Del 2: Linus ger tips som underlättar träning för diabetiker

”Jag sprang RyaTrail Run och det gick helt åt helvete! Jag blev stående på en vätskestation och vet inte hur mycket sportdryck jag drack!” Ibland blir inte en diabetikers träning eller tävling som hen tänkt sig. Men att aldrig kasta in handduken är föredömet Linus Lenelid paradgren. I hans liv följs alltid varje uppförsbacke av en nedförsbacke.

I första delen (som ni hittar här) berättade Linus om hans kämpande att få till en vettig och givande träning både kvalitativt och kvantitativt. Insatsen före var som ni noterade omfattande. Nästan väl så jobbig som att faktiskt utföra ett tufft träningspass. Planerandet med vad man ska äta, hur insulintillförseln ska optimeras och allt som måste med för att det inte ska bli en dråplig situation med utgång av katastrofal följd. Vad hade hänt om Linus inte hade ringt frun Melina den gången när han hade slut på alla reserver? Vad hade hänt om hon inte svarat? Ingen tanke att tänka färdigt.

I denna del två kommer fokus att ligga på vad som händer under träningspasset och hur blodsockret beter sig efter detsamma. Att få det stabilt efter ett träningspass är erkänt klurigt. Vi nämnde i del ett att insulinpumpen och dess kontinuerliga blodsockermätare är en pyramidal hjälp vid fysisk aktivitet. Det digitala har även andra fördelar då internet enkelt erbjuder tips och råd från andra diabetiker. Likt ni som läser det här får serverat på silverfat. Den lenelidska nyfikenheten är av rang och den ledde till en resa med upptäckande och förkovring. Något som han själv kom att tänka på under  vårt samtal  var om han har koll på kolhydraterna när han tränar. Ni som är initierade kanske både har sett och läst om att många diabetiker räknar kolhydrater för att dosera insulin efter det.

Under motionspasset

– Jag har inte koll på exakt hur mycket utan jag har provat mig fram, säger Linus. Jag vet på ett ungefär nu och har testat mig fram och vet på ett ungefär att jag har sprungit så här långt, har så här långt kvar och så här ser blodsockret ut nu. Så fyller jag på efter det. Jag kan inte säga 20 eller 50 gram.

– Sedan har jag varit på en grej som var väldigt bra, avbryter han sig själv med.  Jag kontaktade en som heter Josefine Palmén (bloggare och influenser inom diabetesvärlden med denna hemsida som kändaste plattform) och frågade hur hon gjorde. Då rekommenderade hon ett läger i Sunne. Jag anmälde mig dit och var borta torsdag till söndag. Det var hur bra som helst! Det var med läkare och dietister och forskningsprojekt. Det blev ett startskott för mig. Det satt andra i samma situation som mig, även om några faktiskt hade åkt Vasaloppet. Det var supergivande och gav massa inspiration och mod. Jag utgick från det de rekommenderade och så testade jag mig fram utifrån det och nu går jag mer på känsla men med deras rekommendationer i grunden.

– Ibland går det jättebra och ibland går det inte bra, fortsätter han och spricker upp i ett stort genuint leende när han kommer att tänka på ett lopp i Borås med inte alltför lyckad utgång.

– Jag sprang RyaTrail Run och det gick helt åt helvete! Det var kuperat och traillöpning. Det tog mycket energi så jag blev stående på en vätskestation och vet inte hur mycket sportdryck jag drack!

– Du var väl låg redan innan loppet? frågar fru Melina och rynkar pannan lite lätt.

– Nja, det blev lite bråttom inför så jag blev låg tidigt. Jag misslyckades med förberedelserna helt enkelt.

Kardinalfel inför ett längre träningspass exemplifierat. Som Linus nämnde i första delen så är just det faktum att man måste förbereda sig oavsett förutsättningar kanske det jobbigaste för en diabetiker när det kommer till träning. Det kan fungera om man gör något lågintensivt men definitivt inte när det kommer till tuffa traillopp! Fokus är innan på att få blodsockret så optimerat som möjligt. Fokus under loppet borde vara på taktik och att kanske hushålla med krafterna. Men för en diabetiker är det viktigaste att fokusera på, inte helt oväntat, att ha blodsockret så optimalt som möjligt. Under hela passet. Men i tävlingens epicentrum kan det ibland vara svårt att fokusera på det och ibland kan kroppens signaler vara svårtolkade. Är jag låg? Är jag hög? Är det bara trötthet? Kanske är jag bara hungrig? Så frågan ter sig uppenbar, om Linus känner av hur han ligger eller om det är insulinpumpen som talar om det for honom.

– Jo, men det märker jag ju, men inte till att börja med, säger han. När jag springer litar jag mycket på pumpen och det är väl en liten nackdel. Ibland kan jag känna att idag känns det inte bra och så piper det. Ah, det är klart att det är detta, det blir liksom andra the other way around, man får bekräftelsen av pumpen. Men ligger jag högt märker jag det. Ibland ligger jag högt och lyckas jobba ned det utan att ta mer insulin.

Att ligga bra balanserad i sitt blodsocker under passen är essentiellt och inget som en icke drabbad människa behöver tänka på. Men för en diabetiker är det A och O. Kvaliteten och prestationen hänger oerhört mycket på det. När blodsockret är lågt blir man darrig och ofokuserad. Att prestera på topp då är en omöjlighet. Även när blodsockret stiger är det svårare att prestera så som önskas. Så hur påverkas då Linus av att hans blodsocker blir högt?

– Äh, som tur händer det inte så ofta att jag kommer upp så högt. Men om jag är uppe på 12 – 13 (normalt värde är 4-6 mmol/liter) märker jag att jag är seg och tung. Att jag blir…, Linus väger orden i munnen, pulsen är inte så hög, jag är inte så andfådd men kroppen strejkar, det händer inte så mycket. Ibland när jag kommer upp högt är de första två kilometerna mycket jobbigare än kilometer 15-16! Då märker man verkligen hur viktigt blodsockret är nar man ska ut och springa! Är jag för hög får jag ju också kramp, vilket också händer när jag är för låg.

Linus skrattar till som så ofta under intervjun och exemplifierar med ytterligare ett exempel.

– Ett år när jag sprang Kretsloppet här i Borås hamnade jag under 3 i kanske 8-9 kilometer och det var väl ett tillfälle då pannbenet inte var så bra, berättar Linus om det 21 km långa loppet. Jag körde bara på och sprang på 1.50 eller något. På upploppet sprang jag med helt raka ben, Jag hade till och med kramp i mina triceps! Då var jag faktiskt så dålig så att jag gick till sjuktältet och sa att ”Hej, ni behöver nog kolla mig lite…”

Det kan i vanliga situationer vara svårt att vara rationell vid lågt blodsocker och än svårare är det så klart när man låter sin kropp delta i den typen av kraftansträngningar så som Linus gör. Det gäller att ha koll på allt och i det läget må det vara en nackdel att ha den vinnarskallen som Linus har och som gör att han ska ta sig in i mål till varje pris. Det är inte lätt att uppfatta kroppens signaler och agera efter dem. Ett annat tillfälle som det också är uppenbart är när man sover. Det kan garanterat alla respektive till diabetiker vittna om. Pumpen som diabetiker numer ofta har piper och vibrerar för att uppmärksamma att blodsockret är högt eller lågt. Melina är inget undantag och när samtalet för en kort stund leds in på det skrattar hon och konstaterar:

– Jävla pipande! Jag petar inte på honom – jag slår: Upp med dig!

– Ja, det är bra och tur för mig, inflikar Linus och ler kärleksfullt mot sin potentiella livräddare och hustru. Han berättar att han inte är så lättväckt och att han är tacksam för att Melina finns där som en säkerhetsmelina.

Kan du på något sätt beskriva hur tankarna går under träningspasset? Tänker du på blodsockervärdet eller kan du koppla av och lita på dina förberedelser?

– Ja, men det kan jag absolut, säger han eftertryckligt. Träningen för mig är också avslappning för hjärnan. Jag har kommit dit nu att om jag ska springa en mil så kollar jag noggrant innan och sedan sticker jag ut. Jag håller koll i början, sedan ofta en längre period när jag inte kollar någonting. Sedan kommer tankarna igen att jag kollar och fyller på med energi om det behövs.

Learning by doing helt enkelt!

– Ja, ett automatiserande, instämmer han och rättar tankspritt till den mönstrade duken på bordet med vänsterhanden. När jag kom igång sprang jag mycket samma sträckor. Det var ganska bra. Det blev att jag blev påmind om att ”här brukar jag kolla”. Då hade jag vissa fasta kontrollpunkter att kolla blodsockret och det var rätt bra. Numera gör jag inte så för det funkar mer automatiskt på tid. Klart jag glömmer och kommer på för sent, men skulle ändå säga att det finns där. Jag kan koppla bort det men det finns där i bakhuvudet.

Efter motionspasset

Något en diabetiker också måste ha i bakhuvudet vid träningspassen är det faktum att blodsockret har en tendens att stiga efter avslutat pass. Bland annat på grund av att stresshormoner frisätts och att levern frisätter glukos. För att förhindra det bör man injicera insulin en stund innan man slutar sitt pass. Inte alltid lätt att ha tankarna på när man, som Linus tar ut sig maximalt. Just svårigheten i hur blodsockret beter sig efteråt gör att många tycker det är jobbigt att motionera och det finns ofta en rädsla för att våga ta ut sig då det kan bli än mer svårhanterat. Det visar sig att även ett motionsproffs som Linus tycker det är svårt att handskas med. Kolhydrater kan enkelt beskrivas som kroppens bränsle och är egentligen ett samlingsnamn för livsmedel som innehåller stärkelse, sockerarter och kostfiber. Detta är i sig blodsockerhöjande varvid en diabetiker bör iaktta varsamhet. Kroppen lagrar dessa i levern och i musklerna och det är viktigt att fylla på dessa efter avslutat träningspass. Av den anledningen att annars kan man istället hamna lågt i blodsocker då kroppen tillgodogör sig träningen under cirka 24 timmar. En konst som är svår för diabetiker då det inte är helt givet hur blodsockret reagerar. Tillför man för mycket kolhydrater? Eller tar man för mycket insulin? Givetvis kollar vi av detta med Linus som alltid svarar med inlevelse och det visar sig att just inom detta ämne finns förbättringspotential.

När pumpar du in insulin när ett träningspass lider mot sitt slut och hur tänker du kring det?

– Det är någonting jag verkligen behöver förbättra, svarar Linus och lutar sig tillbaka mot den lätt välvda stolsryggen i vitt trä. Att kanske höja basalen (den förinställda och kontinuerligt injicerade grunddosen från pumpen) när jag har lite kvar av passet. Höja från normal nivå alltså. Ibland gör jag det och det funkar ganska bra. Sedan så gör jag så att om jag varit ute på en löprunda och vet att vi ska käka en timme senare, då tar jag alltid en banan och tar mycket insulin till den. Jag tar lika mycket som jag skulle tagit om jag inte sprungit. Om jag märker att blodsockret är på väg uppåt tar jag ytterligare enheter insulin. Sedan får jag hålla koll efteråt och se till att jag fyller på depåerna också.

– Skulle jag sedan få en känning så svarar kroppen mycket bättre än om jag inte skulle ha fyllt på depåerna med kolhydrater, utvecklar han men medger:

– Detta är just nu min största utmaning, att kunna ha en bra blodsockernivå efter träningen också. Det kan ligga kvar ett tag efter ett träningspass och om man ligger högt när man ska lägga sig och man agerar efter det är det lätt att det dippar istället (med nattliga ”känningar” som ett brev på posten och troliga slag och uppmaningar av Melina att gå upp och äta).

Vad och när äter du efter passet?

– Jag äter något direkt efter passet, säger han. Ofta banan. Man är trött på det men det är så smidigt att ha med sig. Vet att det är rätt bra också.

Om du inte skulle äta efter passen, vad händer då?

– Jag kan komma in efter passen och bara ta insulin, men då blir det lätt att det stiger och att det senare sjunker och att jag får lågt. Alternativet är att jag inte tar insulin alls utan att äta men då stiger det bara. Det kan vara lite adrenalinpåslag vid träningen. Så tar jag insulin efter utan att äta blir jag låg och tar jag inte insulin blir jag hög…

Hur skiljer det sig mellan ett litet och ett stort träningspass?

– Om jag tränar relativt hårt märker jag att jag behöver ta mindre insulin och att det är lättare att ha koll på blodsockret, säger han lätt tankspritt och häller ånyo upp mer vatten i glaset. Har jag tränat lite lättare är det mer som vanligt. Insulinet får inte lika stor effekt då. Plus att om jag har tränat ett ganska hårt pass sitter effekten i längre också. Jag kan märka det om jag sprungit på kvällen att det märks på frukosten dagen efter.

Vad är svårast och vari ligger hindren med att få blodsockret till en normal kurva igen?

– Svårigheten är att jag sätter i mig en del kolhydrater under passen och att det gör att det sticker upp efter passen. Så länge jag håller igång har kroppen vant sig vid en viss förbrukning. Jag har kommit dit nu att jag liksom lärt kroppen hur mycket den behöver och den talar om hur mycket den behöver. Men när jag sedan stannar är det lätt att det stiger. Det är det som är det svåraste! Och att inte gå på för hårt med insulin efteråt. Man vill inte ha för högt och kanske då tar för mycket och då blir det lågt om man inte käkar.

De taktiska delarna i den matchen är kluriga. Även om instruktionerna till spelarna på förhand ter sig ypperliga och glasklara så kan spelarna agera på egen hand. Eller bli skadade. Eller bli utvisade. Det är inte alltid lätt att ha en plan B, även om du lärt dig själv att bli en duktig matchcoach. Vissa matcher förloras men många matcher vinns även.

Vilka positiva delar för träningen med sig?

– Dels tycker jag man ska tänka på alla positiva träningseffekter som alla människor får, svarar han och böjer sig framåt och tar ett djupt andetag innan han fortsätter med ökat tempo och intensitet. Med hormonpåslag, ökat välmående och känslan av att ha gjort något bra! Vara fysiskt trött i kroppen – det är superviktigt! Det är viktigt att tänka på att har jag tränat så har jag lättare att hålla ett jämt blodsocker. Och de långtgående effekterna inte bara är för stunden utan det ger effekt upp till ett dygn efteråt. Och på sikt även år efter.

– Att sköta om maskineriet, fyller fru Melina in medan hon ställer sig upp redo att se vad keruben Elize vill henne med sina repetitiva och allt högre tillrop efter sin moder.

– Även det psykiska, känslan av att jag gjort något positivt för min kropp och för min sjukdom är också väldigt positivt, fortsätter Linus och lutar sig återigen bakåt.

För den som är otränad och kanske lite rädd och feg för att komma igång, har du några tips om hur man ska göra?

– Det finns egentligen många tips. Att träna ihop med någon är bra, eller i grupp. Som diabetiker ger det en väldig trygghet att inte sticka iväg helt själv. Att hitta något man tycker är kul underlättar väldigt mycket. Vill man springa så börja med korta sträckor i lugnt tempo och undvik att sticka iväg långt hemifrån. Det är skönt att vara nära hemmet ifall man skulle få lågt blodsocker så att man snabbt kan ta sig hem. Kanske blir tråkigare i början men det får man ta, menar han på och fortsätter haspla ur sig tips i en hastighet som lätt skulle ta milen under 40 minuter.

– Att inte sätta för tuffa krav. Kolla inte vad alla andra lägger ut på sociala medier! Det är häftigt att andra kan göra vissa grejer men man måste börja där man själv är. Sätt inte för tuffa mål utan var schysst mot dig själv.

Att vara schysst mot sig själv är onekligen att ta hand om sin kropp som diabetiker. Lyckas man hålla sitt blodsocker på en någorlunda jämn och stabil nivå kombinerat med träning ökar möjligheterna markant för ett längre och liv. Dessutom minskar risken för komplikationer, så det finns enkom vinning i all typ av motion. Kort såväl som lång, lugn såväl som hård.

Linus är som noterats vuxen och fullt förmögen att dra egna slutsatser och fatta grundade och logiska beslut. Den vardagliga och nödvändiga motionen kan trots allt oftast genomföras med gott utfall, även om det kan uppstå dråpligheter och situationer som kan sätta diabetikern i fara. Men betänk er hur det ser ut för små barn och deras föräldrar. Hur förbereder man en sjuåring som ska på fotbollsträning? Eller en nioåring som ska träna simning? Hur känner de av att de mitt uppe i en rolig och adrenalinstinn lek har lågt blodsocker och verkligen behöver få i sig energi? Tänker du att det skulle vara jobbigt att vara en förälder i den rollen? Om du känner att du vill stötta kampen för att i framtiden undvika det som Linus och andra har som (förhoppningsvis inte) livslång och ständig följeslagare så kan du bidra HÄR.

Hoppas ovan intervju med den sanna inspirationskällan Linus Lenelid gett kunskap om diabetikers situation gällande träning samt gett såväl diabetiker som icke diabetiker inspiration att träna. Och som Melina mycket klokt och enkelt egentligen sammanfattade detta reportage med:

– Bästa träningen är den träningen som blir av!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *