7. Jag brukar försöka att ta en liten motionsrunda på matchdagar om jag har den tiden. Det tror jag påverkar väldigt mycket. Man känner att man då trycker tillbaka det lite. Det är återkommande, i alla fall för min del och även för alla tror jag, att oavsett om du har Diabetes eller inte så är motion jävligt bra mot stress också.

För en klubb med allsvenska ambitioner som GAIS är kan även Superettan ses som en sjukdom. Och likt Diabetes innehåller den tuffa matcher, kluriga utmaningar och motgångar. Och likt Diabetes är det nog bara de närmast sörjande som verkar bry sig. Fler likheter kan så klart hittas och Stefan ramlar själv in på en när samtalet kommer in på det faktum att en god skötsel av sjukdomen innebär fasta rutiner, vilket västgötens yrkesval inte kan servera på en silverbricka.

– Man måste skapa en kontinuitet som i mitt fall och få rutiner för motion. Struktur tycker jag är kost och hela den biten. Det är jättemycket likheter och det är samma sak som i Superettan. Det är också lika svårt att klara av båda delar, det är ett ständigt kämpande!

– Det är ju där allting dras till sin spets. Det är väldigt oregelbundna tider, man anpassar allt utifrån träning och match. Det stämmer inte alltid överens med diabetesklockan. Där ställs det jättestora krav och ännu mer på de som har Typ 1 Diabetes. Där tänker man inte på det att de måste ha än mer kontinuitet. De måste ha struktur med sitt privatliv för att det ska matcha en elitnivå. Det är därför som vi diabetiker tycker livet är lite orättvist ibland.

Imponerad av Richard Yarsuvat 

Diabetes är en sjukdom som kan påverka de drabbade på olika vis. En del får det mentalt tufft men Stefan föredrar att titta uppåt i tabellen. Kroppen rätas ut när han med emfas förklarar en av sjukdomens positiva biverkningar, att den har stärkt honom mentalt i hans yrke.

– Det tror jag, absolut att den har. Jag har blivit tvungen att ta hand om mitt välbefinnande så jag tror det även bidragit till att jag bättre hanterar den här miljön och det som det innebär om du vinner eller förlorar. Du har alltid nya problem som du ställs inför. Jag tror det är jätteviktigt för oss som håller på med den här biten, att man har en kontinuerlig motion och kan du sedan krydda det med att du äter hälsosam kost så tror jag du kan utföra ditt jobb bättre.

Som bekant så finns det två olika typer av Diabetes och Stefan är heller inte ensam om att ha Diabetes i GAIS. Även anfallaren och skyttelkungen Richard Yarsuvat har sjukdomen konstaterat i sin sjukjournal. Skillnaden mellan tränaren och hans adept är att Richard har Diabetes Typ 1. Den varianten är mer komplex och som ni förstått av texten, förenad med högre faror på daglig basis. Stefan är så klart medveten om Richards situation men har också bra hjälp av Richard själv samt även Conor McDonagh, GAIS fystränare. Irländaren är inte bara en fena på sin profession utan har också visat sig vara synnerligen alert på att supportera lagets interna poängkung när så behövs.

– Vi är ju uppmärksamma på honom. Vi har grejer ifall han skulle falla bort eller bli drabbad av att det sjunker. Men Ricky, måste jag säga, är väldigt noggrann. Han har haft det länge och vet precis hur han ska hantera det. Han säger ju också till snabbt och när han måste ta något att äta. Men det är klart att vi är väldigt medvetna och har koll på honom.

Att prestera på elitnivå är svårt och att göra det med Diabetes och ett blodsocker som på många vis kan sätta krokben gör det än svårare. Stefan är imponerad av prestationerna av sin kedjespelare som mellan målen inmundigar mellanmål emellanåt under matcher och träning. Sä här säger han om Richards prestationer utifrån hans sjukdomsbild.

– Jag tycker att Ricky sköter det väldigt bra. Men det är klart att det finns säkert framför allt träningar som han inte är riktigt på g och under vissa intensivare perioder när det är svårare att hålla nivån rätt. Och frågan är ju också hur hans återhämtning är. Det är ju svårt, fotboll är så himla kollektivt och det är många spelare som agerar så. Man tittar väldigt mycket på helheten och spanar inte in på en spelare utan det finns många spelare som dippar då och då av olika anledningar. Ibland dippar Ricky och det är svårt att veta om det är på grund av Diabetes eller om han bara känner sig väldigt sliten. Men i hanses fall är det nog oftast en kombination där.

I sin roll som huvudtränare har Stefan ett helikopterperspektiv på lagets prestation under matcherna och inte möjligheten att studera allt på individnivå. Tur då att den irländske fystränaren McDonagh har Dublina roller och håller ett extra vakande öga.

– Han har kommit ut och velat ha något i slutet av matcher. Conor har som sagt väldigt bra koll på Ricky och tittar mycket på honom. Mer än vad jag gör som tittar mer på helheten. Sä det känns väldigt tryggt att Conor är så pass medveten och på hugget.

Förhoppningen om en ljusare framtid

Utvecklingen tekniska hjälpmedel och andra förbättringar har varit offensiva under det sista decenniet. Dagens teknik ger diabetikerna en stadig defensiv att luta sig mot. Men fint och publikfriande spel måste också så småningom leda till mål. Tränaren, som stadigt förbättrade Degerfors under de fyra senaste åren, har förhoppningar om en god framtid. Han gör det med emfas och inlevelse när armarna åter förstärker de verbala uttrycken.

– Jag hoppas verkligen man ska komma längre med det här. Jag tror inte Diabetesen varit någon högprioriterad sjukdom om man backar bandet lite. Men sedan tror jag att efter åren som gått att man har sett att det blir mycket biverkningar och följdsjukdomar av Diabetes och då, helt plötsligt, blir den sjukdomen mer aktuell att lösa. 

– Sedan har den  uppmärksammats mycket mer bara de sista 10 åren, trycker jag. Förhoppningen är att man kan få bukt på i alla fall Typ 1 Diabetes på ett bättre sätt. Typ 2 är ju att man skulle kunna nå fram mycket mer om man jobbade med information med i samhället, i föreningar och den biten. Alla fattar det, rökning är också farligt men folk röker ändå. Folk fattar att man inte bara ska äta McDonalds men det gör folk ändå. Ett ständigt informationsflöde så får folk upp ögonen. Det kan gå så långt som att ta bort idrottstimmar på skoltid. Det är ganska uppenbart att barnen blir större tidigare och man vet också att man presterar bättre på matten och på engelskan om man rör sig mer. Men då måste både regeringen och skolverket förstå att allt inte handlar bara om teori.

Resonemanget leder åter in på allmänheten och vad de vet och vad de bör veta om sjukdomen. Stefan för återigen sin vänster hand genom håret och rynkar pannan  innan han tar förnyad sats.

– Jag tror det är väldigt viktigt att dom får en förståelse och en inblick hur man hjälper en person som framför allt har hamnat lågt. Sedan att det också finns en förståelse för den problematik som det är att ha Diabetes. Att de personerna som har’t och att de personerna som har Diabetes ställs inför vissa frågeställningar och som folk tänker varför håller han på med det, varför gör hon så? Lite mer förståelse, men framför allt hur man bör agera om man märker en person som hamnar i koma så att man kan hjälpa dom. Det är absolut viktigast!

– Det är lite som en första hjälpen!

Första hjälpen från läkemedelsbolagen i form av ett botemedel är en dröm som de flesta diabetiker när. Stefan tror inte att det är som att leta efter en nål i en höstack utan har en positiv syn på framtiden och vad som kan hända med sjukdomen. Bot och lindring i en högre serie vore super, ettan eller tvåans diabetesvarianter oavsett. Avslutningsvis låter han sju års empiri sammanfatta hans röda tråd genom hela pratsunden. Lyssna på Stefan och chansen att ni vinner matcher är större.

– Ja, jag tror att man hittar något bot. Det blir en prioritet. Vilken sjukdom lägger de pengarna på? Men varför skulle man inte kunna hitta det? Frågan är om det går så långt att man ser varför man blir Typ 1:a och om man kan förhindra det eller om man bara kan lösa’t med en bra medicin,

– Jag tror inte man ska överdramatisera sjukdomen, men samtidigt går det inte att nonchalera’t heller.Jag tror att bästa botemedlet om man inte ska äta pillerkartor är att börja röra på sig. Då går det att mota sjukdomen en hel del. Det är väl mitt råd och det jag vill skicka med. Se för guds skull till att gå ut och rör på er lite då och då!

 

Detta är den första delen utav två om GAIS och Diabetes i ett samarbete mellan GAIS och Diabeteshanden. I nästa intervju möter du skyttekungen Richard Yarsuvat som spelar fotboll på elitnivå med Diabetes Typ 1.

Syftet med texterna är både att belysa och att upplysa om en obotlig sjukdom som ofta är dold i dunkel samt att ge en bild av den dagliga kampen som de drabbade för.

För att ta reda på skillnaderna mellan de olika typerna av Diabetes:https://ki.se/imm/diabetestyper

För att lära dig mer på ett enkelt sätt: https://diabetes.nu https://www.diabetes.se

För att hjälpa till att bidra till att barn i framtiden inte får samma hinder i sin fotbollsutövning som Richard:https://www.barndiabetesfonden.se/jag-vill-bidra/ Märk gärna din gåva med ”GAIS”

Foto: Mattias Järelöv

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *