Vad händer om farthållaren går sönder?

Att leva med Diabetes bygger i mångt och mycket på empiri samt förmågan att ta till sig kunskap, forskning och information. Dessutom bygger den idag även mycket på teknik. Det är så klart fantastiskt, men vad händer om tekniken strular?

När jag började min resa med Diabetes som ständig ledsagare och följeslagare (vi bråkar alltid om vem som ska sitta i förarsätet) var sprutor med nålar i storlek som stearinljus vardagens nödvändiga sällskap. Idag är hjälpmedlen och utrustningen väsensskilda jämfört med de dagarna under tidigt 90-tal då MTV var det fräckaste som fanns. Kvar från den tiden finns blodsockermätaren som den pålitliga vännen. Den är som bibeln för den kristne eller som plektrumet för gitarristen. Har ni läst något på Diabeteshanden tidigare har ni vetskapen om att pumpen och dess tillbehör radikalt har förändrat levnadsvillkoren för diabetikerna. Så ock för mig. Men, för den bara godhet med sig eller finns det nackdelar som lurar lömskt i vassen?

Till pumpen kan man koppla en CGM, en kontinuerlig blodsockermätning. Den sitter fast på huden och skickar med jämna mellanrum kroppens blodsockervärde till pumpen. Detta kan även kombineras med smartphones och smartwatches och ger en fabulös smidighet i det dagliga användandet för diabetikern. 

Nackdelen med detta är att tekniken kan göra en lite mindre på tå. Man vänjer sig kvickt med att CGM larmar via pumpen, telefonen eller smartklockan. När så sker på ett korrekt vis är det världsklass. Som till exempel på nattetid då man vaknar innan man hamnat för långt ned i sitt blodsockervärde. Men vad händer om man litar för mycket på den funktionen eller om tekniken av någon anledning strular? Om den inte piper i tillräckligt god tid när man sover? Vill man ens tänka den tanken? 

Sensorerna som CGM har sitter i 1-2 veckor och jag är alltid noga med att när den är förbrukad så sover jag alltid en eller två nätter utan CGM. Enkom av den anledningen att jag på intet sätt vill riskera att förlora instinkten/känslan/signalen kroppen sänder ut då man börjar hamna lågt i blodsocker. Att aldrig stå på hälarna helt enkelt.

Teknik gillas och de fantastiska uppsidor de idag kan ge, men… Det är i det här läget inte fel att vara lite konventionell och att köra lite analogt. Att spinna lite vinyl. En parallell för att du utan sjukdomen ska lättare förstå så kan du tänka dig att köra bil utan din farthållare. Detta för att se om du har känslan att köra i en jämn hastighet under en längre sträcka. Eller att inte ta smartphonen till hjälp när du ska hitta i en stad utan enbart gå på din intuition och ditt lokalsinne. Du måste vara fokuserad, uppmärksam och känna efter. Annars kan det gå mer illa än att man kör i ojämn hastighet eller att man går vilse i städer som London eller Horred.

Ve den dag då man är för gammal, för okänslig eller har tappat förmågan att känna av lågt blodsocker. Då kommer garanterat ångesten och rädslan för att sova som ett brev gjorde förr via Posten. Den rädslan som redan idag finns hos alldeles för många diabetiker. Eller, inte minst, hos de föräldrar som vet att deras små barn inte kan känna av om blodsockret är lågt. Deras bilar har ingen farthållare. Det är knappt att den har ratt eller dubbdäck till vintern. Här är det föräldrarna som är säkerhetsbältet, bromsen och garanten för att det inte sker någon allvarlig krock under natten. Föräldrarna har en ständig oro för att inte bli godkända på besiktningen, med skrotad bil som resultat.

Du vet att även du kan se till att föräldrar framgent slipper få soppatorsk? Kör gärna in på Barndiabetesfonden och stötta kampen. Trampa på gasen för en god sak, för de som som inte har farthållare och för de som inte ens har körkort.

//Daniel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *