Monetärt perspektiv

Black. Svart. Nero. Negro. Schwarz. Musta. Kommer ni ihåg när Tommy Nilsson öppnade sin dörr för ett känt chokladmärke från Sumpan? Det tog en dag innan folk listat ut att det bara var ett PR-trick och inte en återgång till hans horisont på 80-talet utan en enkel aktion att få in lite mer likvida medel.

Reklam, inte sällan med kändisar, är ett av dagens samhälles största vardagsintryck och i en kommersiell värld blir det så klart ett naturligt inslag. Ett inslag i november som på sista åren även det blivit vedertaget i Sverige är Black Friday.

Enligt Svensk Handel köper fyra av tio svenskar julklappar på Black Friday och 2019 omsatte Black Week 7,5 miljarder riksdaler. Jag kan komma på mig själv med att redan nu fundera över vad jag behöver för inköp och då synkronisera dessa med Black Friday. Jag har knalleandan, om inte i blodet, så i min portmonnä. Hjärnans belöningssystem firar sina korta triumfer hos mig när jag tänker och planerar sådant. Stolthetens varningslampa lyser rött men många moln blåser förbi undertecknads sol.

I början av denna månad fyllde min pojk år och i slutet är det ovan nämnda Black Friday. Däremellan sägs det att inget händer. Det är lika fel som att tro att reklam inte påverkar folks medvetande. Den internationella Världsdiabetesdagen är alltid den 14:e november och under hela den blå (diabetes har anammat den blå färgen, likt Joni Mitchell gjorde på sitt album från 1971) månaden uppmärksammas sjukdomen. I Sverige har det historiskt sett varit en undermålig information kring den, men för ett par år sedan ändrades det och numer bjuds tittarna på TV3 och Viaplay på någon form av kombinerad underhållning och information på det blåa temat. Spridandet av korrekt (!) information till drygt en halv miljon fluktare har varit monumental och dessutom samlades det, som exempel, under 2019 års gala in över 8 miljoner kronor till forskningen. Det är inte pudelrock utan helt avgörande för att kunna få bot på denna i dagsläget obotliga sjukdom.

 En fantastisk siffra i sin kontext. För er matematiskt intresserade så har ni redan räknat ut att det är drygt 0,1 % av vad folk shoppade under Black Week. Om de som shoppar skulle shoppa för en ynka procent mindre och hellre skänka dem till stöd för diabetesforskning under galan skulle galans rekord nästan tiodubblas. Det finns ett latinskt ordspråk som lyder ”Alla frågar om man är rik, ingen frågar om man är god”. Jag är övertygad om att de båda kombineras hos många och att det kan komma väl till pass på denna dagen. Om just du känner att det kombineras på dig är länken HÄR

Kan du din shopping till en procent avstå?

Så att inga barns kroppar av diabetes framgent kommer bestå.

Välj inte bara fredagen den svarta, utan låt de sjuka tänka att just dina färger var blå.

Tack.

//Daniel

Ricky Yarsuvat – målar och nålar i fotbollens tjänst

Fotbollsklubben GAIS är mer än spelvändningar, tunnlar och gröna raketer. Följer man klubben går det inte att missa deras sociala engagemang i samhället. Fotboll i särskilt utsatta områden och cancer är två grannlaga exempel. I samarbete med Diabeteshanden drar nu klubben ytterligare en nål och belyser denna gång en känd men ändå okänd sjukdom, Diabetes. 

November är Diabetes Awareness Month som nådde sin kulmen på Världsdiabetesdagen den 14:e i månaden. GAIS har, som så många andra verksamheter och arbetsplatser, även de personer som är drabbade av sjukdomen. I klubbens A-lag finns nämligen två diabetiker, huvudtränaren Stefan Jacobsson och forwarden Ricky Yarsuvat. Den förstnämnde har typ 2 medan den sistnämnde har typ 1. Under november har reportage presenterats med Stefan och nu är det Rickys tur. Ni finner en förkortad version på GAIS.se 

Lördagen den 23:e maj toppade boråsfödde Christer Björkmans hit ”Imorgon är en annan dag”  Kent Finells Svensktoppen. Så kom det bokstavligt att bli för familjen Yarsuvat på Hässleholmen i Borås. Den av döttrar prydda syskonskaran kom på söndagen att till antalet utökas med två pojkar. Robin var den ivrigaste av dem att se världen som sin lekplats. Den yngre pojken, som sedermera gavs namnet Richard, följde broderns exempel tre minuter senare. Stolthet för mamma Emriza som än i dag är den som alltid finns där med sin hjälpande hand.

De båda tvillingarna växte och fann att bollen var en leksak av rang och redan från tidig ålder gjorde den dem sällskap under många av dygnets vakna timmar. Borås AIK, klubben med Borås stadsvapen i emblemet, kom att bli talangernas moderklubb. Ricky rönte tidig framgång och den tidens enda elitlag i staden, IF Elfsborg fattade tycke för den snabbe och målfarlige anfallaren. Rött och blått byttes mot gult och svart och nu var det dags att ta sig an karriären sittandes i förarsätet. Målet hittades i rask takt i klubben U-lag och chansen att prestera i A-laget gavs. På Borås Arena en tidig sommardag mot Mjällby AIF kom en 19-åriog Ricky att göra sin allsvenska debut när han bytte av Niklas Hult efter 82.13.

Det var inte bara Elfsborg som tyckte att Ricky var värd att testa på högre nivåer. Sveriges U19-landslag lockade med samma färg på tröjan fast kompletterat med blåa byxor istället för de svarta. Internationella meriter i form av två framträdanden kunde adderas på Rickys fotbolls-CV.

Efter fem allsvenska inhopp landade han i diverse utlåningar till mindre klubbar i serierna precis under. Karriären tog fart ordentligt när lillebror Yarsuvat landade i Elfsborgs lokala antagonister Norrby IF. Väl hos den blåvita arbetarklubben blommade den då 23-åriga anfallaren ut och matchrapportörerna fick flitigt plita ned Milan-supporterns namn i kolumnen för gjorda mål. En vinst i Division 1:s skytteliga fick klubbar högre upp i seriesystemet att kasta måltrånande blickar på framfarten. Längsta strået drog Dalkurd FF. 

För andra året i rad var det namnet Yarsuvat som graverades in på en skytteligapokal. Dalkurd uppvisade fin fotboll och såg till att hänga Superettans ytterrock på kroken och göra entré i svensk fotbolls finrum på allvar då seriens silvermedalj innebar avancemang till Allsvenskan. Ryktet om karlns giftighet i straffområdet efter de 17 målen hade spridit sig utomlands och den engelska League 1-klubben Oldham fann att den unge svensken skulle vara deras X-faktor. Ödet ville dock annorlunda och när affären på stopptid föll hade de flesta allsvenska klubbar spikat sina trupper. Återvändande till Knallestaden och Norrby blev realiteten istället för Boundary Park i Lancashire.

Det blev inget med Oldham Athletics. Men i sinom tid kom dock den yarsuvatska namnteckningen att hamna på ett kontrakt av en klubb med atlet i sitt namn. Inte lika långt västerut som engelska Oldham men väl i Göteborg och Göteborgs Atlet & IdrottsSällskap, GAIS. Detta till sin farmors mans stora glädje. Denne, tyvärr under 2020 framlidne, var en stor supporter till Atleterna och är faktiskt den som ligger bakom att Ricky spelar i det något udda tröjnumret 12. 

– När jag var liten sa han att jag skulle testa nummer 12. Han var riktig gaisare faktiskt. Han har försökt i många år tidigare att få mig att komma till GAIS. Han fick mig att använda nummer 12 och därför har jag valt att bära det genom åren. Det är ett udda nummer och det är många som frågar om det. När jag kom till Dalkurd sa de att jag skulle ha tian, jag sa ”Nänänä, jag ska ha tolvan”. De sa ”Va, skojar du? Det är ju ett målvaktsnummer”. Det är ett nummer jag alltid  haft och det fastnade hos mig.

Vi sitter på en delvis staketförsedd träaltan i bostadsområdet han och sambon slagit ned sina bopålar i. Radhuslängans yttersta del är trädgårdsmässigt inrett med en större och välklippt gräsmatta. Några få buskar har sällskap av ett gäng fotbollar. Dessa ser inte ut att vara av det professionella slaget varvid slutsatsen att barn med jämna mellanrum besöker hemmet deras. Gaveln är täckt av rött tegel medan sidan dit altanen vetter är av trä i i blandat grått och vitt i både vågrätt och lodrätt. Gediget och trivsamt. Altanen är rymlig och inbjudande och en plats som Folkhälsomyndigheten för ändamålet skulle gett sitt godkännande till enligt gällande rekommendationer. 

För dagen godkänner det boråsiska vädret utomhusaktiviteter. I lediga kläder med grönsvarta förtecken välkomnar Ricky med corona-uteblivet handslag och med ett leende som bekräftar ordens välkomnande. Grannskapets ljudkuliss är lågmäld men diverse gälla rop påminner om bostadsområdets popularitet hos barnfamiljer. Två diabetiker i samspråk bjuder inte in till söta drycker utan vatten med och utan bubblor ställs fram på bordet just efter initiala artighetsfraser utbytts. 

Att Ricky har nått de framgångar han gjort är så klart imponerande men än mer imponerande blir det om man betänker att han haft diabetes sedan småbarnsåldern.

– Jag tror jag var runt 6-års ålder när jag fick veta att jag hade diabetes. Det var väldigt tidigt. Min bror fick det före mig. Han fick det när han var fem och jag fick det när jag var sex. Syrrans lilla dotter fick det nu också, det är tråkigt för man kan ju ärva det.

– Jag har faktiskt Inte så mycket minnen av det. Jag vet att vi var inlagda på sjukhus i typ ett halvår när jag och brorsan åkte på det. Men kommer inte ihåg så mycket annars.

Ambulans till sjukhuset

Att vid den åldern tvingas lära sig ta sig an livet med diabetes som sällskap är ett bryderi och en förälders mardröm. Som vuxen kan man ta hand om sin sjukdom men för barn är det i mångt och mycket en övermäktig uppgift att ta hand om den utan vuxnas behjälplighet.

– Jag vet att när man började skolan var det mycket problem, det var mycket blodsockerfall och lågt blodsocker. Det var många gånger man vaknade upp och fick åka till sjukhuset med ambulans, Jag vet inte om det var för att vi inte lärt oss den riktigt och inte kunde kontrollera det, men det var väldigt många gånger akuta fall. Det är klart att det påverkar, man missar mycket i skolan. Jag fick till och med gå om en klass, så man påverkades negativt så klart.

Att två i samma familj har diabetes är ovanligt och att det då dessutom är tvillingar är extremt ovanligt. Tvillingar kan ha rivalitet och så kan det säkert ha varit i det yarsuvatska brödraparet också. Men gällande diabetes är de varandras stöd och inte så tävlingsbenägna man skulle kunna förvänta sig av två elitspelande fotbollsbröder (Robin spelar i Svenska Futsalligan och har flertalet landskamper i bagaget).

– Faktiskt inte, men det är klart att vi kan ta mycket råd av varandra. Han testar vissa grejer som Libre-sensorn (en sensor som sitter fast på kroppen som man kan mäta sitt blodsockervärde med teknisk apparatur)) och han rekommenderade mig den. Han hade varit hos sin läkare och fått den och tyckte den var bra så det är klart att han sa till mig att jag också skulle fråga om jag kunde få en sådan och det gjorde jag. Så på så sätt hjälper vi varandra. Men annars när det kommer till diabetesen så har vi så bra koll på den så vi behöver inte fråga varandra. ’

– Jag kör Libre emellanåt faktiskt, men jag sticker mig mycket i fingrarna. När jag känner av att det börjar kännas för mycket på fingrarna, att det bli som sår på fingrarna, då väljer jag att köra Libre i kanske en vecka för att vila fingrarna, men sedan kör jag fingrarna igen.

Stenkoll på sitt blodsocker

24/7 är sifferkombinationen som gäller för diabetiker. Ständigt och jämnt. Året om, resten av livet. För höga värden gör dig bland annat slö och frånvarande och för låga värden renderar i en hjärna som har svårt för att fungera på ett normalt sätt. Att, när man har det yrket som Ricky har, ha extrem koll på sitt blodsocker är ett måste för att kunna prestera som en frisk spelare. Således har han rutiner och rickytigt bra koll på sin sjukdom framför allt när det kommer till sitt idrottsutövande. När det gäller matchsituationen är det i princip maniskt, fast i ordets positiva betydelse. Ricky rätar upp sin ställning i stolen, rättar till kepsen och tar sats när han ska beskriva hur det ser ut med mat och förberedelser under Makrillarnas träningar.

– Vi tränar ju ganska tidigt på morgonen så jag äter en bra frukost och jag är noga med vad jag käkar också. Jag testar mig ofta, jag skulle säga från att jag vaknar till att jag tränar testar jag mig nog 3-4 gånger. Och när jag kommer ut till träningarna har jag oftast såna saker som Gainomax liggandes där vid träningsplanen så jag har nära till dom. Sedan går jag ut och tränar som vanligt och så kommer det perioder under pauserna då jag tar någon klunk därifrån också om det skulle behövas. Ibland kan man få avbryta en träning och gå åt sidan. Och det är också en grej jag är väldigt tacksam över att till exempel i GAIS när jag håller på och tränar. Det kanske inte är så många lag och tränare som skulle uppskatta att en spelare gör såna saker men det kan ju hända att jag går iväg en minut från träningsplanen.

– Efter träningen så är det blandat faktiskt. Ibland äter jag med dom i laget. Vi brukar åka ned och käka någon pasta eller något liknande. Ibland åker jag till jobbet och käkar och ibland åker jag hem och äter med familjen och tjejen. Men oftast försöker jag få i mig lunch så fort som möjligt efter träningen. Men jag är också noga med att ta något i omklädningsrummet. Dom som ser mig i omklädningsrummet skrattar alltid åt att jag alltid har med mig Risifrutti och någon Yoggi. Så kollar du i kylen på Gaisgården så ser du mycket Yoggi och Risifrutti där för att jag tar alltid en efter träningen innan jag åker hem och äter. 

Mönstret går igen när Ricky ska dra på sig den grönsvartrandiga matchdräkten och förvalta makrillarnas målchanser i nät. Återigen byter han ställning i stolen och ljudet av vatten som fylls på i ett glas hörs.

– Jag är noga med att gå upp tidigt och käka en hel frukost. Frukosten tycker jag är viktig så jag käkar alltid en bra frukost. Sen brukar jag faktiskt lägga mig och vila lite till direkt efter jag käkat frukosten. Sedan käkar jag en bra lunch också. Jag ser till att ha något mellanmål innan jag åker till samlingen. Oftast är ju matcherna runt 5, 6, 7 och då är det viktigt med mellanmål. Sedan ser jag till att gå en promenad här i området för jag är väldigt noga med att röra på mig innan match. Sen har vi ett schema, ett rörelseschema som vi alltid ska följa så vi har massa övningar vi ska göra innan match för att vara redo för matchstart. Men jag är mycket noga med det här att få i mig något lite emellanåt hela tiden, för det är viktigt att fylla på när det är matchdagar. 

– Och så kollar jag faktiskt extra noga blodsockret när det är matchdagar. Är det så att jag kollar tio gånger per dag när det är vanliga dagar så kollar jag nog 20 gånger per dag när det är matchdagar. Jag dubbelkollar, jag kollar jättemånga gånger innan matchstart, kanske tre gånger på 30 sekunder innan matchstart. Jag vill verkligen vara 100 i huvudet att det stämmer. Jag kollar också jättemycket i halvlek. Jag gör alltid så att jag sticker mig i fingret direkt när jag kommer in och så har vi något kort snack där. Då sticker jag mig i fingret igen och precis innan matchstart  igen. Så det blir tre gånger under den tiden jag är inne i omklädningsrummet. Om det är så att jag behöver energi så tar jag oftast det jag behöver. Det kan bli en halv banan, eller en banan och så brukar vi ha en sådan här typ Resorb för att få upp energin lite. Men oftast är det koffein eller en banan.

– Sedan vet jag också om att, nu när man spelat i så många år så har jag alltid koll så att jag ligger på runt 5 vid matchstart, det tycker jag är bra att starta matchen på. Mellan 5 och 7. Sedan när jag börjar spela matchen då kommer adrenalin i kroppen som gör att jag kommer höja blodsockret automatiskt. Och då ofta när jag kommer in i halvek brukar jag ligga på 10 där någonstans.  Och oftast vid typ såhär i slutet av matcherna, så faller jag ned igen. För att energin är slut eller att jag börjar bli trött eller liknande. Då har Conor (Mc Donagh, GAIS fystränare) något vid sidan till mig.  Det händer ibland att i 80:e minuten ropar han på mig ”Ricky, kom hit” bara för att sockret börjar vända neråt. Men man har så bra koll nu så man känner av när man behöver och när man inte behöver. Det är knappt att man behöver ta och sticka sig, det gör jag för att vara 100 procent. Man känner det utan och behöva sticka mig i fingret.

– Jag spelar ju nästan 90 minuter varje match och har inte behövt gå ut en enda gång på grund av blodsockret, så det funkar ju bra. Om man har bra koll på det. Jag hoppas det blir samma när fotbollen är över men det känns som att man måste vara väldigt noga nu när man spelar på den här nivån.

I intervjun med GAIS huvudtränare Stefan Jacobsson (hittas här) berömde han Ricky och dennes  professionella sätt att ta sig an sin sjukdom. Stefan uttryckte också tacksamhet kring det faktum att GAIS har en mycket engagerad resurs i Conor som alltid håller ett extra öga på nummer 12 i laget. Likt Stefan är Ricky snabb på att intyga irländarens betydelse och svarar på frågan efter att fyllt på sin gästs tomma glas utan att fråga. 

– Jättemycket faktiskt. Inte bara när det kommer till diabetesen utan annars också med tanke på all han gör för klubben och för oss spelare. Men just när det kommer till min diabetes så är han väldigt mycket på och han är väldigt noga med att fylla på. Jag tror jag är den första han är på i omklädningsrummet. Han är på allihop med att vi ska dricka, det är någon sån här energidryck som dom är sponsrade av och han är noga med att fylla på det i halvlek. Även med Resorb och bananer. Ibland är det så att jag får säga till honom att det är bra och han bara ”Du ska ha, du ska ha” haha. Så han är väldigt noga med att jag ska ta och han har alltid med sig nånting ut också. Som mot Degerfors och matchen mot Jönköping och är det inte mig han ropar på så ropar han på någon annan och säger ”Ge den till Ricky!”. Så mot Jönköping fick jag någon gelélösning jag skulle stoppa i munnen. Det var det äckligaste jag ätit men det var tydligen bra för man kände man fick 10 procent direkt. Det var ju i slutet av matchen och även nu mot Degerfors så gav han mig dextrosol-tabletter. Han är väldigt noga med att alltid ha nånting där och ge mig.

– Han betyder mycket, han har hjälp mig mycket.I början chockade det mig lite för jag tänkte, är det Stefan som är på honom att han ska ge mig? Men jag tror nu i efterhand att det faktiskt är han själv. För jag tänkte Stefan har diabetes och han kanske tänkte att jag skulle behöva såna saker.

Gentil gentleman

Empirin av många års spel på elitnivå har lärt Ricky att känna sin kropp oerhört väl och signalerna den sänder. Att inte springa runt under en match med tankarna på var man ligger, om blodsockret är högt eller lågt underlättar på ett evident vis. Numer är kosten och sömnen föredömliga, men rent historiskt har även Ricky känt av det som de flesta vanliga motionärer med diabetes känt av när de hamnat tokigt med blodsockret under sitt idrottsutövande.

– Alltså, när man var yngre, det var många gånger som man kände när man spelade i division fyra eller division tre mitt under en match och man kunde känna, fan nu är jag låg. Det var nästan så man kunde se dubbelt av bollen Så kom det en boll så missade man nästan bollen. Men nu när man är på den här nivån och när man varit här så länge så har man så pass bra koll att ända gången det påverkar är om jag blir låg och behöver gå ut. Men annars tycker jag inte den påverkar så mycket, man har så bra koll. 

– Sen är det klart att det finns stunder i matchen då man… till exempel som straffen jag gav bort till Meinhard (Olsen, GAIS färöiske landslagsman) mot Norrby. Jag gav bort den för att att jag ville att han skulle få göra mål för han hade inte gjort mål i GAIS än, och jag ville han skulle komma igång med sin målproduktion. Men jag hade också en sådan känsla att jag kände mig inte riktigt hundra där. Straffen var i 91:a så jag hade börjat tappa lite energi så jag gav bort den straffen till honom.

– Jag kände där, fan jag kan göra mål men det handlar inte om det. Jag kanske inte får till ett sånt hårt skott som jag hade kunnat få i kanske 17:e minuten då jag är som mest pigg i matchen. Här var det mer att jag kände att kroppen var trött och blodsockret började åka ner och såna saker. Bättre att ge han straffen. Kul också att han fick göra mål, hans första GAIS-mål.

Ovan exempel är ett gott sådant om man ska måla en större målning av Ricky än den den snäva fotbollsvärlden ofta målar upp. Fördomen må ropa att en kille med så många mål och skytteiigasegrar borde vara en egoistisk människa får sig en rejäl törn. Samtalet genomsyras av Rickys positiva syn på situationen han har med sin diabetes samt en subtil generositet på många plan. Inte alltid så påtaglig men ändock alltid redo att sätta en medspelare i friläge. När samtalet initialt landade i vad han har för intressen vid sidan av fotbollen landade svaret i jobbet. Ögonen blev mer lidelsefulla och kroppen intog en mer framåtlutad ställning när han berättade om vad jobbet som hjälpande hand till elever med speciella behov ger honom på ett personligt plan. 

Ödmjukheten och passionen för de delar i livet som Ricky spenderar tid på spiller över även på sjukdomsbilden och dygnets ständiga kamp om att nå det perfekta värdet på blodsockret. Även här hittar han delar som låter sig beskrivas inom positivismens kritade linjer.

– Man ser saker på att annat sätt,. Nu har jag ju diabetes, men ska jag vara helt ärlig så uppskattar jag livet mycket. När jag tänker diabetes, det är klart att det är ett problem, att det är en sjukdom vi ändå har och kan ändå få hjälp med och såna här saker. Jag tänker typ… jag förstår ju att diabetesen också kan vara dödlig, det förstår jag. Men när man tänker på folk som  dör i cancer och så vidare så tänker man fan vi kan ändå på något sätt leva med det vi har och med den hjälpen vi får med insulin och så vidare. Jag ser inte så mycket problem med själva diabetesen egentligen. mer än att, så klart det påverkar emellanåt.

När ämnet vidrör de mentala problemen som är extra vanliga hos diabetiker ser han lätt förvirrad ut och uttrycker sig snarare konträrt. Svaret på frågan om han tror att diabetes gjort honom mentalt starkare svarar han med emfas.

– Verkligen, det tycker jag. Jättemycket!

”Va fan håller du på med?”

Det har inte varit vida känt att Ricky har diabetes och det är inte många elitidrottsmän i Sverige som har diabetes. Djurgårdens lagkapten Jesper Karlström är en. Signifikativt för sjukdomen som många är drabbade av men få känner till något mer kring. I vår tidigare intervju med GAIS huvudtränare Stefan Jacobsson var det en av hans viktigaste poänger att lyfta fram att det vore bra om folk visste hur man skulle hantera en diabetiker som hamnat i koma. Även Ricky känner igen bilden som en diffus sådan hos sina medmänniskor.

– Den är sådär skulle jag säga. Det hade varit kul om fler lärde sig om sjukdomen och fler kunde lite mer om sjukdomen. Det är många gånger man är ute och folk frågar. Jag är inte så mycket för att … om jag ska ta en spruta så behöver jag inte ta den framför typ 20 personer som står och glor på mig utan om vi sitter och käkar så tar jag den vid mitt bord snabbt i magen medan min bror är lite tvärtom. Han skiter i det och han bara öppnar och stoppar in den framför alla. Men det är många som vänder sig om och frågar ”Vad är det där?” Det är inte så många som vet om hur diabetesen funkar. Så där har folk mycket att lära faktiskt.

Ricky, som varit en fin injektion i göteborgslagets anfallsspel, lutar sig framåt, böjer på huvudet och flinar till lite innan han berättar en typisk anekdot som många diabetiker skulle kunna känna igen sig i.

– Jag var på en restaurang i London och jag tog insulin och hon som jobbade inne på Burger King, hon började nästan skrika. Jag vet inte om hon var rädd för sprutor eller nåt. Hon frågade vad det var jag jag höll på med och fick panik nästan.

– Jag försöker alltid vara så diskret som möjligt, min bror säger alltid ”Va fan är det med dig?”. Syrran brukar också säga att jag borde ta det lite mer öppet så att folk ser. Det har inte att göra med att jag skäms för det, det är inte det. Utan det är så jag är som person, jag tar den hellre bakom väggen än framför bland folk.

Det är vanligt här i Sverige och det  jättemånga som har diabetes, men ändå är det mycket folk som inte vet något om det. Det är konstigt.

Sjukdomen påverkar

Utifrån en okunskap bland befolkningen är det enkelt att förstå att klubbar och ledare inte vet vad en spelare med Diabetes kan ha för nack- eller fördelar. Ricky har tidigare varit inne på att det stärkt honom mycket mentalt. Men visst kan en kropp som även jobbar heltid med att försöka ta hand om Diabetes ha några felpass som påverkar läkningen av blessyrer och annat. Ricky instämmer tankfullt och tar tag i glaset utan att dricka.

– Det kan det faktiskt ha gjort, bra du tog upp det. Det är klart att det kan med sår och såna saker som man kan råka på när man spelar fotboll. Klart att det tar lite längre tid att läka. Får jag ett sår på benet och inte kan spela på grund av det så kan det faktiskt ta lite längre tid och läka än vad det gör för en som inte har någon sjukdom. Men samma där med skador, det är likadant tror jag men jag har faktiskt, tack och lov, haft tur med skador. Jag har inte skadat mig så mycket genom åren.

Skadehistoriken, den så magra, är ytterligare ett tecken på ypperlig skötsel av sjukdomen och hur han dagligen tar sig den an. Men funderingar om det kan ha hindrat hans karriär ligger ändå och gnager någonstans i bakhuvudet. Fundersamt formar han meningarna med rynkande panna och fingrarna lätt knackande mot bordets yta.

– Det är klart, jag tror att många klubbar i dagsläget är rädda för att värva spelare med diabetes. Och jag vet inte, det var… När jag vann skytteligan 2017 så det är klart att man hade i tankarna att fan det kan bli Allsvenskan när man vunnit skytteligan i Superettan. Men det fanns inte så mycket i Allsvenskan just då. Jag vet att många klubbar är rädda för att värva folk som har diabetes. Men jag kan inte riktigt köpa det, jag kan inte förstå varför för att vi har tidigare sett spelare som spelat i Allsvenskan som har dominerat Allsvenskan. Jag tror det finns en kille nu som spelar i Djurgården och jag tycker han är dominant där och jag tycker han är en av de bättre mittfältarna i hela Allsvenskan, så jag kan inte riktigt köpa det. Men jag tror absolut att det kan påverka.

Om kunskapen hos klubbarna hade varit högre är nog också sannolikheten att det skulle finnas fler diabetiker i Allsvenskan större. GAIS är kända för att gå sin egen väg och att inte vara snäva i sitt synsätt. Tränaren Stefan Jacobsson med sin Diabetes Typ 2-diagnos tvekade inte en sekund när möjligheten att få en yarsuvatsk kråka på framsträckt A4-ark dök upp.

– Det är också ett problem som jag tror att många klubbar kan tänka. Jag tycker personligen inte den påverkar så mycket. Jag återhämtar mig precis som alla andra. Det kan vara vissa dagar vi har spelat match så kommer vi dagen efter och egentligen bara cyklar och typ så går igenom några  små övningar för kroppen. Vi får inte träna fotboll alls utan bara rehabövningar men ibland kan man vara så pigg dagen efter så jag har frågat flera gånger ”Kan man  komma ut och köra fotboll?” Men då har tränarn sagt nej, det få man inte. Jag tycker inte det påverkar mig dåligt utan det är som andra människor, jag tycker det funkar bra med återhämtning.

Som anfallare i GAIS och med tidigare framgångar i Norrby och Dalkurd är Ricky van vid att vara ett föredöme och någon som andra ser upp till. Detta gäller så klart även för unga killar och tjejer som blivit drabbade av diabetes. Det förekommer att föräldrar hör av sig och vill ställa frågor till Ricky om hans fotboll och hans diabetes. Viljan att hjälpa till med råd och tips är, som ni redan förstått, stor och han besvarar frågorna likt han besvarar den när den ställs denna eftermiddag, med passion och ögon som bifaller känslan i hans ord. 

– Fortsätta köra och tänk inte för mycket på vad det är för sjukdom man har. Jag sa ju att det kan påverka Allsvenska klubbar att, va fan han har diabetes, det kan bli ett problem och så där va. Men att man inte tänker i dom banorna för att möjligheterna finns. Det är bara att kolla de som spelar i Allsvenskan och Superettan och det finns tillräckligt med bra hjälpmedel för att kunna kontrollera den sjukdomen medan man spelar på de här nivåerna. Så jag tycker absolut inte man ska tänka för mycket negativt om den här sjukdomen. Det funkar och det går när man spelar på den här nivån med den sjukdomen.

– Jag hörde någonting om att vad var det han hette nu igen, Nacho, han som spelar i Real Madrid som också har diabetes. Spelar man i Real Madrid så kan man spela var som helst!

– Ta åt dig och lyssna för att lära och var noggrann med  träning och kost. Man tror det inte, men det är jätteviktigt. Nu när man blivit lite äldre är det nästan man önskar att när man var yngre man tagit tag i de här problemen med kost, mat och sömn och allting för att kunna lyckas inom fotbollen. Och att träna hårt så klart.

Avbruten sömn efter matcherna

Rickys ord om att han önskade att han varit mer noggrann med kost, motion och sömn vid än tidigare ålder stämmer nog in på många När biverkningarna kickar in för de som levt länge med sjukdomen eller misskött sig så landar tankarna där. Med Rickys skötsel och utsökte fysiska form har han många goda år framför sig. Men det är inte utan att han varit med om en del läbbiga händelser under sitt 22-åriga diabetesliv. En kort paus uppstår då en sopbil åstadkommer ett ljud fullt i klass med de gamla griffeltavlorna i skolan.

– Det jobbigaste är väl när man råkar ut för något, alltså det är ju jobbigt när man har lågt blodsocker och det kan bli väldigt jobbigt  när man är hög också. Det händer ju att man åker på såna grejer och hamnar på sjukhuset, då är det jobbigast så klart. Det har varit många gånger när man varit lite yngre som man råkat ut för de här grejerna.

– Senast var faktiskt när jag var utlånad från Elfsborg och var på väg hem. Jag stannade vid Statoilmacken och skulle köpa något för jag hade blivit låg och då svimmade jag av inne på macken. Då vaknade jag upp av att ambulansen och polisen var där. Jag trodde först det var något annat, men de väckte mig och körde raka vägen med mig till sjukhuset och jag vart inlagd där i typ en vecka. Det var 2013 eller 2014, jag kommer inte ihåg vilket år det var.  Jag är väldigt noga numer med att ha grejer i bilen så jag alltid har något liggandes där om det behövs

En otäck historia som, med lite otur skulle kunnat sluta än mer svart. Ricky fick dock grönt ljus att fortsätta sin resa mot nästa mål. Eftertänksamheten ikläder hans ansikte när han berättar att han, trots den otäcka händelsen inte är rädd för att hamna lågt under någon av dygnets timmar. En svårighet med att fysiskt belasta kroppen på den nivå han gör är att det är svårt att parera blodsockret efteråt. Kolhydrater ska sväljas för att fylla upp kroppens behov utan att blodsockret skenar uppåt till höjder som Armand Duplantis skulle vara nöjd med. Ricky berättar om en sömn oftast avbruten av diabetiska orsaker efter matcher.

– På nätterna efter matcherna brukar jag vara låg men det är samma där, jag vaknar av det när jag är låg. Jag känner av det på något sätt, så det känns som jag alltid vaknar när jag är låg och då får jag stoppa i mig något. Men det händer väldigt ofta efter matcherna på nätterna. Men jag tycker jag har jättebra koll där. Jag känner av det direkt och behöver knappt kolla för jag har så bra koll.

Samtid och framtid

Hans fösta säsong hos klubben som bildades 1894 har varit en udda säsong. De normalt så röststarka fansen har fått lysa med sin frånvaro på läktaren då Corona ritat om världens karta som en Salvadore Dali efter en hård backanal. De flesta vars nummer vår herre dragit har haft en underliggande sjukdom och diabetes har varit en av dem. Enligt forskare löper diabetiker typ 2, som till exempel Stefan, 2-3 gånger högre risk att hamna på intensivvård om de drabbas av viruset och typ 1:or 3-4 gånger högre risk. Ricky är så klart medveten om att hans lekamen skulle ha svårare att hålla Covid stången. Och han beväpnar sig med handsprit.

– Nä, men det är så klart att man är extra orolig när man har en bakomliggande sjukdom som diabetes. Sä det är klart att man är försiktig och lite rädd. Jag går alltid med handsprit i fickan och i bilen också så jag spritar mig så mycket jag kan och håller avstånd och är orolig för att åka på den här Corona för diabetesens skull.

Att vara påläst och insatt om sin sjukdom hjälper lika mycket som en god tränare, duktiga lagkamrater och stöttande fans. Då minimerar man risken för förlust. Men det går aldrig helt att försäkra sig om viktorior och även en sådan positiv människa som Ricky har lite farhågor om en framtid med det som menyn diabetes kan servera under dygnets mörkare timmar.

– Ja, faktiskt. Nu när man läst mycket om vad det är för saker man kan råka ut för när man blir äldre. Dom säger ju att det är mycket problem med fötter och ben och sädära. Så det är klart man är rädd för såna saker. Jag har nu börjat gå på behandlingar för fötterna och sånt så jag är extra noga med mina fötter. Sä det är klart att man är rädd för att något sådant ska hända.

Diabetes sliter på kroppen och det första som händer är att de små blodkärlen tar stryk. Första tecknen på det är problem med ögon och fötter som Ricky ovan nämner. Vill ni läsa mer om diabetiker och ögonproblem läser ni om Björn här. Att vara preventiv i sitt sätt att leva är som att redan under tidig ålder ta hand om kost och sömn för att bli en bra fotbollsspelare. Så här ligger Ricky i framkant. Inte heller helt förvånande att 28-åringen även har goda förhoppningar och god tro om den framtid som väntar de drabbade av sjukdomen WHO kallar för epidemi (typ 2) 

– Jag hoppas ju på det och håller tummarna för det, så klart. Men man vet aldrig. Man får inte sluta hoppas. Men jag vet inte faktiskt, det känns som att det skulle kunna finnas nånting men man vill ju våga hoppas men man man får heller inte sluta tro på det!

Det sistnämnda citatet fungerar både inom diabetesvärlden samt fotbollsvärlden. Man hoppas alltid på det bästa och man får aldrig sluta tro på det om man vill ha resultat. Om man håller i dessa båda delar kan det bli som Svensktoppens tvåa under den näst sista helgen i maj 1992 Lisa Nilsson sjöng, att man har himlen runt hörnet.

 

Detta är den andra delen utav två om diabetes i samarbete mellan GAIS och Diabeteshanden. I förra intervjun kunde du läsa om Stefan Jacobssons diabetes typ 2. Du finner den här. Båda intervjuerna finns i förkortade versioner på http://www.GAIS.se

Syftet med texterna är att belysa en obotlig sjukdom som ofta är dolt i dunkel och att ge en bild av den dagliga kampen som de drabbade har. 

För att ta reda på skillnaderna mellan de olika typerna av diabetes: https://ki.se/imm/diabetestyper

För att lära dig mer på ett enkelt sätt: https://diabetes.nu eller https://www.diabetes.se

För att hjälpa till att bidra till att barn i framtiden inte får samma hinder i sin fotbollsutövning som Ricky: https://www.barndiabetesfonden.se Märk gärna din gåva med ”GAIS”. Tack

Text: Daniel Björnalm

Foto: Mattias Järelöv & Mikael Josefsson

Stefan skapade sin egen sjukdom

Fotbollsklubben GAIS är mer än kontringar, överstegsfinter och hörnor direkt i mål. Följer man klubben går det inte att missa deras sociala engagemang i samhället. Fotboll i särskilt utsatta områden och cancer är två grannlaga exempel. I samarbete med Diabeteshanden utökar nu klubben sitt samhällsengagemang  ytterligare och belyser denna gång en känd men ändå okänd sjukdom, Diabetes. 

November är Diabetes Awareness Month som når sin kulmen på Världsdiabetesdagen den 14:e i månaden. GAIS har, som så många andra verksamheter och arbetsplatser, även de personer som är drabbade av sjukdomen. I klubbens A-lag finns nämligen två diabetiker, huvudtränaren Stefan Jacobsson och forwarden Richard Yarsuvat. Den förstnämnde har Typ 2 medan den sistnämnde har Typ 1. Under november kommer reportage med både Stefan och Richard presenteras på http://www.GAIS.se samt en längre version av intervjun på http://www.diabeteshanden.se. 

Iklädd en röd träningsoverallsjacka och svara byxor står Stefan Jacobsson nästan exakt mitt på gräsplanen med armarna i kors och låter sina ögon studera allt som händer. Platsen är den vackert belägna Gaisgården i Göteborgs östra delar och dagens träningspass börjar lida mot sitt slut.. Ett 20-tal flinka ynglingar åhör tydliga direktiv på en omisskännlig dialekt från Schlätta. Instruktionerna som verbaliseras omsätts i praktiken på en för dagen soldränkt skådeplats. Höstens vackra färger illuminerar scenen vackert och löven på planen är numerärt överlägsna antalet spelare. Blandade utföranden får Stefan att ta fram hela sin pallet av miner, även om det klart övervägande är beröm, skratt och leenden. Det är uppenbart att karln är i sitt rätta element när han får leda sina adepter på träningar och matcher.

Det är dock inte bara på fotbollsplanen som han iakttar detaljer och helheten, då det i allra högsta grad gäller hans egen match i hans privata liv ock. En detalj i den glade tränarens vardagsliv springer offside  lite då och då. Stefan är sedan sju år tillbaka drabbad av Diabetes Typ 2. 

Stefan hade under en längre tid känt av de symptomatiska tecknen som föregår sjukdomen, men utifrån sin bristande kunskap fanns inga tankar på att han skulle kunna vara sjuk. När feber ansatte honom sommaren 2013 tvingades den då 48-årige herrn uppsöka akutmottagningen på NÄL i Trollhättan. Personalen tog mängder av prover och Stefan fick lämna urinprov. När han var på väg att avlägsna sig kom en sjuksköterska springandes och frågade om han hade socker. Ett tveksamt och lätt förvånat nekande svar kom från den febersjuke innan den vitklädda förklarade att Stefan hade socker i urinen. Frågetecknet hos patienten rätades kort därefter ut till ett utropstecken och Diabetes typ 2 var en ny motståndare att ta sig an per omgående. Helt utan förberedande videogenomgångar och taktiska direktiv. Således en kombattant som inte var särskilt välscoutad och som alltid kommer att kunna straffa de egna misstagen med baklängesmål som följd.

– Det är som Superettan, det är et ständigt kämpande, uttrycker sig Stefan om den tuffa kamp som han sedan dess går på alla plan(er).

När vi efter träningen ses på den lilla läktaren i anslutning till träningsplanen är det en glad och pigg tränare som slår sig ned på covidsäkert avstånd. Välväxte lagkapten Carl Elfgren Nyströms längd skulle enkelt få plats mellan oss. Blicken från tränaren, som gör sin första säsong hos de grönsvarta, är nyfiken och högerhanden kliar diskret skäggstubben vars svarta strån numer även sällskapar med några gråa diton. Efter några korta meningsutbyten om dagens träningspass kommer vi in på hur livet tedde sig efter den där dagen för drygt sju år sedan. 

– När jag lärt mig att känna igen symptomen förstod jag att jag haft det ett antal år tidigare. Jag har ju Diabetes Typ 2 och sjunker aldrig lågt (blodsockernivå) utan stiger bara som sockervadd.  Som när jag vaknade på morron och kudden var helt sjöblöt, för på nätterna låg kroppen och förbrände socker som bare den. Så när jag tittar tillbaka i backspegeln har jag säkert haft den här biten innan, kanske till och med från 2009 eller något sådant där kanske. 

Stefan låter blicken glida iväg ned mot planen när han minns och får se ytterbacken August Wängberg skjuta över på den extra skotträning som han och några lagkamrater har vid det ena målet. Tränaren tar ingen större notis om det utan fortsätter sin utläggning. En utläggning som, om man har någon kunskap om sjukdomen, lätt känns igen som en karbonkopia på många insjuknande Typ 2 diabetiker.

– Jag tror att min livsstil med att vara fotbollstränare påverkade, innan man började jobba på heltid med det och då man hade ett civilt jobb. Det såg ju oftast ut att man gick upp klockan 05.30 och började jobba vid halv sju och sedan till fyra. Sedan någon timme där emellan innan man åkte till en träning. Och däremellan var det dålig kost och en inre stress. Jag upplevde själv aldrig att jag liksom var stressad. Men det är klart att man måste varit det på något sätt. Detta gjorde att jag nog skapade min egen sjukdom, tror jag. 

Kosten svårare än motionen

Att leva med Diabetes typ 2 innebär att man måste sätta en striktare struktur på sitt sätt att leva. Kosten är av stor vikt, likaså motion och sunda vanor. Sömn och låg stresshalt är också delar att ha kontroll på och se upp med. När Stefan insjuknade låg hans värden på nivåer som är direkt skadliga för kroppen. Men i dagsläget har han fin kontroll på dem och med dessa nivåerna så tror inte Stefan att sjukdomen kommer skapa några biverkningar. Han menar att man hela tiden måste tänka till med vad man gör och vad man stoppar i sig.

– Det är svårt att ha karaktär, det här med både den vanliga kosten kontra snasket som man stoppar i sig som man egentligen ska låta bli. Det är svårt när man hela tiden gjort det i sitt liv. Det är inte lätt och jag gillar frukt också och har svårt att ransonera det. Nu är det sockret inte lika farligt säger de, men det är ju ändå förhöjande. 

Framför allt de som insjuknar i Diabetes Typ 1 vittnar om en tid med dåligt mående på många plan. Den gamle innermittfältaren kände sig dock inte så speciellt sjuk vare sig innan eller initialt av sin konstaterade sjukdom.

– Jag upplevde mig aldrig så där riktigt sjuk mer än att jag på mornarna när jag vaknade kände jag att kudden var sjöblöt och jag kände ibland på dagarna att jag var väldigt varm och svettig i pannan och på huvudet. Sedan tror jag också att jag kände trötthet, men när man inte förstår vad det är så tänker man inte så mycket på’t utan man kör ju bara på.

– Typ 2 diabetes är ju lite lurigt, det är många som kan gå med det i många, många år innan man får samma upptäckt som jag fick. Jag kan inte säga att jag mådde dåligt men det är klart att jag kände ingen sån där extra törst som också är ett vanligt symptom.

”Hur känns det?” är den fråga som de flesta sportjournalister numer försöker klä i andra, mer eller mindre lyckade, fantasifulla frågeställningar. När Stefan vidareutvecklar sitt svar, så är det den frågan som i imperfekt besvaras när han ombeds förklara sina tankegångar efter beskedet.

– Först hade jag svårt att låta det riktigt smälta in. Ah, ja det är väl inte så farligt! Och framför allt hade jag väldigt svårt att förändra mitt beteende både med mat och godis och framför allt motion. Jag har ju spelat fotboll väldigt länge och när jag la av när jag var 35, och så kom ju viktuppgången som ett brev på posten. Jag borde tagit tag i den biten redan från början när man ser att kilona börjar lägga sig på. Tyvärr krävdes det en sjukdom för att jag skulle ta tag i min motion och min vikt. Så det var mer efter något år när man började få gå på kontroller och de sa ”Det händer inget här, du blir inte mycket bättre”. Till slut fick jag klart för mig att det gäller att göra saker och när man väl börjar göra saker och får det till att bli en rutin, då är det enkelt sen. 

– Men jag kan inte säga att jag mådde psykiskt dåligt, utan det var mer att jag inte riktigt tog in det och förstod konsekvenserna av det. Man fick göra lite ultraljud och då var det en sköterska som var lite barsk emot mig och sa ”Du förstår att du är allergisk mot socker och förstår du inte det och inte skärper dig så kommer ögonen lossna”. Det är ju så, Diabetes drar ju med sig vissa biverkningar som inte är så roliga.

Diabetes är en sjukdom som länge flugit och smugit under radarn. Gemene mans kunskap om den kan metaforiskt jämföras med kunskapen om offside-regeln inom Svenska Akademin. Och mannen som påbörjade sin resa inom fotbollen på Mogårdsvallen i lilla Moholm, beläget mellan Skövde och Töreboda, var inte undantaget som bekräftade regeln.

– Jag visste egentligen inte mycket mer än att min farfar hade Diabetes, han var en gammal bonne som gått på sin gård bland korna och jobbat och druckit mjölk. När de sa till honom att han inte längre fick dricka mjölk vart han ju helt tokig.  Det var ju inte bra för hanses socker. Men mycket mer än så hade jag inte kommit i kontakt med Diabetes ska jag villigt erkänna. Det var en sjukdom man hört talas om men det är som med allt annat, man tror inte man ska drabbas av den själv.

Du känner dig inte så jävla sjuk men får du inte kontroll så blir du allvarligt sjuk.

Hur går det då med arvsanlagen? Har två generationer i rakt nedstigande led bättre pli på sig än den mjölkälskande farfadern? Det visar sig att äpplet inte föll så där väldigt långt ifrån päronträdet även om acceptansen verkar ha landat bättre två generationer ned.

– Det är fortfarande svårt att låta bli godsaker man inte ska ta. Att ta en kaka på ett kalas bara för att vara snäll. Det är mycket sådant att man måste ha bra karaktär annars är det stor risk man får de biverkningarna som man inte vill ha. Det är det som gör det så svårt att ha diabetes, du känner dig inte så jävla sjuk men får du inte kontroll så blir du allvarligt sjuk.

– Jag tycker dock att jag mår väldigt bra. Jag vet att det här jobbet heller inte gynnar en diabetessjukdom eftersom inre stress påverkar blodsockret. Men jag tycker att jag hanterar det okej. Jag motionerar regelbundet och håller det bra. Visst, jag tar lite piller och även en spruta en gång i veckan som är bra för typ 2 diabetiker.

En påminnelse om var man enligt kristen tro hamnar om man inte sköter sig hörs tydligt från planen och våra blickar vänds dit. Ännu ett skott som missar mål och vi båda flinar lite över inlevelsen i utropet som med säkerhet hördes ned till den närbelägna polisskjutbanan. Likt diabetiker är det av vikt att fotbollsspelares avslut inte missar mål för ofta ty då väntar en förlust. Stefan är heller inte långsam med att hitta en jämförelse mellan hans båda heltidsjobb. Det är vida känt att fotbollstränare på den här nivån har sitt yrke i tankarna dygnet runt.

– Alltså, en diabetiker som fuskar eller en elitidrottare som fuskar i sin idrott av någon anledning för att man inte har rätt karaktär får ju ta konsekvensen av det. Det är väl den största. När man var yngre fanns det inga konsekvenser som man tänkte på. Man åt som man ville men det gör man inte idag utan här får man faktiskt tänka till vad man dricker och äter. Sedan har Diabetes Typ 1:orna det värre för om de skulle krascha nedåt, och ingen får tag i dem och kan hjälpa dem, så kan det sluta helt åt helvete!

– Alla som någon gång varit aktiva fotbollsspelare och tvärt lagt av med sin motion vet hur kroppen brukar reagera. Matintaget är desamma och kroppen finner det helt plötsligt läge att bredda sina mått. Här rannsakar huvudtränaren sig själv och ser ut att även han kunna skrika Hin Håles hembygd när frågan om vad som varit den svåraste omställningen kommer upp på tapeten.

– Jag har idrottat i hela mitt liv, men även om jag slarvat och tyckt att nu får det vara nog med att röra på sig efter man lagt ned fotbollen så var motionen lättast att komma igång med. Det kände man nästan direkt att när man fick igång det så började man må mycket mycket bättre. Jag har haft svårt för att, och har fortfarande svårt, att hålla en bra kost. Det är lite bökigt när man lever ihop med andra. I vissa fall måste man ha en helt annan diet än de andra i familjen exemplevis. Så det ställs stora krav på dom. Så jag skulle säga att kosten, att sluta med snaskätandet är det som är svårast av någon konstig anledning.

– Det är som vanligt, det som är tabu är svårt att låta bli!

Stefan skrattar ljudligt och samtalet glider in på mat, kost och det förbjudna. Vi är båda av uppfattningen att för strikt kost allt som oftast får negativ påverkan på välmåendet och att det är viktig att hitta en bra balans. Att vara professionell fotbollstränare är onekligen inte det enklaste när det gäller att skapa den bästa rutinen men hans framgångar på lägre nivå har inte bara fört med sig uppdrag på högre nivå utan också möjligheten till en bättre balans i vardagen. 

– Man vill ju också kunna ta en god öl ute. Sedan kan man inte vara för extrem heller. Jag ser en stor skillnad på hur jag kan hantera min kost numer när jag kan jobba dagtid med fotboll kontra när jag jobbade på fabrik. Där sket man i frukosten. En hade med sig nån macka och åt klockan 10. Sedan hade man inte med sig någon bra lunch heller utan det blev någon jäkla micromat som man värmde. Sedan var det full rulle till träningen och sedan vrålhungrig klockan åtta och så stannade man vid en mack och köpte en korv och en jävla godispåse och läsk. Sedan kom man hem och åt upp hela kylskåpet med. Jag har nog format min sjukdom på ett bra sätt.

Stefan, som delar födelsedag med den framstående norske skrinnaren Johann Olav Koss, skrattar återigen ljudligt och vinkar samtidigt till en förbipasserande på vägen. När skrattet klingat ut och den förbipasserande hunnit in på Gaisdgårdens domäner genmäler han osentimentalt och utan några svepande bortförklaringar att han var tvåa på bollen.

– Hade jag fortsatt att motionera som jag gjorde innan  då tror jag aldrig att jag hade fått det här. Men nu gjorde jag inte det och helt plötsligt får man inte plats i spegeln och undrar vad det är som hänt!

Har man Diabetes Typ 1 så finns idag en fin behandlingsform via en insulinpump och med en sändare som snappar upp det aktuella blodsockervärdet var femte minut. Som Typ 2:a använder sig inte Stefan av lika raffinerande metoder utan litar mer på sin egen känsla och instinkt. Han berättar att han testar sitt blodsockervärde alldeles för sällan och intervallen av två veckor skulle skrämma vilken diabetessköterska som helst till att missa öppet mål. Dock testas inte blodsockervärdet lika frekvent på Typ 2:or som hos Typ 1:or.

– Jag känner igen mina symptom när jag blir hög, då blir jag svettig i pannan. Min diabetessköterska säger att jag ska testa mig oftare för att lära mig vilka livsmedel och vilka grejer som gör att jag stiger. Men jag är lite slarvig där.  Men de sista åren så har jag klarat av att hålla balansen på ett bra sätt och det visar mina kontroller att jag ligger där jag ska göra. Men målsättningen är att trycka ner lite till naturligtvis.

-När jag är hög så slutar jag äta den där chokladbiten jag trodde jag kunde äta men i vissa fall känner jag att jag måste gå ut och gå när jag blir hög. Då trycker jag tillbaka det. Det är mitt råd till alla, att aldrig sluta att motionera. Och framför allt motionera om du har Diabetes! Jag vet i alla fall att det blir en bra effekt och om jag fuskat med motionen på någon vecka då känner man att man börjar  komma lite högre (i blodsockervärde) men bara man kommer igång med det känner man direkt att kroppen blir svalare.

Sambon är stöttande

Sjukdomen och dess vardagliga vård och saker att ta hänsyn till drabbar oftast inte bara den sjuke utan även de närstående. Barn, respektive och nära vänner kan alla vittna om någon eller flera situationer där de får anpassa sig eller att något hänt. Stefan svarar eftertryckligt och lägger samtidigt över det ena benen över det andra och ett par svartvita Adidas Copa Mundial blir synliga.

– Jag får ju säga att Frida som jag lever ihop med är fantastisk. Vi är båda skilda sedan tidigare och har träffats senare  i livet och har nu varit tillsammans i sex år. Hon har levt med barn som har Typ 1, så hon vet ju mycket väl om vad det innebär att leva med en diabetiker. Jag är ju 55 år nu och det är inte så att vi har en massa småbarn runtomkring, men så fort någon nära som får sjukdomar så blir man ju alltid lite orolig och alla vill hjälpa till. Och de är ju snabba på att påpeka om jag råkar stoppa i mig någonting som jag inte ska stoppa i mig….

Våra leenden påvisar det så välkända faktumet för diabetiker. Fördomar och godvilliga rättesnören påträffas med jämna mellanrum. Förr var Diabetes belagt med tabu och en slags tystnadskultur, man skulle inte nämna att man hade ”socker”. Idag, precis som Stefan varit inne på, har verkligheten skiftat till ljusare färger och till att åtnjuta en större acceptans från andra. Kunskapen hos befolkningen har ökats markant till godo för de drabbade. Dock kanske inte på den nivån som diabetikerna skulle önska. Idag är det heller inte fult och skämmigt att ha det på samma vis som det var förr. I Stefans fall, som en öppen och medialt uppmärksammad person, är det inte konstigt att många känner till hans sjukdomsbild. 

– Alla mina som är nära och kära och närmaste bekanta vet att jag har det. Sedan har jag varit väldigt öppet med det, även i media. Det var reportage om det i Degerfors (klubben han tränade innan han skrev på för GAIS) och det stod att jag var det när jag blev ny tränare i GAIS också. De närmaste runtomkring på arbetsplatsen vet ju om det också så klart.

– Kunskapen ja, jag tror den är rätt dålig faktiskt. Vet ju själv att jag inte hade någon större kunskap.  Visste om att en Typ 1:a kan hamna i koma och att man ska försöka ge dem något sött så de kvicknar till. Men jag hade inte mycket info om’et. Jag har haft en farfar som haft det och han var mest vansinnig över’t, att han inte fick äta och dricka det han ville. Nej, jag var ganska svältfödd på information om det. Man har fått mycket information om Diabetas av avdelningarna och sköterskorna och många bra tips. Det finns mycket bra webbsidor som kan lära en om sin sjukdom. Men jag tror inte kunskapen är så himla utbredd annars. 

– Men det kommer ju mer och mer. Det finns ju galor och det har uppmärksammats på ett helt annat sätt de sista tio åren.Jag tror även sjukvården tänker mer på det än vad man gjorde förr.

IMG_9915.JPG

Det folk i gemen inte känner till är hur många olika saker som påverkar blodsockret. Så som infektioner, kyla/värme samt det som Stefan tidigare nämnt förekommer i liverpoolsupporterns liv, stress. Stefan utvecklar sina tankar om det samtidigt som de båda Copa Mundial-skorna landar på marken och axlarna skjuts upp när händerna också subtilt börjar gestikulera 

– Det är svårt att säga hur det påverkar, jag vet bara ATT det påverkar. All stress höjer blodsockret men det farligaste är den inre stressen. Det här yrket medför att man går och har med sig jobbet 24/7. Jag brukar försöka att ta en liten motionsrunda på matchdagar om jag har den tiden. Det tror jag påverkar väldigt mycket. Man känner att man då trycker tillbaka det lite. Det är återkommande, i alla fall för min del och även för alla tror jag, att oavsett om du har Diabetes eller inte så är motion jävligt bra mot stress också.

För en klubb med allsvenska ambitioner som GAIS är kan även Superettan ses som en sjukdom. Och likt Diabetes innehåller den tuffa matcher, kluriga utmaningar och motgångar. Och likt Diabetes är det nog bara de närmast sörjande som verkar bry sig. Fler likheter kan så klart hittas och Stefan ramlar själv in på en när samtalet kommer in på det faktum att en god skötsel av sjukdomen innebär fasta rutiner, vilket västgötens yrkesval inte kan servera på en silverbricka.

– Man måste skapa en kontinuitet som i mitt fall och få rutiner för motion. Struktur tycker jag är kost och hela den biten. Det är jättemycket likheter och det är samma sak som i Superettan. Det är också lika svårt att klara av båda delar, det är ett ständigt kämpande!

– Det är ju där allting dras till sin spets. Det är väldigt oregelbundna tider, man anpassar allt utifrån träning och match. Det stämmer inte alltid överens med diabetesklockan. Där ställs det jättestora krav och ännu mer på de som har Typ 1 Diabetes. Där tänker man inte på det att de måste ha än mer kontinuitet. De måste ha struktur med sitt privatliv för att det ska matcha en elitnivå. Det är därför som vi diabetiker tycker livet är lite orättvist ibland.

Imponerad av Richard Yarsuvat 

Diabetes är en sjukdom som kan påverka de drabbade på olika vis. En del får det mentalt tufft men Stefan föredrar att titta uppåt i tabellen. Kroppen rätas ut när han med emfas förklarar en av sjukdomens positiva biverkningar, att den har stärkt honom mentalt i hans yrke.

– Det tror jag, absolut att den har. Jag har blivit tvungen att ta hand om mitt välbefinnande så jag tror det även bidragit till att jag bättre hanterar den här miljön och det som det innebär om du vinner eller förlorar. Du har alltid nya problem som du ställs inför. Jag tror det är jätteviktigt för oss som håller på med den här biten, att man har en kontinuerlig motion och kan du sedan krydda det med att du äter hälsosam kost så tror jag du kan utföra ditt jobb bättre.

Som bekant så finns det två olika typer av Diabetes och Stefan är heller inte ensam om att ha Diabetes i GAIS. Även anfallaren och skyttelkungen Richard Yarsuvat har sjukdomen konstaterat i sin sjukjournal. Skillnaden mellan tränaren och hans adept är att Richard har Diabetes Typ 1. Den varianten är mer komplex och som ni förstått av texten, förenad med högre faror på daglig basis. Stefan är så klart medveten om Richards situation men har också bra hjälp av Richard själv samt även Conor McDonagh, GAIS fystränare. Irländaren är inte bara en fena på sin profession utan har också visat sig vara synnerligen alert på att supportera lagets interna poängkung när så behövs.

– Vi är ju uppmärksamma på honom. Vi har grejer ifall han skulle falla bort eller bli drabbad av att det sjunker. Men Ricky, måste jag säga, är väldigt noggrann. Han har haft det länge och vet precis hur han ska hantera det. Han säger ju också till snabbt och när han måste ta något att äta. Men det är klart att vi är väldigt medvetna och har koll på honom.

Att prestera på elitnivå är svårt och att göra det med Diabetes och ett blodsocker som på många vis kan sätta krokben gör det än svårare. Stefan är imponerad av prestationerna av sin kedjespelare som mellan målen inmundigar mellanmål emellanåt under matcher och träning. Sä här säger han om Richards prestationer utifrån hans sjukdomsbild.

– Jag tycker att Ricky sköter det väldigt bra. Men det är klart att det finns säkert framför allt träningar som han inte är riktigt på g och under vissa intensivare perioder när det är svårare att hålla nivån rätt. Och frågan är ju också hur hans återhämtning är. Det är ju svårt, fotboll är så himla kollektivt och det är många spelare som agerar så. Man tittar väldigt mycket på helheten och spanar inte in på en spelare utan det finns många spelare som dippar då och då av olika anledningar. Ibland dippar Ricky och det är svårt att veta om det är på grund av Diabetes eller om han bara känner sig väldigt sliten. Men i hanses fall är det nog oftast en kombination där.

I sin roll som huvudtränare har Stefan ett helikopterperspektiv på lagets prestation under matcherna och inte möjligheten att studera allt på individnivå. Tur då att den irländske fystränaren McDonagh har Dublina roller och håller ett extra vakande öga.

– Han har kommit ut och velat ha något i slutet av matcher. Conor har som sagt väldigt bra koll på Ricky och tittar mycket på honom. Mer än vad jag gör som tittar mer på helheten. Sä det känns väldigt tryggt att Conor är så pass medveten och på hugget.

Förhoppningen om en ljusare framtid

Utvecklingen tekniska hjälpmedel och andra förbättringar har varit offensiva under det sista decenniet. Dagens teknik ger diabetikerna en stadig defensiv att luta sig mot. Men fint och publikfriande spel måste också så småningom leda till mål. Tränaren, som stadigt förbättrade Degerfors under de fyra senaste åren, har förhoppningar om en god framtid. Han gör det med emfas och inlevelse när armarna åter förstärker de verbala uttrycken.

– Jag hoppas verkligen man ska komma längre med det här. Jag tror inte Diabetesen varit någon högprioriterad sjukdom om man backar bandet lite. Men sedan tror jag att efter åren som gått att man har sett att det blir mycket biverkningar och följdsjukdomar av Diabetes och då, helt plötsligt, blir den sjukdomen mer aktuell att lösa. 

– Sedan har den  uppmärksammats mycket mer bara de sista 10 åren, trycker jag. Förhoppningen är att man kan få bukt på i alla fall Typ 1 Diabetes på ett bättre sätt. Typ 2 är ju att man skulle kunna nå fram mycket mer om man jobbade med information med i samhället, i föreningar och den biten. Alla fattar det, rökning är också farligt men folk röker ändå. Folk fattar att man inte bara ska äta McDonalds men det gör folk ändå. Ett ständigt informationsflöde så får folk upp ögonen. Det kan gå så långt som att ta bort idrottstimmar på skoltid. Det är ganska uppenbart att barnen blir större tidigare och man vet också att man presterar bättre på matten och på engelskan om man rör sig mer. Men då måste både regeringen och skolverket förstå att allt inte handlar bara om teori.

Resonemanget leder åter in på allmänheten och vad de vet och vad de bör veta om sjukdomen. Stefan för återigen sin vänster hand genom håret och rynkar pannan  innan han tar förnyad sats.

– Jag tror det är väldigt viktigt att dom får en förståelse och en inblick hur man hjälper en person som framför allt har hamnat lågt. Sedan att det också finns en förståelse för den problematik som det är att ha Diabetes. Att de personerna som har’t och att de personerna som har Diabetes ställs inför vissa frågeställningar och som folk tänker varför håller han på med det, varför gör hon så? Lite mer förståelse, men framför allt hur man bör agera om man märker en person som hamnar i koma så att man kan hjälpa dom. Det är absolut viktigast!

– Det är lite som en första hjälpen!

Första hjälpen från läkemedelsbolagen i form av ett botemedel är en dröm som de flesta diabetiker när. Stefan tror inte att det är som att leta efter en nål i en höstack utan har en positiv syn på framtiden och vad som kan hända med sjukdomen. Bot och lindring i en högre serie vore super, ettan eller tvåans diabetesvarianter oavsett. Avslutningsvis låter han sju års empiri sammanfatta hans röda tråd genom hela pratsunden. Lyssna på Stefan och chansen att ni vinner matcher är större.

– Ja, jag tror att man hittar något bot. Det blir en prioritet. Vilken sjukdom lägger de pengarna på? Men varför skulle man inte kunna hitta det? Frågan är om det går så långt att man ser varför man blir Typ 1:a och om man kan förhindra det eller om man bara kan lösa’t med en bra medicin,

– Jag tror inte man ska överdramatisera sjukdomen, men samtidigt går det inte att nonchalera’t heller.Jag tror att bästa botemedlet om man inte ska äta pillerkartor är att börja röra på sig. Då går det att mota sjukdomen en hel del. Det är väl mitt råd och det jag vill skicka med. Se för guds skull till att gå ut och rör på er lite då och då!

 

Detta är den första delen utav två om GAIS och Diabetes i ett samarbete mellan GAIS och Diabeteshanden. I nästa intervju möter du skyttekungen Richard Yarsuvat som spelar fotboll på elitnivå med Diabetes Typ 1.

Syftet med texterna är både att belysa och att upplysa om en obotlig sjukdom som ofta är dold i dunkel samt att ge en bild av den dagliga kampen som de drabbade för.

För att ta reda på skillnaderna mellan de olika typerna av Diabetes:https://ki.se/imm/diabetestyper

För att lära dig mer på ett enkelt sätt: https://diabetes.nu https://www.diabetes.se

För att hjälpa till att bidra till att barn i framtiden inte får samma hinder i sin fotbollsutövning som Richard:https://www.barndiabetesfonden.se/jag-vill-bidra/ Märk gärna din gåva med ”GAIS”

Foto: Mattias Järelöv

Diabetikern Björn tvingas ta sprutor i ögat

Fördomar om Diabetes är fortfarande idag förbluffande vanligt, trots all fin uppmärksamhet som sjukdomen erhållit de senaste åren. Alltifrån att den drabbade skulle ha rört sig mer för att slippa sjukdomen, att man absolut inte får äta något med socker i till att ”Det är väl bara att ta en spruta, så blir det bra!”. Just det sistnämnda är något som passar bra ihop med diabetikern Björn. Han har nämligen nyligen tagit en spruta. I ögat.

Fördomar må vara nog så jobbiga likväl som de dagliga utmaningarna som Diabetes medför. De med de ständig tankarna om att blodsockret inte ska bli för högt eller för lågt. Den ständiga tanken på att allt måste planeras. Den ständiga resan. Den som en diabetiker aldrig någonsin vet vart den är på väg, oavsett om den dras med lok eller Luuk.

Men var hamnar man om man haft sjukdomen länge eller om man har slarvat med den? Utifrån att Corona numera dikterar villkoren för våra liv så träffade vi diabetikern Björn Gustavsson över ett videosamtal istället för, som tilltänkt var, ett samtal hemmavid. Syftet är att få en inblick i sjukdomens första biverkningar. Björn lever idag, son-namnets avvikelse till trots, ett helt vanligt svenssonliv. Där finns villa, där finns kombi och där finns sambo och barn. Undantar man hunden så är Björn en fotomodell för den yttre gängse bilden av en man i hans ålder.  

Utifrån sett ser det ut som för precis alla andra friska människor, men insidan har enligt Björns egna ord så smått börjat fallera.

– Det är ofrånkomligt att inte kroppen tar stryk av att blodsockret åkt upp och ned under alla de åren jag haft sjukdomen. Så ja, mina problem har börjat men jag försöker mota dem så gott jag kan. Det finns ju inget val.

Björn debuterade i sin sjukdom under 90-talet och besitter idag en diger kunskap om sjukdomen, en kunskap han önskar att han hade skaffat sig långt mycket tidigare. För trots Björns idag i mångt och mycket exemplariska skötsel av sjukdomen och med sin empiriska kunskap, så har det så sakteliga fläktat in små moln av mörkare karaktär på den jovialiske herrns himmel.

Jag ser på bilden som mig gives att Björn precis slår upp te i en stor mugg från Rörstrands serie Mon Amie. Utifrån skuggan som muggen kastar har han ett fönster på sin vänstra sida. Ingen sked rörs om och diabetikervänligt nog är inget socker tillsatt i drycken. Björn tittar in i kameran och efter initialt artiga meningsutbyten förklarar han tystnaden som omger honom.

– Grabben och hans kompis sitter nere i källaren och spelar Playstation, förklarar Björn. Och min dotter och hennes kompis gör inte så mycket väsen av sig då de är ute och, ja, vad de nu gör… Kidsen är i den åldern nu att de inte behöver så mycket tillsyn och det är bekvämt.

Björn flinar och en skrattgrop på den högra kinden blir synlig. Det ljud som istället hörs är musik av Leonard Cohen. Vårt samtal leder således in på musik och kunskapen om att Rage Against the Machines trummis Brad Wilk har Diabetes typ 1 delges mig och jag drömmer mig tillbaka till deras sublima debutskiva. Debut brukar det kallas då man insjuknar i Diabetes och det blir också det första jag och Björn kommer in på som är diabetesrelaterat.

– Jag fick min Diabetes under 90-talet och då var det inte så mycket kunskap man egentligen fick med sig när man åkte hem.  Man fick lära sig att ta sprutorna, lära sig hur högt och lågt blodsocker känns i kroppen och att man skulle sköta sig. Typ ät inte godis, ät inte glass och drick och ät fan inget som är gott. Det var mycket negativt, att inte göra si och så, att bara undvika goda och roliga saker. Varsågod, här är ditt handfängsel, typ.

– Det vart också ett totalt annorlunda sätt att hantera kost och insulin. Då var det insulin till 3-4 måltider per dag och däremellan mellanmål utan insulin. Dessutom med mängder av kolhydrater. Otroligt märkligt så här i efterhand. Men det var det som gällde på den tiden.

De tekniska hjälpmedlen, kunskapen om sjukdomen och medial uppmärksamhet har bidragit till mycket positivt för diabetikerna. Det som var sanning då är inte längre sanning på samma vis och sättet man levde med sin sjukdom är väsensskild gentemot dagens sätt. Björn har hängt med på resan och skrattar till när frågan om han skötte sig lika bra då som nu ställs.

– Haha, nej! Det vore i sanning en lögn att påstå, svarar han med ett brett leende. Svårt att komma ihåg exakt men… I början var det nog relativt bra, då var allt så nytt och… lite skrämmande. Men sedan när man kom in i det så slarvade jag mycket. Jag var i tonåren och det var, för mig i alla fall, en period när man testade mycket och försökte hitta sig själv, vem man var. Jag tränade väldigt mycket och fick god hjälp av det och mina snittvärden på sjukhuset var väl helt okej. Stundtals. Jag testade sällan blodsockret och navigerade och gissade mina värden utifrån om jag hade känningar (lågt blodsocker) eller om jag kände att jag hade högt blodsocker. Helt idiotiskt så här i  efterhand, men jag var ung. Och naiv. Jag brydde mig helt enkelt inte tillräckligt mycket.

Björn rynkar sin panna, tittar ned mot sin kopp och tar en klunk te från den. Lite som en skamsen handling. Jag frågar om han har ändrat sig idag och på vilket sätt det tar sig uttryck. Björn svarar omgående och med intensiv och entusiastisk röst.

– Jag har ju pump med en CGM-mätare, alltså en som kontinuerligt uppdaterar blodsockervärdet. Jag tittar på den säkerligen minst 50 gånger om dagen. Det är beroendeframkallande och en fantastisk och ovärderlig hjälp för mig och alla andra diabetiker. Jag jobbar väldigt aktivt med att antingen tillföra lite insulin vid behov eller om jag behöver stänga av pumpen ett tag för att inte bli låg. För mig har hela systemet med pump och CGM revolutionerat min sjukdom. Jag har blivit väldigt mycket mer intresserad och det är så påtagligt och då är det enkelt att skaffa mål och att också lära sig mer om hur min kropp fungerar ihop med sjukdomen. Alla värden jag haft under de åtta åren jag har haft pump har varit bättre än det jag tidigare åstadkommit.Jag önskar att jag hade skaffat mig pump tidigare än jag gjorde. Men det är vad det är. Mjölken är spilld men jag gråter inte.

Att få sjukdomen slängd på sig i tonåren är en tidpunkt med dålig precision. Alla som gått genom tonåren vet vilken lätt förvirrad tid det är. Att du dessutom behöver styra om sina livsvanor på grund av en helt obotlig sjukdom är då inte optimalt. 

Vi kommer in på alla de komplikationer som sjukdomen förr eller senare kommer ge och vår gemensamma skräck för dem. Enigheten om att inte låta det påverka vardagen är uppenbar och jag ber Björn utveckla och förenkla sitt resonemang kring detta. Han kliar sig i skäggstubben strax under munnen med sin högra hand och temuggen hittar återigen sin hamn vid munnen kort därefter.

– Jo… Komplikationer uppkommer när blodsockernivån antingen har varit för mycket upp och ned, alltså åkt berg- och dalbana. Eller om värdet legat över 8 för mycket (friska människor ligger mellan 4-6). Kort sammanfattat. Friska människor har farthållare på sitt blodsocker. Vi diabetiker har det inte. Där andra flyter fram i fin och jämn fart pendlar vi mellan 30 och 190 på motorvägen. Ingen bra liknelse, haha, men du fattar.

– Det första som man märker är förändringar på de små blodkärlen i kroppen och de sitter i till exempel ögonen och i fötterna. Alla diabetiker går med jämna mellanrum på ögonbottenfotografering. Först får man pupillvidgande droppar och därefter fotar de ögonen med speciella kameror som kan upptäcka om det är förändringar som uppkommit på grund av sjukdomen.

– Det är bland annat läckage av ett protein i ögat vid gula fläcken som de letar efter. Jag vet inte hur ingående jag ska berätta det, men man kan säga att det är så som synen börjar påverkas. Dessa förändringar upptäckts idag nästan innan man själv börjar märka dem och då åtgärdar sjukvården dem och man får sig en tankeställare. Sjukdomen kalls DME, men fråga mig inte vad det står för, haha. Men synen blir påverkad.

Björn lutar sig bakåt och lägger armarna i kors och suckar knappt märkbart. Blicken söker sig ut genom fönstret till vänster om honom och pannan läggs i några små veck. Han kväver en gäspning och fortsätter med en lite mer försiktig röst när blicken åter tittar på hans skärm.

– Det man gör, eller det man ska göra när den typen av besked kommer är så klart att man måste sköta sig än bättre. Men…om man inte gör det så beror det lite på vilken typ av fel man har vad de gör. Antingen skjuter man laser i ögat för att släcka syreläckagen nära gula fläcken. Det är också väldigt viktigt att man gör det i tid för om inte det görs i tid kan de komma för nära gula fläcken och då kan man inte åtgärda dem längre. Och då, leder det så småningom till blindhet.

– I mitt fall var det där det började, med laserskotten. Och nu på sistone har det synts en svullnad nära makula, alltså den gula fläcken och då är det sprutor som man ordineras. Jag kan inte exakt det anatomiska och medicinska men det beror också på att ett protein har läckt ut i ögat.

Sprutor? Alltså plural?

– Ja, flera. Hur många beror säkert väldigt mycket på. I mitt fall så har jag tagit 11 stycken med cirka fyra veckors mellanrum. Jag hoppas snart att intervallen utökas så man kan släppa det lite mellan respektive injektion. Det är lite psykiskt påfrestande att ha det hängande över sig och veta att man riskar mycket. Jag har kommit på att synen är rätt trevligt att ha intakt. Och jag undviker gärna vissa biverkningar som skulle kunna fås när man injicerar..

Björn ursäktar sig och reser sig. Texten ”Born to perform” skymtas på den mörkgröna t-shirten när ryggen vänds mot skärmen. Onekligen en passande text utifrån situationen han befinner sig i. En avlägsen konversation med ett ropande barn hörs i bakgrunden innan Björn åter blir synlig och fyller på mer te och när han sätter sig kollar han samtidigt värdet på sin pump. Jag tackar nej till hans skämtsamma fråga om påtår men passar på att ta en klunk Pepsi Max där jag sitter vid köksbordet.

– Var var vi någonstans, frågar han och ler återigen. Just ja, hur det går till med sprutorna.

Telefonen plingar samtidigt till men Björn ignorerar den artigt och ser ut att bränna sig på teet när han grimaserandes tar en ny klunk.

– När man skjuter laser så får man så klart lugnande innan om man så önskar. Därefter droppar de bedövningsmedel i ögat. Sedan fästs en stor lupp på ögat och man får sätta sig och kolla in i en större apparat. Det var några år sedan jag gjorde det så jag är lite osäker på detaljerna. Där får du en grön prick att fokusera din syn på. Luppen gör att du inte kan blinka men du måste sitta helt still. Därefter skjuter läkaren laser och skottet, om det träffar rätt, dödar så att säga läckaget. Ungefär så fungerar det. Jag har skjutit några hundra och det är…lite speciellt kan man säga.

– När man injiceras så går det faktiskt ganska fort. Även där kan man välja att få lugnande medel. De första gångerna tog jag det för att mentalt känna mig så bra förberedd som möjligt. Man kommer in i ett slags slussrum där man får på sig en vacker klassisk sjukhushuva för att se till att håret stängs in och så får man sprita händerna ordentligt. När det är gjort leds man in för själva ingreppet i operationssalen. Där får man sätta sig i en stol som de kort därefter fäller bakåt. Det droppas två olika droppar bedövningsmedel i ögat innan de börjar tvätta det. De sköljer noga i ögat och därefter spritar de området runt ögat. Man får sedan en duk över hela ansiktet där de öppnar upp för ögat. De sätter en klämma i ögat som gör att man inte kan blinka. Innan själva injiceringen får man ytterligare bedövning droppat. Själva injektionen går snabbt. Om man håller blicken helt still så tar den kanske fem, sex, sju sekunder men om man inte gör det tar det betydligt längre tid har jag hört. Så det är onekligen bra om man kan fokusera blicken. Det gör inte ont när de sticker in sprutan men kan ibland känna ett litet slags stick och tryck. Det man märker är när läkemedlet sprutas in då man ser läkemedlet, så att säga, flyta omkring i ögat. Det är rätt skumt faktiskt.

Det låter verkligen sjukt läskigt.

– Jo, på sitt sätt är det det. Vem vill ta en spruta? Och vem fan vill ta den i ögat? Första gången, jag skulle ljuga om jag sa att jag var kolugn. Björn justerar återigen till sin position i stolen och rättar till glasögonen. Inte som Birger utan med tumme och långfinger. Teet får åter fungera som munfuktare då den vitblåa muggen återigen hittar till läpparna, nu drickbart utan grimaser. Pannan rynkas åter innan han fortsätter. 

– Det var definitivt jobbiga dagar innan första sprutan. Ja, även innan den andra och tredje för den delen också. Jag bad om att maximera det lugnande medlet för att komma ned i varv, men jag kände ingen hjälp alls. Jag säger inte att man inte blir hjälpt av det men jag kände inget. Efteråt, när allt var över och jag satte mig upp var de tvungna att sänka stolen igen för det snurrade rejält i skallen. Även andra gången var jag väldigt snurrig, men numer har jag vant mig. De första gångerna bad jag också om att få en brits att ligga på efteråt för att hämta mig efter den mentala anspänning som det var för mig. Jag är väl lite klen, men det är vad det är. Men numer traskar jag i princip rakt ut och försöker ta mig hem.

Björns beskrivning låter inte direkt som någon säll upplevelse. Man hoppas så klart att effekten blir god och snabb så att intervallerna snart kan dras ut och så småningom avslutas helt. Kommer det gå att stoppa utvecklingen och kommer synen alltid vara påverkad? Björn svarar och lyckas låta lätt optimistisk.

– Man har sett att svullnaden har gått ned och förhoppningsvis är det snart läge att öka intervallet. Helt bra blir det nog inte då det är skadat, men jag märker ju av att det är klar skillnad mot när det var som sämst och det är gott så. Det kunde vara värre.

– Det är väl det som är med Diabetes, att det är inget som syns på utsidan utan att allt är osynligt. Du ser inget på någon om de har psykiska problem, du ser inte på någon om de har problem med ögon, njurar eller annat. Diabetes är på något vis den tysta och osynliga sjukdomens förbannelse. 

Tystnad uppstår efter Björns ord innan han berättar att hans mål är att kunna behålla fysiken och kroppen intakt tills han blir pensionär. Att klara av att jobba och tjäna sitt levebröd är flagrant viktigt. Även de mentala bitarna som att inte känna sig som ett offer och kverulera med en negativ påverkan på sig själv och sina närmaste nämns lyftes fram som nödvändigt.

Han varken ser alltför nedslagen eller låter alltför negativ när han pratar om framtiden, även om oron skiner igenom.

– Vi har alla olika ok att bära och det finns så mycket annat i livet som är bra. Det är bara att sätta fokus på det och göra så gott man kan. Jag hoppas kunna bli bättre från mina problem och kunna sköta mig än bättre framöver. Men det vore väldigt skönt att slippa fortsätta ta sprutor i ögat och kunna leva lite mer som alla andra. Mer träning och än bättre kost måste det bli.Jag tänker inte ge upp och vill fortsätta det liv jag har utan att diabetesen tar för mycket kraft eller tid. Så är det bara!

Det är lätt att slås av att fokus rimligen borde ligga på annat än att hålla sjukdomens biverkningar på rätt sida perrongen. Pratar man med friska människor om visioner och framtid är svaren mycket mer drömmande och inte alls så cyniska. Men vet man hur det är med Diabetes så förstår man sättet att tänka. Björn vet dock att hans familj injicerar mod och kärlek att prestera och det får honom att fortsätta sin resa.

En låt på ovan nämnda Rage Against The Machines debutplatta heter Know Your Enemy. Det är onekligen vad Diabetes handlar om, att lära känna sin fiende så mycket som möjligt. För hur man än vänder och vrider på det så är Diabetes en fiende. En fiende som kan ge än större problem än multipla sprutor i ögonen. 

Vill du förkovra dig gällande DME är denna länk bra, enkel och faktabaserad.

Text: Daniel Björnalm

En halvlek spelad

En fotbollsmatch varar i 90 minuter samt adderad tilläggstid. I halvtidspausen samlas laget och pustar ut. Tränaren ger allt som oftast nya taktiska dispositioner och glada tillrop för att spelarna ska orka och prestera bra även under den andra halvleken. Jag sitter nu i omklädningsrummet och summerar de första 45.

Att på kort tid sammanfatta min första halvlek låter sig inte göras i vare sig en spel- eller handvändning.  Den har med ömsom nätta, ömsom klumpiga steg rört sig över hela planen och bjudit på mängder av händelser. Till antal alldeles för högt för att alla ska nämnas här. Den enskilt absolut mest negativa kom i den 16:e minuten då kontakt med läkarvården blev nödvändig då jag insjuknade i Diabetes. Efter den olyckliga pausen fortsattes det på skakiga ben. Slitet uttryck jag vet, men att komma in i matchen var därefter ganska lurigt och jag skulle så här i halvtidspausen säga att jag inte var inne i den förrän efter en spelad halvtimme. Däremellan kan man tvivelsutan konstatera att jag rent taktiskt ofta befann mig på helt felaktiga ställen på planen. Jag sprang ofta offside och frisparkar orsakade jag en hel del, men mest var det mig själv jag fällde.

Mina tränare var mycket stöttande och kom ofta med goda råd. Råd som jag inte lyssnade på. Samma dövöra slog till även kring den vänligt sinnade kritiken och användbara tips som framfördes från allehanda personer som på läktaren följde min framfart. Mina lagkamrater vågade nog inte påtala hur illa jag spelade utan höll ofta tyst, mest beroende på taktisk okunskap gissar jag. Min spelstil var primitiv, samma finter och samma löpningar i tron att resultatet skulle bli olika. Som att mata en guldfisk och hoppas att den ska bli en haj.

Ledningen som initialt införskaffades i matchen blev reducerad, kvitterad och slutligen givetvis också på resultattavlan påvisad som ett underläge. Men, mycket tack vare ett taktiskt drag (för den taktiskt intresserade var det att skaffa pump och CGM till som utrustning istället för konventionella sprutor) landade jag i någon form av andra andning. Helt plötsligt hade orken återvänt och spelsinnet fann sig firande små triumfer i moment där jag tidigare hade blivit av med bollen. Jag, med god hjälp av alla runt omkring, ordnade både reduceringen och kvitteringen. Glädje och tro på en framtid med seger i varmt hållen hand.

Smolken i bägaren dök dock upp, likt en Pripps Blå på Nyårsafton, i de sista skälvande minuterna av halvleken då ett mål i baken gav underläge när domaren flöjtade pipa för halvtidspaus. En halvgroggy man vankade de få stegen in till omklädningsrummet ivrigt suktande efter vatten och ett par extra dextrosol.

Något trött och lätt skadad sitter jag nu i halvlekspausen och nagelfar den första halvan. Den var roligt att spela, jag åstadkom mycket såsom lyckade passningar, glidtacklingar och målskytte. Men känslan av att mitt slarv kostat mig flera insläppta mål gnager. Många dåliga beslut har gjort att jag sitter här i ett underläge och vet att jag kommer att bli utbytt i andra halvlek. Det står klart redan nu. Energin kommer inte att räcka till. Punkt.

De flesta lagkamrater kommer spela klart hela matchen och få känna på den framemotsedda vinstens söta droppar. Jag får gå av planen med övertygelsen om att resultatet i den kommer bli bra för mitt lag. Men jag ska kämpa för var minut jag får spela. Jag vet att jag gör det på andra villkor än andra spelare. Min önskan är att det framgent kommer kunna ges exakt likadana förutsättningar för alla deltagande spelare. Att diabetiker i nästkommande match kan få spela på samma villkor. Men allra helst att under kommande säsonger så pratar man om Diabetes som den sjukdomen som människan lyckades bota.

I min andra halvlek kommer jag göra vad jag kan för att få de i laget med Diabetes att lyssna på råd och tips så att de får slutföra sin match utan att bli utbytt. Jag ser det som att jag är en spelande tränare. Även du som publik kan hjälpa dessa spelare. Betala entré till matchen genom att bli givare till Barndiabetesfonden så att barnen av idag får än bättre förutsättningar att klara av en hel match så som jag aldrig kommer kunna göra.

Tack.

//Daniel

Min debut

November är International Diabetes Awareness Month. Dess kulmen nås den 14:e i månaden då det är Världsdiabetesdagen, något som även Sverige numer uppmärksammar. Detta band annat via en gala på TV3, på ett vackert och viktigt initiativ av bland andra Peter Jihde, MTG:s Anders Jensen och Christina Stenbeck. Ni kanske såg den? Om inte så finns galan att söka upp via TV3 eller Viaplay/Viafree.

Att ha en egen gala på TV, den andra i ordningen, är en bra början för att sätta sjukdomen på kartan. Dessutom en nödvändighet för att öka kunskapen, en kunskap som kan komma att rädda liv. Min början på sjukdomen tog fart för ganska exakt 28 år sedan. Yes, det var innan smartphones, Cross-fit och dokussåpor. Det var fortfarande folk med hockeyfrillor som syntes på gatorna och Telia hette fortfarande Televerket. Inte ens Bingolotto hade börjat sändas till hela befolkningen. Då förstår ni hur länge sedan det är.

Symptomen på sjukdomen är när man känner till dem relativt enkla att tyda. För en oinvigd är de däremot inte enkla att förstå. Tyvärr, då det är av stor vikt att så snart som möjligt uppsöka ett sjukhus för vård. Mina symptom var precis som alla andras. Första tecknet var ökad törst och enligt logiskhetens alla lagar även ökad urinmängd. En kraftigt ökad sådan. Jag minns att det vid den här tiden fanns PET-flaskor på tre liter. Vid ett tillfälle köpte jag en sådan i en butik i den centrala delen av staden. Två minuter senare var den uppdrucken och jag var på väg att leta efter bästa ställe att kissa. Strax innan jag lades in på sjukhuset vet jag att jag kissade ungefär var 20:e minut. En enkel sak som att åka bussen 15 minuter in till centrum blev jobbigt. Först av bussen och därefter rapp gång in i den närbelägna Stadsparken och något tätt buskage. Befrielsen då total.

Jag tappade också åtta kg under denna period, extremt mycket då jag var en väldigt vältränad 16-åring. Alla krafter försvann och musklerna lydde knappt och jag orkade tiden innan jag lades in inte stå upp och duscha utan var tvungen att sitta ned på golvet. Idrotten var heller ingen walk in the park. Vinterträning med fotbollslaget var en aktivitet inte optimerad för en insjuknad diabetiker. Minns att vid alla löparrundor fick jag väldigt ofta stanna då mina vader krampade lika ofta som föräldrar till barn med Diabetes känner oro. När jag sedan stretchat ut dem var det bara att försöka springa ikapp alla andra. Väl ikapp så kom krampen ånyo. Repeat.

I skolan klagade mina kompisar på att min andedräkt luktade illa. Ni som kan era symptom vet att acetondoft ur munnen är ett tydligt varningstecken. På morgonen borstade jag flitigt tänderna med mängder med tandkräm i minst fem minuter. Om det hjälpte? Icke!

Min ömma moder är även hon drabbad av sjukdomen och när hon väl fått sin bångstyrige tonåring att testa blodsockret var det hotell Södra Älvsborgs Sjukhus och en vistelse i tre veckor som fyllde min tillvaro därnäst. Därefter blev livet aldrig sig likt igen, men det är en annan historia.

Följande tecken är vanliga symptom på att Diabetes kan vara din eller någon annans livslånga följeslagare:

  • Ökad törst
  • Stor urinmängd
  • Trötthet
  • Acetondoftande andedräkt
  • Viktnedgång
  • Synförändringar

Hoppas ni alla har sett galan, om inte så hittar ni länken via Viafree HÄR. Om ni känner att ni inte hinner se hela så se till att se inslagen om Emma och om Sara. Jag blev oerhört berörd av dessa barns och deras familjers 24/7-kamp och är övertygad om att ni också blir det.

Ett steg att stötta kampen för att hitta ett botemedel är att bli medlem i Diabeteshanden och det blir ni HÄR.

Tack för att ni tog er tid att läsa och tack för ert stöd!

//Daniel

 

Del 2: Linus ger tips som underlättar träning för diabetiker

”Jag sprang RyaTrail Run och det gick helt åt helvete! Jag blev stående på en vätskestation och vet inte hur mycket sportdryck jag drack!” Ibland blir inte en diabetikers träning eller tävling som hen tänkt sig. Men att aldrig kasta in handduken är föredömet Linus Lenelid paradgren. I hans liv följs alltid varje uppförsbacke av en nedförsbacke.

I första delen (som ni hittar här) berättade Linus om hans kämpande att få till en vettig och givande träning både kvalitativt och kvantitativt. Insatsen före var som ni noterade omfattande. Nästan väl så jobbig som att faktiskt utföra ett tufft träningspass. Planerandet med vad man ska äta, hur insulintillförseln ska optimeras och allt som måste med för att det inte ska bli en dråplig situation med utgång av katastrofal följd. Vad hade hänt om Linus inte hade ringt frun Melina den gången när han hade slut på alla reserver? Vad hade hänt om hon inte svarat? Ingen tanke att tänka färdigt.

I denna del två kommer fokus att ligga på vad som händer under träningspasset och hur blodsockret beter sig efter detsamma. Att få det stabilt efter ett träningspass är erkänt klurigt. Vi nämnde i del ett att insulinpumpen och dess kontinuerliga blodsockermätare är en pyramidal hjälp vid fysisk aktivitet. Det digitala har även andra fördelar då internet enkelt erbjuder tips och råd från andra diabetiker. Likt ni som läser det här får serverat på silverfat. Den lenelidska nyfikenheten är av rang och den ledde till en resa med upptäckande och förkovring. Något som han själv kom att tänka på under  vårt samtal  var om han har koll på kolhydraterna när han tränar. Ni som är initierade kanske både har sett och läst om att många diabetiker räknar kolhydrater för att dosera insulin efter det.

Under motionspasset

– Jag har inte koll på exakt hur mycket utan jag har provat mig fram, säger Linus. Jag vet på ett ungefär nu och har testat mig fram och vet på ett ungefär att jag har sprungit så här långt, har så här långt kvar och så här ser blodsockret ut nu. Så fyller jag på efter det. Jag kan inte säga 20 eller 50 gram.

– Sedan har jag varit på en grej som var väldigt bra, avbryter han sig själv med.  Jag kontaktade en som heter Josefine Palmén (bloggare och influenser inom diabetesvärlden med denna hemsida som kändaste plattform) och frågade hur hon gjorde. Då rekommenderade hon ett läger i Sunne. Jag anmälde mig dit och var borta torsdag till söndag. Det var hur bra som helst! Det var med läkare och dietister och forskningsprojekt. Det blev ett startskott för mig. Det satt andra i samma situation som mig, även om några faktiskt hade åkt Vasaloppet. Det var supergivande och gav massa inspiration och mod. Jag utgick från det de rekommenderade och så testade jag mig fram utifrån det och nu går jag mer på känsla men med deras rekommendationer i grunden.

– Ibland går det jättebra och ibland går det inte bra, fortsätter han och spricker upp i ett stort genuint leende när han kommer att tänka på ett lopp i Borås med inte alltför lyckad utgång.

– Jag sprang RyaTrail Run och det gick helt åt helvete! Det var kuperat och traillöpning. Det tog mycket energi så jag blev stående på en vätskestation och vet inte hur mycket sportdryck jag drack!

– Du var väl låg redan innan loppet? frågar fru Melina och rynkar pannan lite lätt.

– Nja, det blev lite bråttom inför så jag blev låg tidigt. Jag misslyckades med förberedelserna helt enkelt.

Kardinalfel inför ett längre träningspass exemplifierat. Som Linus nämnde i första delen så är just det faktum att man måste förbereda sig oavsett förutsättningar kanske det jobbigaste för en diabetiker när det kommer till träning. Det kan fungera om man gör något lågintensivt men definitivt inte när det kommer till tuffa traillopp! Fokus är innan på att få blodsockret så optimerat som möjligt. Fokus under loppet borde vara på taktik och att kanske hushålla med krafterna. Men för en diabetiker är det viktigaste att fokusera på, inte helt oväntat, att ha blodsockret så optimalt som möjligt. Under hela passet. Men i tävlingens epicentrum kan det ibland vara svårt att fokusera på det och ibland kan kroppens signaler vara svårtolkade. Är jag låg? Är jag hög? Är det bara trötthet? Kanske är jag bara hungrig? Så frågan ter sig uppenbar, om Linus känner av hur han ligger eller om det är insulinpumpen som talar om det for honom.

– Jo, men det märker jag ju, men inte till att börja med, säger han. När jag springer litar jag mycket på pumpen och det är väl en liten nackdel. Ibland kan jag känna att idag känns det inte bra och så piper det. Ah, det är klart att det är detta, det blir liksom andra the other way around, man får bekräftelsen av pumpen. Men ligger jag högt märker jag det. Ibland ligger jag högt och lyckas jobba ned det utan att ta mer insulin.

Att ligga bra balanserad i sitt blodsocker under passen är essentiellt och inget som en icke drabbad människa behöver tänka på. Men för en diabetiker är det A och O. Kvaliteten och prestationen hänger oerhört mycket på det. När blodsockret är lågt blir man darrig och ofokuserad. Att prestera på topp då är en omöjlighet. Även när blodsockret stiger är det svårare att prestera så som önskas. Så hur påverkas då Linus av att hans blodsocker blir högt?

– Äh, som tur händer det inte så ofta att jag kommer upp så högt. Men om jag är uppe på 12 – 13 (normalt värde är 4-6 mmol/liter) märker jag att jag är seg och tung. Att jag blir…, Linus väger orden i munnen, pulsen är inte så hög, jag är inte så andfådd men kroppen strejkar, det händer inte så mycket. Ibland när jag kommer upp högt är de första två kilometerna mycket jobbigare än kilometer 15-16! Då märker man verkligen hur viktigt blodsockret är nar man ska ut och springa! Är jag för hög får jag ju också kramp, vilket också händer när jag är för låg.

Linus skrattar till som så ofta under intervjun och exemplifierar med ytterligare ett exempel.

– Ett år när jag sprang Kretsloppet här i Borås hamnade jag under 3 i kanske 8-9 kilometer och det var väl ett tillfälle då pannbenet inte var så bra, berättar Linus om det 21 km långa loppet. Jag körde bara på och sprang på 1.50 eller något. På upploppet sprang jag med helt raka ben, Jag hade till och med kramp i mina triceps! Då var jag faktiskt så dålig så att jag gick till sjuktältet och sa att ”Hej, ni behöver nog kolla mig lite…”

Det kan i vanliga situationer vara svårt att vara rationell vid lågt blodsocker och än svårare är det så klart när man låter sin kropp delta i den typen av kraftansträngningar så som Linus gör. Det gäller att ha koll på allt och i det läget må det vara en nackdel att ha den vinnarskallen som Linus har och som gör att han ska ta sig in i mål till varje pris. Det är inte lätt att uppfatta kroppens signaler och agera efter dem. Ett annat tillfälle som det också är uppenbart är när man sover. Det kan garanterat alla respektive till diabetiker vittna om. Pumpen som diabetiker numer ofta har piper och vibrerar för att uppmärksamma att blodsockret är högt eller lågt. Melina är inget undantag och när samtalet för en kort stund leds in på det skrattar hon och konstaterar:

– Jävla pipande! Jag petar inte på honom – jag slår: Upp med dig!

– Ja, det är bra och tur för mig, inflikar Linus och ler kärleksfullt mot sin potentiella livräddare och hustru. Han berättar att han inte är så lättväckt och att han är tacksam för att Melina finns där som en säkerhetsmelina.

Kan du på något sätt beskriva hur tankarna går under träningspasset? Tänker du på blodsockervärdet eller kan du koppla av och lita på dina förberedelser?

– Ja, men det kan jag absolut, säger han eftertryckligt. Träningen för mig är också avslappning för hjärnan. Jag har kommit dit nu att om jag ska springa en mil så kollar jag noggrant innan och sedan sticker jag ut. Jag håller koll i början, sedan ofta en längre period när jag inte kollar någonting. Sedan kommer tankarna igen att jag kollar och fyller på med energi om det behövs.

Learning by doing helt enkelt!

– Ja, ett automatiserande, instämmer han och rättar tankspritt till den mönstrade duken på bordet med vänsterhanden. När jag kom igång sprang jag mycket samma sträckor. Det var ganska bra. Det blev att jag blev påmind om att ”här brukar jag kolla”. Då hade jag vissa fasta kontrollpunkter att kolla blodsockret och det var rätt bra. Numera gör jag inte så för det funkar mer automatiskt på tid. Klart jag glömmer och kommer på för sent, men skulle ändå säga att det finns där. Jag kan koppla bort det men det finns där i bakhuvudet.

Efter motionspasset

Något en diabetiker också måste ha i bakhuvudet vid träningspassen är det faktum att blodsockret har en tendens att stiga efter avslutat pass. Bland annat på grund av att stresshormoner frisätts och att levern frisätter glukos. För att förhindra det bör man injicera insulin en stund innan man slutar sitt pass. Inte alltid lätt att ha tankarna på när man, som Linus tar ut sig maximalt. Just svårigheten i hur blodsockret beter sig efteråt gör att många tycker det är jobbigt att motionera och det finns ofta en rädsla för att våga ta ut sig då det kan bli än mer svårhanterat. Det visar sig att även ett motionsproffs som Linus tycker det är svårt att handskas med. Kolhydrater kan enkelt beskrivas som kroppens bränsle och är egentligen ett samlingsnamn för livsmedel som innehåller stärkelse, sockerarter och kostfiber. Detta är i sig blodsockerhöjande varvid en diabetiker bör iaktta varsamhet. Kroppen lagrar dessa i levern och i musklerna och det är viktigt att fylla på dessa efter avslutat träningspass. Av den anledningen att annars kan man istället hamna lågt i blodsocker då kroppen tillgodogör sig träningen under cirka 24 timmar. En konst som är svår för diabetiker då det inte är helt givet hur blodsockret reagerar. Tillför man för mycket kolhydrater? Eller tar man för mycket insulin? Givetvis kollar vi av detta med Linus som alltid svarar med inlevelse och det visar sig att just inom detta ämne finns förbättringspotential.

När pumpar du in insulin när ett träningspass lider mot sitt slut och hur tänker du kring det?

– Det är någonting jag verkligen behöver förbättra, svarar Linus och lutar sig tillbaka mot den lätt välvda stolsryggen i vitt trä. Att kanske höja basalen (den förinställda och kontinuerligt injicerade grunddosen från pumpen) när jag har lite kvar av passet. Höja från normal nivå alltså. Ibland gör jag det och det funkar ganska bra. Sedan så gör jag så att om jag varit ute på en löprunda och vet att vi ska käka en timme senare, då tar jag alltid en banan och tar mycket insulin till den. Jag tar lika mycket som jag skulle tagit om jag inte sprungit. Om jag märker att blodsockret är på väg uppåt tar jag ytterligare enheter insulin. Sedan får jag hålla koll efteråt och se till att jag fyller på depåerna också.

– Skulle jag sedan få en känning så svarar kroppen mycket bättre än om jag inte skulle ha fyllt på depåerna med kolhydrater, utvecklar han men medger:

– Detta är just nu min största utmaning, att kunna ha en bra blodsockernivå efter träningen också. Det kan ligga kvar ett tag efter ett träningspass och om man ligger högt när man ska lägga sig och man agerar efter det är det lätt att det dippar istället (med nattliga ”känningar” som ett brev på posten och troliga slag och uppmaningar av Melina att gå upp och äta).

Vad och när äter du efter passet?

– Jag äter något direkt efter passet, säger han. Ofta banan. Man är trött på det men det är så smidigt att ha med sig. Vet att det är rätt bra också.

Om du inte skulle äta efter passen, vad händer då?

– Jag kan komma in efter passen och bara ta insulin, men då blir det lätt att det stiger och att det senare sjunker och att jag får lågt. Alternativet är att jag inte tar insulin alls utan att äta men då stiger det bara. Det kan vara lite adrenalinpåslag vid träningen. Så tar jag insulin efter utan att äta blir jag låg och tar jag inte insulin blir jag hög…

Hur skiljer det sig mellan ett litet och ett stort träningspass?

– Om jag tränar relativt hårt märker jag att jag behöver ta mindre insulin och att det är lättare att ha koll på blodsockret, säger han lätt tankspritt och häller ånyo upp mer vatten i glaset. Har jag tränat lite lättare är det mer som vanligt. Insulinet får inte lika stor effekt då. Plus att om jag har tränat ett ganska hårt pass sitter effekten i längre också. Jag kan märka det om jag sprungit på kvällen att det märks på frukosten dagen efter.

Vad är svårast och vari ligger hindren med att få blodsockret till en normal kurva igen?

– Svårigheten är att jag sätter i mig en del kolhydrater under passen och att det gör att det sticker upp efter passen. Så länge jag håller igång har kroppen vant sig vid en viss förbrukning. Jag har kommit dit nu att jag liksom lärt kroppen hur mycket den behöver och den talar om hur mycket den behöver. Men när jag sedan stannar är det lätt att det stiger. Det är det som är det svåraste! Och att inte gå på för hårt med insulin efteråt. Man vill inte ha för högt och kanske då tar för mycket och då blir det lågt om man inte käkar.

De taktiska delarna i den matchen är kluriga. Även om instruktionerna till spelarna på förhand ter sig ypperliga och glasklara så kan spelarna agera på egen hand. Eller bli skadade. Eller bli utvisade. Det är inte alltid lätt att ha en plan B, även om du lärt dig själv att bli en duktig matchcoach. Vissa matcher förloras men många matcher vinns även.

Vilka positiva delar för träningen med sig?

– Dels tycker jag man ska tänka på alla positiva träningseffekter som alla människor får, svarar han och böjer sig framåt och tar ett djupt andetag innan han fortsätter med ökat tempo och intensitet. Med hormonpåslag, ökat välmående och känslan av att ha gjort något bra! Vara fysiskt trött i kroppen – det är superviktigt! Det är viktigt att tänka på att har jag tränat så har jag lättare att hålla ett jämt blodsocker. Och de långtgående effekterna inte bara är för stunden utan det ger effekt upp till ett dygn efteråt. Och på sikt även år efter.

– Att sköta om maskineriet, fyller fru Melina in medan hon ställer sig upp redo att se vad keruben Elize vill henne med sina repetitiva och allt högre tillrop efter sin moder.

– Även det psykiska, känslan av att jag gjort något positivt för min kropp och för min sjukdom är också väldigt positivt, fortsätter Linus och lutar sig återigen bakåt.

För den som är otränad och kanske lite rädd och feg för att komma igång, har du några tips om hur man ska göra?

– Det finns egentligen många tips. Att träna ihop med någon är bra, eller i grupp. Som diabetiker ger det en väldig trygghet att inte sticka iväg helt själv. Att hitta något man tycker är kul underlättar väldigt mycket. Vill man springa så börja med korta sträckor i lugnt tempo och undvik att sticka iväg långt hemifrån. Det är skönt att vara nära hemmet ifall man skulle få lågt blodsocker så att man snabbt kan ta sig hem. Kanske blir tråkigare i början men det får man ta, menar han på och fortsätter haspla ur sig tips i en hastighet som lätt skulle ta milen under 40 minuter.

– Att inte sätta för tuffa krav. Kolla inte vad alla andra lägger ut på sociala medier! Det är häftigt att andra kan göra vissa grejer men man måste börja där man själv är. Sätt inte för tuffa mål utan var schysst mot dig själv.

Att vara schysst mot sig själv är onekligen att ta hand om sin kropp som diabetiker. Lyckas man hålla sitt blodsocker på en någorlunda jämn och stabil nivå kombinerat med träning ökar möjligheterna markant för ett längre och liv. Dessutom minskar risken för komplikationer, så det finns enkom vinning i all typ av motion. Kort såväl som lång, lugn såväl som hård.

Linus är som noterats vuxen och fullt förmögen att dra egna slutsatser och fatta grundade och logiska beslut. Den vardagliga och nödvändiga motionen kan trots allt oftast genomföras med gott utfall, även om det kan uppstå dråpligheter och situationer som kan sätta diabetikern i fara. Men betänk er hur det ser ut för små barn och deras föräldrar. Hur förbereder man en sjuåring som ska på fotbollsträning? Eller en nioåring som ska träna simning? Hur känner de av att de mitt uppe i en rolig och adrenalinstinn lek har lågt blodsocker och verkligen behöver få i sig energi? Tänker du att det skulle vara jobbigt att vara en förälder i den rollen? Om du känner att du vill stötta kampen för att i framtiden undvika det som Linus och andra har som (förhoppningsvis inte) livslång och ständig följeslagare så kan du bidra HÄR.

Hoppas ovan intervju med den sanna inspirationskällan Linus Lenelid gett kunskap om diabetikers situation gällande träning samt gett såväl diabetiker som icke diabetiker inspiration att träna. Och som Melina mycket klokt och enkelt egentligen sammanfattade detta reportage med:

– Bästa träningen är den träningen som blir av!

 

Diabetikern Linus räds inte utmaningar och älskar att träna

Att träna är viktigt för människor i allmänhet och diabetiker i synnerhet. Träningen ses dock som motståndare av många. Möt här en sann inspirationskälla och föredöme i diabetikern Linus som är mannen som aldrig missar en chans att ha motionen som medspelare.

För att en diabetiker ska må bra och öka sina chanser att ha ett långt och välmående liv så krävs två saker. Det ena är ett bra snittvärde på blodsockernivån och det andra är att man behöver röra på sig, att motionera helt enkelt. Alla har olika förutsättningar för hur mycket man klarar av och hinner göra. Vissas pussel i livet innehåller 50 bitar medan andras kan innefatta 2000 bitar. Men en sak är säker; alla tillfällen att hitta vardagsmotion och träningspass kommer diabetikerna till gagn. En som verkligen tagit fasta på detta är Linus Lenelid.

När Linus fotbollsplan kritas upp så är det givet att familjen ställs i mittcirkeln. Fru Melina och barnen Liaz och Elize är alltid med all rätta i centrum. Lagkapten Lenelid dirigerar taktiskt sina styrkor till jobb, aktiviteter och besök till föräldrahemmet i Laholm.  Diabetesen gör att han ibland springer offside, men hans envishet och vilja gör å andra sidan att många av hans dagliga löpningar landar där de ska, i mål.

Idrotten, och även resandet, har alltid varit en central del av hallänningens liv. Något som kom väl till pass när livet för drygt tio år sedan tog en vändning då han diagnostiserades med Diabetes typ 1. Linus berättar om beskedet som kom att vända hans och Melinas liv upp och ned.

– Redan när jag fick Diabetes 2007 så hade jag och Melina bokat en resa till Indien, berättar han. Jag fick det under hösten och vi åkte i mars 2008. Det, och att jag samtidigt fick erbjudande om att spela fotboll i Sandareds IF i division 3, var två grejer som verkligen gjorde att jag kom igång ordentligt med idrottandet igen. Jag fick återhämta mig snabbt och köra på lite på egen hand och tuffa till träningen själv och sedan att jag hade indienresan och jag kände att det här ska jag fixa! Båda de grejerna gick bra och jag älskar att resa, och Melina också!

Ovan två händelser kom att kasta Linus rakt in i hetluften per omgående om hur det är att ha sjukdomen ständigt vid sin sida, ständigt på samma planhalva. Något som för Linus del kom att falla väl ut, inte minst för att han är en sann optimist. Många andra hade kunnat se hindren och motståndarna i det men det är ofta under vårt samtal som en flagrant optimism är närvarande.

Tiden innan insjuknandet handlade idrotten mycket om fotboll och innebandy. Men med en utökad familj och Diabetes som närvarande livskamrater har kompassen styrt hans steg till andra kartor och arenor. Viljan att inte se några hinder i något lopp eller någon utmaning var det som fick in honom på de lite längre träningspassen.

– Det var också därför jag började springa långt, för jag har inte sprungit långt innan jag fick Diabetes, berättar han. Så jag tänkte se hur långt jag kan pressa detta eller hur långt jag kan flytta fram gränserna.

Men det är inte bara de långa passen som förekommer. Variation samt att ta tillfället i akt är något som praktiseras med bravur. Den initiala misstanken är att det blir många pass i veckan.

– Det varierar faktiskt lite. Jag är flitig med vardagsmotionen, jag cyklar helst. Det blir ofta till och från jobbet, vilket blir cirka 14 kilometer per dag. Sedan springer jag med Friskis & Svettis varje onsdag. Tanken är minst ett löppass till i veckan. Jag varierar mycket, går till exempel på gymnastik varje söndag. Det låter roligt, på med sockiplasten, skrattar Linus. Men det är voltträning och lite sådana grejer.

– Sedan så när dottern har simskola brukar jag simma under tiden hon har simskolan. Annars så är jag också aktiv i undervisningen och yrket, tillägger idrottsläraren till vardags hemmahörande på Almåsskolan i Borås. Så det blir 3-4 pass i veckan utöver den dagliga vardagsmotionen.

Som ni redan listat ut är den vardagliga motionen fullt i klass med vad vanliga människor totalt motionerar veckovis. Det många inte har någon aning om vad gäller diabetiker och dess träning är vilket jobb och vilken planering som ligger bakom före. Människor som är friska kan när som helst ta på sig löparskorna, ta fram cykeln eller dyka in på gymmet för ett pass med vikter eller en roddmaskin. För en diabetiker är det inte så enkelt. Förberedelserna som bör vidtas liknar i mångt och mycket en elitidrottsmans. Inmundigandet av rätt föda i rätt tid och mängden insulin i kroppen är två nyckelfaktorer som föder bra förutsättningar inför ett pass.

Massiva förberedelser

Linus har som så många andra diabetiker nuförtiden en insulinpump som hjälpmedel. Användaren injicerar insulin vid behov, samt så förser pumpen kroppen kontinuerligt med insulin enligt en på förhand inställd inställning, så kallad basaldos. Allt för att efterlikna en frisk bukspottskörtel så mycket som möjligt. Dessutom kan den kompletteras med en CGM-mätare som sänder aktuellt blodsockervärde för stunden till pumpen. Ett hjälpmedel som är till oerhörd nytta, om än något otymplig där den sitter fast på huden.

– Jag tycker den ger en väldig trygghet, fastställer han och drar den högra handen genom det ljusa håret. Just att jag under passen kan se mitt blodsockervärde utan att hela tiden sticka mig i fingret och testa blodprovet manuellt. Jag är sådan att när jag kommer igång och hittar ett skönt flow så blir det inte att jag stannar och testar, utan testar först när jag känner att nu börjar det bli lite högt eller lågt. Dels kan jag känna, men jag kan ju också se på pumpen om jag är på väg upp eller ned eller om det håller sig stabilt.

– Även förberedelserna hjälper den mig vid, fortsätter han. Framför allt om man ska köra lite längre pass så hjälper den mig. Jag kan inte komma på en halvtimme innan att nu ska jag ut och springa två mil, inte en timme innan heller för den delen. Utan det är planering. Så pumpen hjälper mig både inför och under. För att hålla koll på hur jag ligger till inför en träning och även under den.

Pumpen har många inställningar för att optimera insulindoserna för respektive individ. Dels är alla kroppar helt unika och dels lever alla diabetiker olika typer av liv. Linus utnyttjar ofta dessa inställningar i sina förberedelser till sina olika träningspass. Oavsett om det är långlöpning med kompisarna Skruven och Mikael eller om det är några av de passen som han själv leder på Friskis&Svettis.

Hur ser dina förberedelser ut?

– Jag sänker min basaldos 1.5 – 2 timmar innan träningen, beroende på hur hårt jag ska träna så sänker jag den olika mycket. Plus att jag äter innan. Men jag vet ju också att till exempel på onsdagar när jag ska ha mina pass på Friskis & Svettis då ser jag till att äta mer kolhydrater under dagen så att jag fyller på depåerna, säger han samtidigt som hans pump börjar pipa. Linus hade tidigare under eftermiddagen ett lågt blodsockervärde och har nu fått en rekyleffekt av kolhydratintaget och pumpen varnar nu för att han har ett för högt värde. En vanligt förekommande situation för diabetiker.

Vad äter du då?

– Jag ser till att äta mer kolhydrater vid mina måltider, som lunchen till exempel. Äter jag pasta så äter jag lite extra pasta, medan om jag inte tränar äter jag mindre pasta och mer sallad istället. Frukosten är densamma men jag korrigerar (insulinmängden) beroende på om jag ska vara aktiv eller passiv.

– Det är svårt att planera sitt liv, men är det nära till träningen så ser jag till att ta mindre insulin för att inte ha så mycket i kroppen. Märker jag att jag har mycket insulin i kroppen så kanske jag tar en banan och ett glas juice innan jag sticker utan att ta något insulin.

– Jag har blivit bra på det och kan springa och äta samtidigt, skrattar han. Jag kan ta två bananer och springa direkt efteråt.

Det är en avvägning med hur mycket insulin en diabetiker ska ta beroende på vad hen ska göra. För mycket insulin i kroppen innan eller under träning kan rendera i ett blodsockerfall och en avbruten träning och vid för lite insulin kan blodsockret bli för högt med trolig kramp och dåsighet som följd.  En balansgång ack så svår att hitta. Låter det krångligt? Det är det också.Det perfekta för mig är att jag sänker basaldosen (den på förhand bestämda insulindosen) och äter två timmar innan och sedan tar något lite mindre, kanske en banan eller ett glas juice, precis innan jag tränar utan att ta insulin. Sedan när jag kommit kanske 4-5 km fyller jag på med till exempel sportdryck.

Vad händer om du inte förberett dig tillräckligt?

– Då får jag försöka kompensera med antingen insulin eller sportdryck eller saft, svarar han blixtsnabbt.

När det gäller förberedelserna, vad skulle du säga är det jobbigaste?

– Att man… Linus funderar en lång stund. Att om man inte har diabetes och ska träna klockan sex så packar man bara sin väska och sticker. Så kan inte jag göra. Det jobbigaste är att man har massa andra grejer igång samtidigt. Alltså… man kanske är upptagen med något på jobbet och kommer på att jag måste fixa detta, nu skulle jag egentligen behöva käka. Man är upptagen i någonting annat, att träningen är något som ska ske senare men just nu har jag tanken på något annat. Eller att man är inne i något med barnen. Det var ännu jobbigare när de var lite mindre och man var där hela tiden. Och att man ibland ”Nu är jag verkligen inte hungrig!”, det blir inte mat utan det blir något man stoppar i sig bara för att få ett bra blodsockervärde lite senare, svarar Linus och fyller på mer av det egenhändigt gjorda bubbelvattnet.

Hur tänker du kring blodsockervärdet innan motionspasset? Vad är det optimala värdet att påbörja ett pass med?

– Ska jag vara ute länge så… sju kanske. Det tycker jag är rätt bra för då är jag pigg i kroppen, svarar Linus som nästan alltid leende.

Kan det skilja sig beroende på vad du tränar?

– Ja, det gör det! Framför allt längden och intensiteten på träningen. Vet jag att jag ska vara med på ett pass på Friskis till exempel då vet jag att jag kan ligga lite lägre och då har jag lite stående bredvid som jag kan fylla på ifall det behövs. Får man lågt på ett sådant ställe kan jag ta det lite lugnare en period. Det är skillnad ifall jag är ute någonstans och man måste ta sig tillbaka, säger Linus som längtar tills hans sensor blir uppgraderad till en som man kan se den aktuella blodsockerkurvan på klockan på armen.

Om det är annat pass än löpning, skiljer sig förberedelserna något åt?

– Då sänker jag inte så långt innan, kanske en timme innan. Annars är det ungefär samma. Jag äter lite mer på dagen om jag ska köra ett hårt pass. Är det ett lugnare så äter jag som vanligt.

Ett samtal med Linus pendlar mellan olika ytterligheter. Ena stunden är det gravallvarligt för att sedan bli lättsamt och skämtsamt. Ena stunden är samtalet inne på de mörka baksidorna av sjukdomen för att i nästa stund av Linus ryckas upp till de positiva bitarna som den faktiskt kan medföra. Det är uppenbart att det är den sistnämnda åskådningen som 35-åringen förordar och intensiteten i hans sätt att uttrycka sig när han pratar om det är påtaglig och väldigt medryckande. Bilden av honom som hans kompisar tidigare givit stämmer till punkt och pricka. Att han alltid har nära till skratt och bus men också hans seriösa tävlingsinriktade persona. Han beskrivs också som en stor ledarförebild med en riktig vinnarskalle och pannben lika tjockt som en ekstam. Det sistnämnda något som han kanske till och med har lite för mycket för gällande sitt eget bästa…

– Bestämmer jag mig för något så gör jag det! Om man utgår från det fysiska; jag ger inte upp även om blodsockret sjunker utan då drar jag hellre i mig en halvliter sportdryck och springer vidare och mår illa och får kramp som sedan lägger sig, berättar han så att det låter som den mest självklara saken i världen.

– Du kan ju springa Borås Action Run samma lördag som du haft magsjuka, inflikar frun som överhör samtalet från den bekväma bruna tygfåtöljen bredvid bordet vi sitter vid.

– Det gör jag också, instämmer Linus. Jag kör sådana här OCR-lopp (hinderbanelopp), det har jag gjort två gånger efter att ha haft magsjuka. Jag har svimmat i veckan och sedan blivit frisk fram emot torsdagen och kört på lördagen, för har jag bestämt mig för att klara det så ser jag till att klara det!

Som sagt, kanske inte optimerat för sin egen hälsa men har man den vinnarskallen som Linus besitter så blir det så. Där andra ser hinder ser Linus möjligheter, där andra ser målvakten ser Linus nätet bakom honom. Uppenbarligen har han en väldigt rigorös kontroll på sig och sitt blodsocker när han springer med både rena kompressionsstrumpor, livrem och hängslen.

– Jag har aldrig tuppat av, men varit nere på väldigt lågt blodsockervärde men ändå kört på. Har som sagt flera gånger halsat en halvliter sportdryck och kört vidare, skrattar han.

Men är du inte rädd för att hamna så lågt att du hamnar i koma?

– Nej, det är jag inte. Jag har respekt för det men jag är inte rädd. Tycker jag är noga med att förbereda mig men det händer att man störtdyker men då har jag alltid mycket med mig. Både antingen sportdryck eller saft och glukostuber. Så det har väl egentligen bara hänt en gång på alla träningspass att jag behövt bli hämtad, berättar han och sneglar på frun som ler snett mot honom. Linus lutar sig tillbaka och tar ett djupt andetag och berättar nästan lite förläget.

– Jag var ute och cyklade mountainbike och var vid Kypegården (vacker friluftsanläggning i centrala Borås) och kände att jag hade fyra kilometer uppför hem och hade slut på allting och mådde skitdålig. Då ringde jag efter skjuts. Men annars har jag alltid fixat det själv. Så jag skulle inte säga att jag är rädd för det!

Är du orolig för det, Melina?

– Nej, svaret kommer snabbt och med emfas. Linus slarvar inte med sitt blodsocker och har alltid koll på grejerna och, nej, men när du är ute själv vill jag att du har med dig telefonen. Men om du är tillsammans med någon annan så är det okej. Då är det bra.

– Jag springer mycket i skogen också, fortsätter Linus. Att sticka ut en mörk kväll och springa i skogarna, man möter liksom inte någon. Då är jag extra noga med att kolla allting. Ställer in pumpen också så att om blodsockret sjunker för snabbt så piper pumpen.

Dagens pumpar är i mångt och mycket en revolution om man varit med länge i matchen. Från att allt var manuellt med sprutor och testapparater till att nu ha tekniska hjälpmedel som underlättar på alla sätt. På dagens pumpar finns många egna inställningar att göra för att optimera diabetikerns vardag efter individens egna förutsättningar. En av dessa är den som Linus ovan syftar på, inställningen för när pumpen ska varna för att blodsockernivån är för låg. I Linus inställning på sina skogspass höjer han den inställningen så att pumpen än tidigare varnar för lågt blodsocker. Ett smart sätt att dra nytta av tekniken. Däremot är inte tekniken helt vattentät och ibland beter sig inte sjukdomen som man önskar och den kan i sanning vara oberäknelig och ologisk. Det är som bekant inte alltid sol på midsommarafton. Förberedelser är av stor vikt men de hjälper inte alltid till fullo. Paraplyet kan vara bra att ha med på midsommarafton och frågan är om Linus någon gång glömt det och om någon dråplig situation inträffat?

– Jag sprang Tough Viking i Slottsskogen Göteborg för några år sedan och då visste jag inte riktigt hur banan skulle gå. Då var Melina schysst och ställde upp och langade till mig, jag kunde ju inte bära med mig någonting. Det är skillnad när man bara går ut och springer i vanliga fall för då kan man alltid bära med sig allt man behöver i en ryggsäck. Men just när man ska klättra och ta sig genom vatten och lera då kunde jag inte ha med mig någonting, säger han och flinar.

– Det var svårt att beräkna när jag skulle komma till vissa ställen, så då missade vi lite och då hann jag bli låg, berättar han med lägre röst och rynkar pannan. Men jag hade med mig små tuber med glukos i brallorna så jag kunde ta dem så länge, så det blev aldrig illa. Men det oberäkneliga är lite svårt. Som när jag kör Action Run i Borås till exempel så kollar jag alltid banprofilen innan jag sticker ut. På morgonen innan loppet lägger jag ut till exempel en flaska saft under någon bro ifall jag skulle vara låg när jag kommer dit, berättar han apropå att vara väl förberedd och att ta situationen på allvar.

– Annars är det nog bara den gången när jag fick bli hämtad som är riktigt dråpligt. Det har väl hänt att jag någon gång när jag varit ute varit nere på typ 1.1 (en normal människa pendlar mellan 4- 6 mmol/liter i blodsockervärde) men jag har en bra förmåga av att bara hälla i mig, skrattar han. Då tar jag det lite lugnt, men samtidigt vet jag att jag hällt i mig en massa sportdryck och då finns det energi i kroppen. Jag tar det försiktigt då och är jag själv så går jag en bit men annars kör jag på. Det klassiska där är att man får i sig för mycket (och att blodsockret stiger mycket) och då får man kramp istället. Det har hänt under några lopp. Under ett av 6-timmarsloppen var jag rädd i början att få lågt och då kompenserade jag med för mycket. Jag var rädd att det skulle dyka ned om jag tog för mycket insulin så jag tog lite insulin stötvis och märkte då efter någon timme att jag haft för lite insulin i kroppen så då började jag få kramp och då kommer det i vaderna. Och då visste jag att jag sprungit i tre timmar och hade tre timmar kvar… Men det var bara att dra ned på tempot och jag fick gå i kanske 30 minuter och fick ned blodsockret. Då är det inget kul med Diabetes!

Trivsam kuriosa i det sammanhanget är att tvåbarnsfadern senast mäktade med hela 51 km på dessa sex timmar. Det är en bedrift av stora mått. Än större mått får plockas fram för berömmet att han under denna tid låg bra i blodsocker under hela loppet. En seger som de flesta diabetiker skulle hålla högre än själva löpta sträckan!

Linus har, som ni nyss läste, sin ryggsäck med sig de gånger han kan. Han gillar dessutom de lopp som är på begränsad yta då man alltid har nära till påfyllning och kanske också slipper bära med sig så mycket. Oron för att hamna för lågt blir också mindre när man har tryggheten att vara bland folk hela tiden. Då kan man koppla av och njuta mer av själva tävlingen. Självfallet blir man också lite nyfiken på vad den däringa ryggsäcken innehåller.

– Jag har alltid telefonen med mig, berättar han och gör en gest mot sin mobil, som ligger mellan hushållspappersrullen och en handskriven rosa post-it-lapp, Jag har alltid några tuber med glykos som alltid ligger däri, så jag behöver aldrig ladda den inför varje pass. De tuberna ligger alltid där så jag kan aldrig komma iväg utan att ha någonting. Jag körde mycket Dextrosol innan men det men man blir så fruktansvärt torr i munnen av!

Vad är svårast när det gäller att genomföra ett längre träningspass?

– Det svåraste tycker jag nästan är att få allt att klaffa innan, funderar empirikern. Att jag behöver sänka min grunddos två timmar i förväg så ska man komma ihåg det. Det är inga problem om man är ledig en dag men när man ska försöka få in det i vardagen med barnens aktiviteter och i jobbet. Att komma ihåg att sänka och hitta en lagom nivå på det. Det är nästan svårare än själva träningen i sig. Att veta hur länge jag ska ha sänkt grunddos och när den ska sluta att vara temporärt sänkt. Jag håller på att trixa lite fram och tillbaka där.

Hur mår du om du inte tränar och rör på dig?

– Dels så blir jag fruktansvärt rastlös! Det märks på mig när jag inte tränat mycket. Och sedan märker jag det på blodsockret också att jag behöver ta mer insulin till mina måltider. Det är väl det stora.

När Linus nämner sin rastlöshet hörs tydliga och instämmande hummande ljud från Melina som också nickar frenetiskt.

Hur märker du det på blodsockret, får du också betydligt sämre snittvärden?

– Ja, det får jag. Det får jag absolut. När jag är inne i en bra träningsperiod får jag ett jämnare blodsockervärde, jag får inte pucklarna (upp och ned i blodsocker som en berg- och dalbana) lika mycket. Så då blir det istället att se till att man inte får lågt. När jag inte tränar mycket blir det snarare att se till att jag inte får högt.

Så långt om den i Brämhult boende hallänningens förberedelser. Men det är inte bara innan loppen och träningspassen man måste tänka på sjukdomen. Det gäller att hålla den i schack även under och efter passen. En konst som ni nu förstått att oddsen blir överlägset mycket bättre om man förbereder sig på ett noggrant sätt. Mer om hur det fungerar läser ni i nästa del som kommer publiceras inom kort. Då serveras också fler tips, mer inspiration och fler bevis på hur en vinnarskalle aldrig ger upp!

Känner du att du vill bidra till en bättre värld för diabetiker? Klicka HÄR för att bli medlem i Diabeteshanden 2018 eller HÄR för att donera valfri summa. Vi är också väldigt tacksamma om du delar artikeln i sociala medier. Har ni några frågor eller undringar om reportaget är ni varmt välkomna att maila oss på info@diabeteshanden.se

 

Årsmöte

Välkommen till Diabeteshandens årsmöte 2018.

Söndagen den 29:e april är det dags för föreningen att hålla sitt årsmöte. Alla medlemmar hälsas varmt välkomna. Vill du bli medlem så finner du information här.

Föranmälan krävs och anmälan sker till info@diabeteshanden.se senast 25/4. Plats och tid meddelas senare.

Diabetes och träning

Att träna är enkelt säger du. Det är bara att snöra på sig skorna och kuta ut i löparspåret. Eller ta sig till gymmet och lyfta skrot. Eller haka på granngänget som kör Cross Fit i arla morgonstund. Sant i mångt och mycket och något de flesta människor bör göra lite mer utav. För oss som har Diabetes som ständig följeslagare har vi en trilskande kompis att få bukt på innan någon av ovan aktiviteter kan bli realitet.

Att träna till exempel löpning kräver sin planering. Hur långt ska man springa? Hur snabbt ska man springa? Hur kuperad är banan? Hur har blodsockerkurvan legat under dagen? När behöver jag äta innan? Behöver jag stänga av tillförseln av insulinet via pumpen innan? I så fall, när ska jag göra det? Kommer jag behöva insulin under passet? Hur mycket insulin finns redan injicerat i kroppen? Med mera, med mera. Hur ska man då bära sig åt? Jag är egentligen inte den rätte att svara på det då jag, av synliga skäl, inte är den mest frekvente inom ovan gebit. Tyvärr. Men jag har haft vett att skaffa ökad kunskap och skaffat mig en rejäl dos inspiration, allt för att se till att mina rena träningskläder slits och förbrukas i åtminstone normal takt.

Inom kort kommer ett nytt reportage publiceras här på Diabeteshanden. Vi har träffat en diabetikern Linus som i sanning tagit ansvar för sitt välmående och tränar på med aldrig sinande energi. Vi utlovar en mycket inspirerande läsning med en imponerande människa! Mängder med tips för diabetiker, men också för friska människor.

Jag själv har försökt att ge mig på längre pass på cykeln men misslyckas i princip alltid med att cykla i över en timme. Mitt blodsocker har en tendens att dyka efter 20-30 minuter av passet. Dels beroende på dålig planering och dels beroende på undermålig kunskap om förberedelserna. Uppskattningsvis 70-80 % av mina pass har jag cyklat hem efter cirka en halvtimme. En mental tråkig spiral samt misslyckad tid till träning när chansen fanns. Jag hyser stort hopp till att allt jag snappade under intervjun kommer få mig att, när snön väl försvunnit, ha många härliga pass på min mountainbike.

Jag gillade verkligen Linus som person och den fantastiska inspirationskällan han är. Så håll ögonen öppna, det kommer att vara värt det!

//Daniel