Diabetikern Linus räds inte utmaningar och älskar att träna

Att träna är viktigt för människor i allmänhet och diabetiker i synnerhet. Träningen ses dock som motståndare av många. Möt här en sann inspirationskälla och föredöme i diabetikern Linus som är mannen som aldrig missar en chans att ha motionen som medspelare.

För att en diabetiker ska må bra och öka sina chanser att ha ett långt och välmående liv så krävs två saker. Det ena är ett bra snittvärde på blodsockernivån och det andra är att man behöver röra på sig, att motionera helt enkelt. Alla har olika förutsättningar för hur mycket man klarar av och hinner göra. Vissas pussel i livet innehåller 50 bitar medan andras kan innefatta 2000 bitar. Men en sak är säker; alla tillfällen att hitta vardagsmotion och träningspass kommer diabetikerna till gagn. En som verkligen tagit fasta på detta är Linus Lenelid.

När Linus fotbollsplan kritas upp så är det givet att familjen ställs i mittcirkeln. Fru Melina och barnen Liaz och Elize är alltid med all rätta i centrum. Lagkapten Lenelid dirigerar taktiskt sina styrkor till jobb, aktiviteter och besök till föräldrahemmet i Laholm.  Diabetesen gör att han ibland springer offside, men hans envishet och vilja gör å andra sidan att många av hans dagliga löpningar landar där de ska, i mål.

Idrotten, och även resandet, har alltid varit en central del av hallänningens liv. Något som kom väl till pass när livet för drygt tio år sedan tog en vändning då han diagnostiserades med Diabetes typ 1. Linus berättar om beskedet som kom att vända hans och Melinas liv upp och ned.

– Redan när jag fick Diabetes 2007 så hade jag och Melina bokat en resa till Indien, berättar han. Jag fick det under hösten och vi åkte i mars 2008. Det, och att jag samtidigt fick erbjudande om att spela fotboll i Sandareds IF i division 3, var två grejer som verkligen gjorde att jag kom igång ordentligt med idrottandet igen. Jag fick återhämta mig snabbt och köra på lite på egen hand och tuffa till träningen själv och sedan att jag hade indienresan och jag kände att det här ska jag fixa! Båda de grejerna gick bra och jag älskar att resa, och Melina också!

Ovan två händelser kom att kasta Linus rakt in i hetluften per omgående om hur det är att ha sjukdomen ständigt vid sin sida, ständigt på samma planhalva. Något som för Linus del kom att falla väl ut, inte minst för att han är en sann optimist. Många andra hade kunnat se hindren och motståndarna i det men det är ofta under vårt samtal som en flagrant optimism är närvarande.

Tiden innan insjuknandet handlade idrotten mycket om fotboll och innebandy. Men med en utökad familj och Diabetes som närvarande livskamrater har kompassen styrt hans steg till andra kartor och arenor. Viljan att inte se några hinder i något lopp eller någon utmaning var det som fick in honom på de lite längre träningspassen.

– Det var också därför jag började springa långt, för jag har inte sprungit långt innan jag fick Diabetes, berättar han. Så jag tänkte se hur långt jag kan pressa detta eller hur långt jag kan flytta fram gränserna.

Men det är inte bara de långa passen som förekommer. Variation samt att ta tillfället i akt är något som praktiseras med bravur. Den initiala misstanken är att det blir många pass i veckan.

– Det varierar faktiskt lite. Jag är flitig med vardagsmotionen, jag cyklar helst. Det blir ofta till och från jobbet, vilket blir cirka 14 kilometer per dag. Sedan springer jag med Friskis & Svettis varje onsdag. Tanken är minst ett löppass till i veckan. Jag varierar mycket, går till exempel på gymnastik varje söndag. Det låter roligt, på med sockiplasten, skrattar Linus. Men det är voltträning och lite sådana grejer.

– Sedan så när dottern har simskola brukar jag simma under tiden hon har simskolan. Annars så är jag också aktiv i undervisningen och yrket, tillägger idrottsläraren till vardags hemmahörande på Almåsskolan i Borås. Så det blir 3-4 pass i veckan utöver den dagliga vardagsmotionen.

Som ni redan listat ut är den vardagliga motionen fullt i klass med vad vanliga människor totalt motionerar veckovis. Det många inte har någon aning om vad gäller diabetiker och dess träning är vilket jobb och vilken planering som ligger bakom före. Människor som är friska kan när som helst ta på sig löparskorna, ta fram cykeln eller dyka in på gymmet för ett pass med vikter eller en roddmaskin. För en diabetiker är det inte så enkelt. Förberedelserna som bör vidtas liknar i mångt och mycket en elitidrottsmans. Inmundigandet av rätt föda i rätt tid och mängden insulin i kroppen är två nyckelfaktorer som föder bra förutsättningar inför ett pass.

Massiva förberedelser

Linus har som så många andra diabetiker nuförtiden en insulinpump som hjälpmedel. Användaren injicerar insulin vid behov, samt så förser pumpen kroppen kontinuerligt med insulin enligt en på förhand inställd inställning, så kallad basaldos. Allt för att efterlikna en frisk bukspottskörtel så mycket som möjligt. Dessutom kan den kompletteras med en CGM-mätare som sänder aktuellt blodsockervärde för stunden till pumpen. Ett hjälpmedel som är till oerhörd nytta, om än något otymplig där den sitter fast på huden.

– Jag tycker den ger en väldig trygghet, fastställer han och drar den högra handen genom det ljusa håret. Just att jag under passen kan se mitt blodsockervärde utan att hela tiden sticka mig i fingret och testa blodprovet manuellt. Jag är sådan att när jag kommer igång och hittar ett skönt flow så blir det inte att jag stannar och testar, utan testar först när jag känner att nu börjar det bli lite högt eller lågt. Dels kan jag känna, men jag kan ju också se på pumpen om jag är på väg upp eller ned eller om det håller sig stabilt.

– Även förberedelserna hjälper den mig vid, fortsätter han. Framför allt om man ska köra lite längre pass så hjälper den mig. Jag kan inte komma på en halvtimme innan att nu ska jag ut och springa två mil, inte en timme innan heller för den delen. Utan det är planering. Så pumpen hjälper mig både inför och under. För att hålla koll på hur jag ligger till inför en träning och även under den.

Pumpen har många inställningar för att optimera insulindoserna för respektive individ. Dels är alla kroppar helt unika och dels lever alla diabetiker olika typer av liv. Linus utnyttjar ofta dessa inställningar i sina förberedelser till sina olika träningspass. Oavsett om det är långlöpning med kompisarna Skruven och Mikael eller om det är några av de passen som han själv leder på Friskis&Svettis.

Hur ser dina förberedelser ut?

– Jag sänker min basaldos 1.5 – 2 timmar innan träningen, beroende på hur hårt jag ska träna så sänker jag den olika mycket. Plus att jag äter innan. Men jag vet ju också att till exempel på onsdagar när jag ska ha mina pass på Friskis & Svettis då ser jag till att äta mer kolhydrater under dagen så att jag fyller på depåerna, säger han samtidigt som hans pump börjar pipa. Linus hade tidigare under eftermiddagen ett lågt blodsockervärde och har nu fått en rekyleffekt av kolhydratintaget och pumpen varnar nu för att han har ett för högt värde. En vanligt förekommande situation för diabetiker.

Vad äter du då?

– Jag ser till att äta mer kolhydrater vid mina måltider, som lunchen till exempel. Äter jag pasta så äter jag lite extra pasta, medan om jag inte tränar äter jag mindre pasta och mer sallad istället. Frukosten är densamma men jag korrigerar (insulinmängden) beroende på om jag ska vara aktiv eller passiv.

– Det är svårt att planera sitt liv, men är det nära till träningen så ser jag till att ta mindre insulin för att inte ha så mycket i kroppen. Märker jag att jag har mycket insulin i kroppen så kanske jag tar en banan och ett glas juice innan jag sticker utan att ta något insulin.

– Jag har blivit bra på det och kan springa och äta samtidigt, skrattar han. Jag kan ta två bananer och springa direkt efteråt.

Det är en avvägning med hur mycket insulin en diabetiker ska ta beroende på vad hen ska göra. För mycket insulin i kroppen innan eller under träning kan rendera i ett blodsockerfall och en avbruten träning och vid för lite insulin kan blodsockret bli för högt med trolig kramp och dåsighet som följd.  En balansgång ack så svår att hitta. Låter det krångligt? Det är det också.Det perfekta för mig är att jag sänker basaldosen (den på förhand bestämda insulindosen) och äter två timmar innan och sedan tar något lite mindre, kanske en banan eller ett glas juice, precis innan jag tränar utan att ta insulin. Sedan när jag kommit kanske 4-5 km fyller jag på med till exempel sportdryck.

Vad händer om du inte förberett dig tillräckligt?

– Då får jag försöka kompensera med antingen insulin eller sportdryck eller saft, svarar han blixtsnabbt.

När det gäller förberedelserna, vad skulle du säga är det jobbigaste?

– Att man… Linus funderar en lång stund. Att om man inte har diabetes och ska träna klockan sex så packar man bara sin väska och sticker. Så kan inte jag göra. Det jobbigaste är att man har massa andra grejer igång samtidigt. Alltså… man kanske är upptagen med något på jobbet och kommer på att jag måste fixa detta, nu skulle jag egentligen behöva käka. Man är upptagen i någonting annat, att träningen är något som ska ske senare men just nu har jag tanken på något annat. Eller att man är inne i något med barnen. Det var ännu jobbigare när de var lite mindre och man var där hela tiden. Och att man ibland ”Nu är jag verkligen inte hungrig!”, det blir inte mat utan det blir något man stoppar i sig bara för att få ett bra blodsockervärde lite senare, svarar Linus och fyller på mer av det egenhändigt gjorda bubbelvattnet.

Hur tänker du kring blodsockervärdet innan motionspasset? Vad är det optimala värdet att påbörja ett pass med?

– Ska jag vara ute länge så… sju kanske. Det tycker jag är rätt bra för då är jag pigg i kroppen, svarar Linus som nästan alltid leende.

Kan det skilja sig beroende på vad du tränar?

– Ja, det gör det! Framför allt längden och intensiteten på träningen. Vet jag att jag ska vara med på ett pass på Friskis till exempel då vet jag att jag kan ligga lite lägre och då har jag lite stående bredvid som jag kan fylla på ifall det behövs. Får man lågt på ett sådant ställe kan jag ta det lite lugnare en period. Det är skillnad ifall jag är ute någonstans och man måste ta sig tillbaka, säger Linus som längtar tills hans sensor blir uppgraderad till en som man kan se den aktuella blodsockerkurvan på klockan på armen.

Om det är annat pass än löpning, skiljer sig förberedelserna något åt?

– Då sänker jag inte så långt innan, kanske en timme innan. Annars är det ungefär samma. Jag äter lite mer på dagen om jag ska köra ett hårt pass. Är det ett lugnare så äter jag som vanligt.

Ett samtal med Linus pendlar mellan olika ytterligheter. Ena stunden är det gravallvarligt för att sedan bli lättsamt och skämtsamt. Ena stunden är samtalet inne på de mörka baksidorna av sjukdomen för att i nästa stund av Linus ryckas upp till de positiva bitarna som den faktiskt kan medföra. Det är uppenbart att det är den sistnämnda åskådningen som 35-åringen förordar och intensiteten i hans sätt att uttrycka sig när han pratar om det är påtaglig och väldigt medryckande. Bilden av honom som hans kompisar tidigare givit stämmer till punkt och pricka. Att han alltid har nära till skratt och bus men också hans seriösa tävlingsinriktade persona. Han beskrivs också som en stor ledarförebild med en riktig vinnarskalle och pannben lika tjockt som en ekstam. Det sistnämnda något som han kanske till och med har lite för mycket för gällande sitt eget bästa…

– Bestämmer jag mig för något så gör jag det! Om man utgår från det fysiska; jag ger inte upp även om blodsockret sjunker utan då drar jag hellre i mig en halvliter sportdryck och springer vidare och mår illa och får kramp som sedan lägger sig, berättar han så att det låter som den mest självklara saken i världen.

– Du kan ju springa Borås Action Run samma lördag som du haft magsjuka, inflikar frun som överhör samtalet från den bekväma bruna tygfåtöljen bredvid bordet vi sitter vid.

– Det gör jag också, instämmer Linus. Jag kör sådana här OCR-lopp (hinderbanelopp), det har jag gjort två gånger efter att ha haft magsjuka. Jag har svimmat i veckan och sedan blivit frisk fram emot torsdagen och kört på lördagen, för har jag bestämt mig för att klara det så ser jag till att klara det!

Som sagt, kanske inte optimerat för sin egen hälsa men har man den vinnarskallen som Linus besitter så blir det så. Där andra ser hinder ser Linus möjligheter, där andra ser målvakten ser Linus nätet bakom honom. Uppenbarligen har han en väldigt rigorös kontroll på sig och sitt blodsocker när han springer med både rena kompressionsstrumpor, livrem och hängslen.

– Jag har aldrig tuppat av, men varit nere på väldigt lågt blodsockervärde men ändå kört på. Har som sagt flera gånger halsat en halvliter sportdryck och kört vidare, skrattar han.

Men är du inte rädd för att hamna så lågt att du hamnar i koma?

– Nej, det är jag inte. Jag har respekt för det men jag är inte rädd. Tycker jag är noga med att förbereda mig men det händer att man störtdyker men då har jag alltid mycket med mig. Både antingen sportdryck eller saft och glukostuber. Så det har väl egentligen bara hänt en gång på alla träningspass att jag behövt bli hämtad, berättar han och sneglar på frun som ler snett mot honom. Linus lutar sig tillbaka och tar ett djupt andetag och berättar nästan lite förläget.

– Jag var ute och cyklade mountainbike och var vid Kypegården (vacker friluftsanläggning i centrala Borås) och kände att jag hade fyra kilometer uppför hem och hade slut på allting och mådde skitdålig. Då ringde jag efter skjuts. Men annars har jag alltid fixat det själv. Så jag skulle inte säga att jag är rädd för det!

Är du orolig för det, Melina?

– Nej, svaret kommer snabbt och med emfas. Linus slarvar inte med sitt blodsocker och har alltid koll på grejerna och, nej, men när du är ute själv vill jag att du har med dig telefonen. Men om du är tillsammans med någon annan så är det okej. Då är det bra.

– Jag springer mycket i skogen också, fortsätter Linus. Att sticka ut en mörk kväll och springa i skogarna, man möter liksom inte någon. Då är jag extra noga med att kolla allting. Ställer in pumpen också så att om blodsockret sjunker för snabbt så piper pumpen.

Dagens pumpar är i mångt och mycket en revolution om man varit med länge i matchen. Från att allt var manuellt med sprutor och testapparater till att nu ha tekniska hjälpmedel som underlättar på alla sätt. På dagens pumpar finns många egna inställningar att göra för att optimera diabetikerns vardag efter individens egna förutsättningar. En av dessa är den som Linus ovan syftar på, inställningen för när pumpen ska varna för att blodsockernivån är för låg. I Linus inställning på sina skogspass höjer han den inställningen så att pumpen än tidigare varnar för lågt blodsocker. Ett smart sätt att dra nytta av tekniken. Däremot är inte tekniken helt vattentät och ibland beter sig inte sjukdomen som man önskar och den kan i sanning vara oberäknelig och ologisk. Det är som bekant inte alltid sol på midsommarafton. Förberedelser är av stor vikt men de hjälper inte alltid till fullo. Paraplyet kan vara bra att ha med på midsommarafton och frågan är om Linus någon gång glömt det och om någon dråplig situation inträffat?

– Jag sprang Tough Viking i Slottsskogen Göteborg för några år sedan och då visste jag inte riktigt hur banan skulle gå. Då var Melina schysst och ställde upp och langade till mig, jag kunde ju inte bära med mig någonting. Det är skillnad när man bara går ut och springer i vanliga fall för då kan man alltid bära med sig allt man behöver i en ryggsäck. Men just när man ska klättra och ta sig genom vatten och lera då kunde jag inte ha med mig någonting, säger han och flinar.

– Det var svårt att beräkna när jag skulle komma till vissa ställen, så då missade vi lite och då hann jag bli låg, berättar han med lägre röst och rynkar pannan. Men jag hade med mig små tuber med glukos i brallorna så jag kunde ta dem så länge, så det blev aldrig illa. Men det oberäkneliga är lite svårt. Som när jag kör Action Run i Borås till exempel så kollar jag alltid banprofilen innan jag sticker ut. På morgonen innan loppet lägger jag ut till exempel en flaska saft under någon bro ifall jag skulle vara låg när jag kommer dit, berättar han apropå att vara väl förberedd och att ta situationen på allvar.

– Annars är det nog bara den gången när jag fick bli hämtad som är riktigt dråpligt. Det har väl hänt att jag någon gång när jag varit ute varit nere på typ 1.1 (en normal människa pendlar mellan 4- 6 mmol/liter i blodsockervärde) men jag har en bra förmåga av att bara hälla i mig, skrattar han. Då tar jag det lite lugnt, men samtidigt vet jag att jag hällt i mig en massa sportdryck och då finns det energi i kroppen. Jag tar det försiktigt då och är jag själv så går jag en bit men annars kör jag på. Det klassiska där är att man får i sig för mycket (och att blodsockret stiger mycket) och då får man kramp istället. Det har hänt under några lopp. Under ett av 6-timmarsloppen var jag rädd i början att få lågt och då kompenserade jag med för mycket. Jag var rädd att det skulle dyka ned om jag tog för mycket insulin så jag tog lite insulin stötvis och märkte då efter någon timme att jag haft för lite insulin i kroppen så då började jag få kramp och då kommer det i vaderna. Och då visste jag att jag sprungit i tre timmar och hade tre timmar kvar… Men det var bara att dra ned på tempot och jag fick gå i kanske 30 minuter och fick ned blodsockret. Då är det inget kul med Diabetes!

Trivsam kuriosa i det sammanhanget är att tvåbarnsfadern senast mäktade med hela 51 km på dessa sex timmar. Det är en bedrift av stora mått. Än större mått får plockas fram för berömmet att han under denna tid låg bra i blodsocker under hela loppet. En seger som de flesta diabetiker skulle hålla högre än själva löpta sträckan!

Linus har, som ni nyss läste, sin ryggsäck med sig de gånger han kan. Han gillar dessutom de lopp som är på begränsad yta då man alltid har nära till påfyllning och kanske också slipper bära med sig så mycket. Oron för att hamna för lågt blir också mindre när man har tryggheten att vara bland folk hela tiden. Då kan man koppla av och njuta mer av själva tävlingen. Självfallet blir man också lite nyfiken på vad den däringa ryggsäcken innehåller.

– Jag har alltid telefonen med mig, berättar han och gör en gest mot sin mobil, som ligger mellan hushållspappersrullen och en handskriven rosa post-it-lapp, Jag har alltid några tuber med glykos som alltid ligger däri, så jag behöver aldrig ladda den inför varje pass. De tuberna ligger alltid där så jag kan aldrig komma iväg utan att ha någonting. Jag körde mycket Dextrosol innan men det men man blir så fruktansvärt torr i munnen av!

Vad är svårast när det gäller att genomföra ett längre träningspass?

– Det svåraste tycker jag nästan är att få allt att klaffa innan, funderar empirikern. Att jag behöver sänka min grunddos två timmar i förväg så ska man komma ihåg det. Det är inga problem om man är ledig en dag men när man ska försöka få in det i vardagen med barnens aktiviteter och i jobbet. Att komma ihåg att sänka och hitta en lagom nivå på det. Det är nästan svårare än själva träningen i sig. Att veta hur länge jag ska ha sänkt grunddos och när den ska sluta att vara temporärt sänkt. Jag håller på att trixa lite fram och tillbaka där.

Hur mår du om du inte tränar och rör på dig?

– Dels så blir jag fruktansvärt rastlös! Det märks på mig när jag inte tränat mycket. Och sedan märker jag det på blodsockret också att jag behöver ta mer insulin till mina måltider. Det är väl det stora.

När Linus nämner sin rastlöshet hörs tydliga och instämmande hummande ljud från Melina som också nickar frenetiskt.

Hur märker du det på blodsockret, får du också betydligt sämre snittvärden?

– Ja, det får jag. Det får jag absolut. När jag är inne i en bra träningsperiod får jag ett jämnare blodsockervärde, jag får inte pucklarna (upp och ned i blodsocker som en berg- och dalbana) lika mycket. Så då blir det istället att se till att man inte får lågt. När jag inte tränar mycket blir det snarare att se till att jag inte får högt.

Så långt om den i Brämhult boende hallänningens förberedelser. Men det är inte bara innan loppen och träningspassen man måste tänka på sjukdomen. Det gäller att hålla den i schack även under och efter passen. En konst som ni nu förstått att oddsen blir överlägset mycket bättre om man förbereder sig på ett noggrant sätt. Mer om hur det fungerar läser ni i nästa del som kommer publiceras inom kort. Då serveras också fler tips, mer inspiration och fler bevis på hur en vinnarskalle aldrig ger upp!

Känner du att du vill bidra till en bättre värld för diabetiker? Klicka HÄR för att bli medlem i Diabeteshanden 2018 eller HÄR för att donera valfri summa. Vi är också väldigt tacksamma om du delar artikeln i sociala medier. Har ni några frågor eller undringar om reportaget är ni varmt välkomna att maila oss på info@diabeteshanden.se

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *