Del 2: Linus ger tips som underlättar träning för diabetiker

”Jag sprang RyaTrail Run och det gick helt åt helvete! Jag blev stående på en vätskestation och vet inte hur mycket sportdryck jag drack!” Ibland blir inte en diabetikers träning eller tävling som hen tänkt sig. Men att aldrig kasta in handduken är föredömet Linus Lenelid paradgren. I hans liv följs alltid varje uppförsbacke av en nedförsbacke.

I första delen (som ni hittar här) berättade Linus om hans kämpande att få till en vettig och givande träning både kvalitativt och kvantitativt. Insatsen före var som ni noterade omfattande. Nästan väl så jobbig som att faktiskt utföra ett tufft träningspass. Planerandet med vad man ska äta, hur insulintillförseln ska optimeras och allt som måste med för att det inte ska bli en dråplig situation med utgång av katastrofal följd. Vad hade hänt om Linus inte hade ringt frun Melina den gången när han hade slut på alla reserver? Vad hade hänt om hon inte svarat? Ingen tanke att tänka färdigt.

I denna del två kommer fokus att ligga på vad som händer under träningspasset och hur blodsockret beter sig efter detsamma. Att få det stabilt efter ett träningspass är erkänt klurigt. Vi nämnde i del ett att insulinpumpen och dess kontinuerliga blodsockermätare är en pyramidal hjälp vid fysisk aktivitet. Det digitala har även andra fördelar då internet enkelt erbjuder tips och råd från andra diabetiker. Likt ni som läser det här får serverat på silverfat. Den lenelidska nyfikenheten är av rang och den ledde till en resa med upptäckande och förkovring. Något som han själv kom att tänka på under  vårt samtal  var om han har koll på kolhydraterna när han tränar. Ni som är initierade kanske både har sett och läst om att många diabetiker räknar kolhydrater för att dosera insulin efter det.

Under motionspasset

– Jag har inte koll på exakt hur mycket utan jag har provat mig fram, säger Linus. Jag vet på ett ungefär nu och har testat mig fram och vet på ett ungefär att jag har sprungit så här långt, har så här långt kvar och så här ser blodsockret ut nu. Så fyller jag på efter det. Jag kan inte säga 20 eller 50 gram.

– Sedan har jag varit på en grej som var väldigt bra, avbryter han sig själv med.  Jag kontaktade en som heter Josefine Palmén (bloggare och influenser inom diabetesvärlden med denna hemsida som kändaste plattform) och frågade hur hon gjorde. Då rekommenderade hon ett läger i Sunne. Jag anmälde mig dit och var borta torsdag till söndag. Det var hur bra som helst! Det var med läkare och dietister och forskningsprojekt. Det blev ett startskott för mig. Det satt andra i samma situation som mig, även om några faktiskt hade åkt Vasaloppet. Det var supergivande och gav massa inspiration och mod. Jag utgick från det de rekommenderade och så testade jag mig fram utifrån det och nu går jag mer på känsla men med deras rekommendationer i grunden.

– Ibland går det jättebra och ibland går det inte bra, fortsätter han och spricker upp i ett stort genuint leende när han kommer att tänka på ett lopp i Borås med inte alltför lyckad utgång.

– Jag sprang RyaTrail Run och det gick helt åt helvete! Det var kuperat och traillöpning. Det tog mycket energi så jag blev stående på en vätskestation och vet inte hur mycket sportdryck jag drack!

– Du var väl låg redan innan loppet? frågar fru Melina och rynkar pannan lite lätt.

– Nja, det blev lite bråttom inför så jag blev låg tidigt. Jag misslyckades med förberedelserna helt enkelt.

Kardinalfel inför ett längre träningspass exemplifierat. Som Linus nämnde i första delen så är just det faktum att man måste förbereda sig oavsett förutsättningar kanske det jobbigaste för en diabetiker när det kommer till träning. Det kan fungera om man gör något lågintensivt men definitivt inte när det kommer till tuffa traillopp! Fokus är innan på att få blodsockret så optimerat som möjligt. Fokus under loppet borde vara på taktik och att kanske hushålla med krafterna. Men för en diabetiker är det viktigaste att fokusera på, inte helt oväntat, att ha blodsockret så optimalt som möjligt. Under hela passet. Men i tävlingens epicentrum kan det ibland vara svårt att fokusera på det och ibland kan kroppens signaler vara svårtolkade. Är jag låg? Är jag hög? Är det bara trötthet? Kanske är jag bara hungrig? Så frågan ter sig uppenbar, om Linus känner av hur han ligger eller om det är insulinpumpen som talar om det for honom.

– Jo, men det märker jag ju, men inte till att börja med, säger han. När jag springer litar jag mycket på pumpen och det är väl en liten nackdel. Ibland kan jag känna att idag känns det inte bra och så piper det. Ah, det är klart att det är detta, det blir liksom andra the other way around, man får bekräftelsen av pumpen. Men ligger jag högt märker jag det. Ibland ligger jag högt och lyckas jobba ned det utan att ta mer insulin.

Att ligga bra balanserad i sitt blodsocker under passen är essentiellt och inget som en icke drabbad människa behöver tänka på. Men för en diabetiker är det A och O. Kvaliteten och prestationen hänger oerhört mycket på det. När blodsockret är lågt blir man darrig och ofokuserad. Att prestera på topp då är en omöjlighet. Även när blodsockret stiger är det svårare att prestera så som önskas. Så hur påverkas då Linus av att hans blodsocker blir högt?

– Äh, som tur händer det inte så ofta att jag kommer upp så högt. Men om jag är uppe på 12 – 13 (normalt värde är 4-6 mmol/liter) märker jag att jag är seg och tung. Att jag blir…, Linus väger orden i munnen, pulsen är inte så hög, jag är inte så andfådd men kroppen strejkar, det händer inte så mycket. Ibland när jag kommer upp högt är de första två kilometerna mycket jobbigare än kilometer 15-16! Då märker man verkligen hur viktigt blodsockret är nar man ska ut och springa! Är jag för hög får jag ju också kramp, vilket också händer när jag är för låg.

Linus skrattar till som så ofta under intervjun och exemplifierar med ytterligare ett exempel.

– Ett år när jag sprang Kretsloppet här i Borås hamnade jag under 3 i kanske 8-9 kilometer och det var väl ett tillfälle då pannbenet inte var så bra, berättar Linus om det 21 km långa loppet. Jag körde bara på och sprang på 1.50 eller något. På upploppet sprang jag med helt raka ben, Jag hade till och med kramp i mina triceps! Då var jag faktiskt så dålig så att jag gick till sjuktältet och sa att ”Hej, ni behöver nog kolla mig lite…”

Det kan i vanliga situationer vara svårt att vara rationell vid lågt blodsocker och än svårare är det så klart när man låter sin kropp delta i den typen av kraftansträngningar så som Linus gör. Det gäller att ha koll på allt och i det läget må det vara en nackdel att ha den vinnarskallen som Linus har och som gör att han ska ta sig in i mål till varje pris. Det är inte lätt att uppfatta kroppens signaler och agera efter dem. Ett annat tillfälle som det också är uppenbart är när man sover. Det kan garanterat alla respektive till diabetiker vittna om. Pumpen som diabetiker numer ofta har piper och vibrerar för att uppmärksamma att blodsockret är högt eller lågt. Melina är inget undantag och när samtalet för en kort stund leds in på det skrattar hon och konstaterar:

– Jävla pipande! Jag petar inte på honom – jag slår: Upp med dig!

– Ja, det är bra och tur för mig, inflikar Linus och ler kärleksfullt mot sin potentiella livräddare och hustru. Han berättar att han inte är så lättväckt och att han är tacksam för att Melina finns där som en säkerhetsmelina.

Kan du på något sätt beskriva hur tankarna går under träningspasset? Tänker du på blodsockervärdet eller kan du koppla av och lita på dina förberedelser?

– Ja, men det kan jag absolut, säger han eftertryckligt. Träningen för mig är också avslappning för hjärnan. Jag har kommit dit nu att om jag ska springa en mil så kollar jag noggrant innan och sedan sticker jag ut. Jag håller koll i början, sedan ofta en längre period när jag inte kollar någonting. Sedan kommer tankarna igen att jag kollar och fyller på med energi om det behövs.

Learning by doing helt enkelt!

– Ja, ett automatiserande, instämmer han och rättar tankspritt till den mönstrade duken på bordet med vänsterhanden. När jag kom igång sprang jag mycket samma sträckor. Det var ganska bra. Det blev att jag blev påmind om att ”här brukar jag kolla”. Då hade jag vissa fasta kontrollpunkter att kolla blodsockret och det var rätt bra. Numera gör jag inte så för det funkar mer automatiskt på tid. Klart jag glömmer och kommer på för sent, men skulle ändå säga att det finns där. Jag kan koppla bort det men det finns där i bakhuvudet.

Efter motionspasset

Något en diabetiker också måste ha i bakhuvudet vid träningspassen är det faktum att blodsockret har en tendens att stiga efter avslutat pass. Bland annat på grund av att stresshormoner frisätts och att levern frisätter glukos. För att förhindra det bör man injicera insulin en stund innan man slutar sitt pass. Inte alltid lätt att ha tankarna på när man, som Linus tar ut sig maximalt. Just svårigheten i hur blodsockret beter sig efteråt gör att många tycker det är jobbigt att motionera och det finns ofta en rädsla för att våga ta ut sig då det kan bli än mer svårhanterat. Det visar sig att även ett motionsproffs som Linus tycker det är svårt att handskas med. Kolhydrater kan enkelt beskrivas som kroppens bränsle och är egentligen ett samlingsnamn för livsmedel som innehåller stärkelse, sockerarter och kostfiber. Detta är i sig blodsockerhöjande varvid en diabetiker bör iaktta varsamhet. Kroppen lagrar dessa i levern och i musklerna och det är viktigt att fylla på dessa efter avslutat träningspass. Av den anledningen att annars kan man istället hamna lågt i blodsocker då kroppen tillgodogör sig träningen under cirka 24 timmar. En konst som är svår för diabetiker då det inte är helt givet hur blodsockret reagerar. Tillför man för mycket kolhydrater? Eller tar man för mycket insulin? Givetvis kollar vi av detta med Linus som alltid svarar med inlevelse och det visar sig att just inom detta ämne finns förbättringspotential.

När pumpar du in insulin när ett träningspass lider mot sitt slut och hur tänker du kring det?

– Det är någonting jag verkligen behöver förbättra, svarar Linus och lutar sig tillbaka mot den lätt välvda stolsryggen i vitt trä. Att kanske höja basalen (den förinställda och kontinuerligt injicerade grunddosen från pumpen) när jag har lite kvar av passet. Höja från normal nivå alltså. Ibland gör jag det och det funkar ganska bra. Sedan så gör jag så att om jag varit ute på en löprunda och vet att vi ska käka en timme senare, då tar jag alltid en banan och tar mycket insulin till den. Jag tar lika mycket som jag skulle tagit om jag inte sprungit. Om jag märker att blodsockret är på väg uppåt tar jag ytterligare enheter insulin. Sedan får jag hålla koll efteråt och se till att jag fyller på depåerna också.

– Skulle jag sedan få en känning så svarar kroppen mycket bättre än om jag inte skulle ha fyllt på depåerna med kolhydrater, utvecklar han men medger:

– Detta är just nu min största utmaning, att kunna ha en bra blodsockernivå efter träningen också. Det kan ligga kvar ett tag efter ett träningspass och om man ligger högt när man ska lägga sig och man agerar efter det är det lätt att det dippar istället (med nattliga ”känningar” som ett brev på posten och troliga slag och uppmaningar av Melina att gå upp och äta).

Vad och när äter du efter passet?

– Jag äter något direkt efter passet, säger han. Ofta banan. Man är trött på det men det är så smidigt att ha med sig. Vet att det är rätt bra också.

Om du inte skulle äta efter passen, vad händer då?

– Jag kan komma in efter passen och bara ta insulin, men då blir det lätt att det stiger och att det senare sjunker och att jag får lågt. Alternativet är att jag inte tar insulin alls utan att äta men då stiger det bara. Det kan vara lite adrenalinpåslag vid träningen. Så tar jag insulin efter utan att äta blir jag låg och tar jag inte insulin blir jag hög…

Hur skiljer det sig mellan ett litet och ett stort träningspass?

– Om jag tränar relativt hårt märker jag att jag behöver ta mindre insulin och att det är lättare att ha koll på blodsockret, säger han lätt tankspritt och häller ånyo upp mer vatten i glaset. Har jag tränat lite lättare är det mer som vanligt. Insulinet får inte lika stor effekt då. Plus att om jag har tränat ett ganska hårt pass sitter effekten i längre också. Jag kan märka det om jag sprungit på kvällen att det märks på frukosten dagen efter.

Vad är svårast och vari ligger hindren med att få blodsockret till en normal kurva igen?

– Svårigheten är att jag sätter i mig en del kolhydrater under passen och att det gör att det sticker upp efter passen. Så länge jag håller igång har kroppen vant sig vid en viss förbrukning. Jag har kommit dit nu att jag liksom lärt kroppen hur mycket den behöver och den talar om hur mycket den behöver. Men när jag sedan stannar är det lätt att det stiger. Det är det som är det svåraste! Och att inte gå på för hårt med insulin efteråt. Man vill inte ha för högt och kanske då tar för mycket och då blir det lågt om man inte käkar.

De taktiska delarna i den matchen är kluriga. Även om instruktionerna till spelarna på förhand ter sig ypperliga och glasklara så kan spelarna agera på egen hand. Eller bli skadade. Eller bli utvisade. Det är inte alltid lätt att ha en plan B, även om du lärt dig själv att bli en duktig matchcoach. Vissa matcher förloras men många matcher vinns även.

Vilka positiva delar för träningen med sig?

– Dels tycker jag man ska tänka på alla positiva träningseffekter som alla människor får, svarar han och böjer sig framåt och tar ett djupt andetag innan han fortsätter med ökat tempo och intensitet. Med hormonpåslag, ökat välmående och känslan av att ha gjort något bra! Vara fysiskt trött i kroppen – det är superviktigt! Det är viktigt att tänka på att har jag tränat så har jag lättare att hålla ett jämt blodsocker. Och de långtgående effekterna inte bara är för stunden utan det ger effekt upp till ett dygn efteråt. Och på sikt även år efter.

– Att sköta om maskineriet, fyller fru Melina in medan hon ställer sig upp redo att se vad keruben Elize vill henne med sina repetitiva och allt högre tillrop efter sin moder.

– Även det psykiska, känslan av att jag gjort något positivt för min kropp och för min sjukdom är också väldigt positivt, fortsätter Linus och lutar sig återigen bakåt.

För den som är otränad och kanske lite rädd och feg för att komma igång, har du några tips om hur man ska göra?

– Det finns egentligen många tips. Att träna ihop med någon är bra, eller i grupp. Som diabetiker ger det en väldig trygghet att inte sticka iväg helt själv. Att hitta något man tycker är kul underlättar väldigt mycket. Vill man springa så börja med korta sträckor i lugnt tempo och undvik att sticka iväg långt hemifrån. Det är skönt att vara nära hemmet ifall man skulle få lågt blodsocker så att man snabbt kan ta sig hem. Kanske blir tråkigare i början men det får man ta, menar han på och fortsätter haspla ur sig tips i en hastighet som lätt skulle ta milen under 40 minuter.

– Att inte sätta för tuffa krav. Kolla inte vad alla andra lägger ut på sociala medier! Det är häftigt att andra kan göra vissa grejer men man måste börja där man själv är. Sätt inte för tuffa mål utan var schysst mot dig själv.

Att vara schysst mot sig själv är onekligen att ta hand om sin kropp som diabetiker. Lyckas man hålla sitt blodsocker på en någorlunda jämn och stabil nivå kombinerat med träning ökar möjligheterna markant för ett längre och liv. Dessutom minskar risken för komplikationer, så det finns enkom vinning i all typ av motion. Kort såväl som lång, lugn såväl som hård.

Linus är som noterats vuxen och fullt förmögen att dra egna slutsatser och fatta grundade och logiska beslut. Den vardagliga och nödvändiga motionen kan trots allt oftast genomföras med gott utfall, även om det kan uppstå dråpligheter och situationer som kan sätta diabetikern i fara. Men betänk er hur det ser ut för små barn och deras föräldrar. Hur förbereder man en sjuåring som ska på fotbollsträning? Eller en nioåring som ska träna simning? Hur känner de av att de mitt uppe i en rolig och adrenalinstinn lek har lågt blodsocker och verkligen behöver få i sig energi? Tänker du att det skulle vara jobbigt att vara en förälder i den rollen? Om du känner att du vill stötta kampen för att i framtiden undvika det som Linus och andra har som (förhoppningsvis inte) livslång och ständig följeslagare så kan du bidra HÄR.

Hoppas ovan intervju med den sanna inspirationskällan Linus Lenelid gett kunskap om diabetikers situation gällande träning samt gett såväl diabetiker som icke diabetiker inspiration att träna. Och som Melina mycket klokt och enkelt egentligen sammanfattade detta reportage med:

– Bästa träningen är den träningen som blir av!

 

Diabetikern Linus räds inte utmaningar och älskar att träna

Att träna är viktigt för människor i allmänhet och diabetiker i synnerhet. Träningen ses dock som motståndare av många. Möt här en sann inspirationskälla och föredöme i diabetikern Linus som är mannen som aldrig missar en chans att ha motionen som medspelare.

För att en diabetiker ska må bra och öka sina chanser att ha ett långt och välmående liv så krävs två saker. Det ena är ett bra snittvärde på blodsockernivån och det andra är att man behöver röra på sig, att motionera helt enkelt. Alla har olika förutsättningar för hur mycket man klarar av och hinner göra. Vissas pussel i livet innehåller 50 bitar medan andras kan innefatta 2000 bitar. Men en sak är säker; alla tillfällen att hitta vardagsmotion och träningspass kommer diabetikerna till gagn. En som verkligen tagit fasta på detta är Linus Lenelid.

När Linus fotbollsplan kritas upp så är det givet att familjen ställs i mittcirkeln. Fru Melina och barnen Liaz och Elize är alltid med all rätta i centrum. Lagkapten Lenelid dirigerar taktiskt sina styrkor till jobb, aktiviteter och besök till föräldrahemmet i Laholm.  Diabetesen gör att han ibland springer offside, men hans envishet och vilja gör å andra sidan att många av hans dagliga löpningar landar där de ska, i mål.

Idrotten, och även resandet, har alltid varit en central del av hallänningens liv. Något som kom väl till pass när livet för drygt tio år sedan tog en vändning då han diagnostiserades med Diabetes typ 1. Linus berättar om beskedet som kom att vända hans och Melinas liv upp och ned.

– Redan när jag fick Diabetes 2007 så hade jag och Melina bokat en resa till Indien, berättar han. Jag fick det under hösten och vi åkte i mars 2008. Det, och att jag samtidigt fick erbjudande om att spela fotboll i Sandareds IF i division 3, var två grejer som verkligen gjorde att jag kom igång ordentligt med idrottandet igen. Jag fick återhämta mig snabbt och köra på lite på egen hand och tuffa till träningen själv och sedan att jag hade indienresan och jag kände att det här ska jag fixa! Båda de grejerna gick bra och jag älskar att resa, och Melina också!

Ovan två händelser kom att kasta Linus rakt in i hetluften per omgående om hur det är att ha sjukdomen ständigt vid sin sida, ständigt på samma planhalva. Något som för Linus del kom att falla väl ut, inte minst för att han är en sann optimist. Många andra hade kunnat se hindren och motståndarna i det men det är ofta under vårt samtal som en flagrant optimism är närvarande.

Tiden innan insjuknandet handlade idrotten mycket om fotboll och innebandy. Men med en utökad familj och Diabetes som närvarande livskamrater har kompassen styrt hans steg till andra kartor och arenor. Viljan att inte se några hinder i något lopp eller någon utmaning var det som fick in honom på de lite längre träningspassen.

– Det var också därför jag började springa långt, för jag har inte sprungit långt innan jag fick Diabetes, berättar han. Så jag tänkte se hur långt jag kan pressa detta eller hur långt jag kan flytta fram gränserna.

Men det är inte bara de långa passen som förekommer. Variation samt att ta tillfället i akt är något som praktiseras med bravur. Den initiala misstanken är att det blir många pass i veckan.

– Det varierar faktiskt lite. Jag är flitig med vardagsmotionen, jag cyklar helst. Det blir ofta till och från jobbet, vilket blir cirka 14 kilometer per dag. Sedan springer jag med Friskis & Svettis varje onsdag. Tanken är minst ett löppass till i veckan. Jag varierar mycket, går till exempel på gymnastik varje söndag. Det låter roligt, på med sockiplasten, skrattar Linus. Men det är voltträning och lite sådana grejer.

– Sedan så när dottern har simskola brukar jag simma under tiden hon har simskolan. Annars så är jag också aktiv i undervisningen och yrket, tillägger idrottsläraren till vardags hemmahörande på Almåsskolan i Borås. Så det blir 3-4 pass i veckan utöver den dagliga vardagsmotionen.

Som ni redan listat ut är den vardagliga motionen fullt i klass med vad vanliga människor totalt motionerar veckovis. Det många inte har någon aning om vad gäller diabetiker och dess träning är vilket jobb och vilken planering som ligger bakom före. Människor som är friska kan när som helst ta på sig löparskorna, ta fram cykeln eller dyka in på gymmet för ett pass med vikter eller en roddmaskin. För en diabetiker är det inte så enkelt. Förberedelserna som bör vidtas liknar i mångt och mycket en elitidrottsmans. Inmundigandet av rätt föda i rätt tid och mängden insulin i kroppen är två nyckelfaktorer som föder bra förutsättningar inför ett pass.

Massiva förberedelser

Linus har som så många andra diabetiker nuförtiden en insulinpump som hjälpmedel. Användaren injicerar insulin vid behov, samt så förser pumpen kroppen kontinuerligt med insulin enligt en på förhand inställd inställning, så kallad basaldos. Allt för att efterlikna en frisk bukspottskörtel så mycket som möjligt. Dessutom kan den kompletteras med en CGM-mätare som sänder aktuellt blodsockervärde för stunden till pumpen. Ett hjälpmedel som är till oerhörd nytta, om än något otymplig där den sitter fast på huden.

– Jag tycker den ger en väldig trygghet, fastställer han och drar den högra handen genom det ljusa håret. Just att jag under passen kan se mitt blodsockervärde utan att hela tiden sticka mig i fingret och testa blodprovet manuellt. Jag är sådan att när jag kommer igång och hittar ett skönt flow så blir det inte att jag stannar och testar, utan testar först när jag känner att nu börjar det bli lite högt eller lågt. Dels kan jag känna, men jag kan ju också se på pumpen om jag är på väg upp eller ned eller om det håller sig stabilt.

– Även förberedelserna hjälper den mig vid, fortsätter han. Framför allt om man ska köra lite längre pass så hjälper den mig. Jag kan inte komma på en halvtimme innan att nu ska jag ut och springa två mil, inte en timme innan heller för den delen. Utan det är planering. Så pumpen hjälper mig både inför och under. För att hålla koll på hur jag ligger till inför en träning och även under den.

Pumpen har många inställningar för att optimera insulindoserna för respektive individ. Dels är alla kroppar helt unika och dels lever alla diabetiker olika typer av liv. Linus utnyttjar ofta dessa inställningar i sina förberedelser till sina olika träningspass. Oavsett om det är långlöpning med kompisarna Skruven och Mikael eller om det är några av de passen som han själv leder på Friskis&Svettis.

Hur ser dina förberedelser ut?

– Jag sänker min basaldos 1.5 – 2 timmar innan träningen, beroende på hur hårt jag ska träna så sänker jag den olika mycket. Plus att jag äter innan. Men jag vet ju också att till exempel på onsdagar när jag ska ha mina pass på Friskis & Svettis då ser jag till att äta mer kolhydrater under dagen så att jag fyller på depåerna, säger han samtidigt som hans pump börjar pipa. Linus hade tidigare under eftermiddagen ett lågt blodsockervärde och har nu fått en rekyleffekt av kolhydratintaget och pumpen varnar nu för att han har ett för högt värde. En vanligt förekommande situation för diabetiker.

Vad äter du då?

– Jag ser till att äta mer kolhydrater vid mina måltider, som lunchen till exempel. Äter jag pasta så äter jag lite extra pasta, medan om jag inte tränar äter jag mindre pasta och mer sallad istället. Frukosten är densamma men jag korrigerar (insulinmängden) beroende på om jag ska vara aktiv eller passiv.

– Det är svårt att planera sitt liv, men är det nära till träningen så ser jag till att ta mindre insulin för att inte ha så mycket i kroppen. Märker jag att jag har mycket insulin i kroppen så kanske jag tar en banan och ett glas juice innan jag sticker utan att ta något insulin.

– Jag har blivit bra på det och kan springa och äta samtidigt, skrattar han. Jag kan ta två bananer och springa direkt efteråt.

Det är en avvägning med hur mycket insulin en diabetiker ska ta beroende på vad hen ska göra. För mycket insulin i kroppen innan eller under träning kan rendera i ett blodsockerfall och en avbruten träning och vid för lite insulin kan blodsockret bli för högt med trolig kramp och dåsighet som följd.  En balansgång ack så svår att hitta. Låter det krångligt? Det är det också.Det perfekta för mig är att jag sänker basaldosen (den på förhand bestämda insulindosen) och äter två timmar innan och sedan tar något lite mindre, kanske en banan eller ett glas juice, precis innan jag tränar utan att ta insulin. Sedan när jag kommit kanske 4-5 km fyller jag på med till exempel sportdryck.

Vad händer om du inte förberett dig tillräckligt?

– Då får jag försöka kompensera med antingen insulin eller sportdryck eller saft, svarar han blixtsnabbt.

När det gäller förberedelserna, vad skulle du säga är det jobbigaste?

– Att man… Linus funderar en lång stund. Att om man inte har diabetes och ska träna klockan sex så packar man bara sin väska och sticker. Så kan inte jag göra. Det jobbigaste är att man har massa andra grejer igång samtidigt. Alltså… man kanske är upptagen med något på jobbet och kommer på att jag måste fixa detta, nu skulle jag egentligen behöva käka. Man är upptagen i någonting annat, att träningen är något som ska ske senare men just nu har jag tanken på något annat. Eller att man är inne i något med barnen. Det var ännu jobbigare när de var lite mindre och man var där hela tiden. Och att man ibland ”Nu är jag verkligen inte hungrig!”, det blir inte mat utan det blir något man stoppar i sig bara för att få ett bra blodsockervärde lite senare, svarar Linus och fyller på mer av det egenhändigt gjorda bubbelvattnet.

Hur tänker du kring blodsockervärdet innan motionspasset? Vad är det optimala värdet att påbörja ett pass med?

– Ska jag vara ute länge så… sju kanske. Det tycker jag är rätt bra för då är jag pigg i kroppen, svarar Linus som nästan alltid leende.

Kan det skilja sig beroende på vad du tränar?

– Ja, det gör det! Framför allt längden och intensiteten på träningen. Vet jag att jag ska vara med på ett pass på Friskis till exempel då vet jag att jag kan ligga lite lägre och då har jag lite stående bredvid som jag kan fylla på ifall det behövs. Får man lågt på ett sådant ställe kan jag ta det lite lugnare en period. Det är skillnad ifall jag är ute någonstans och man måste ta sig tillbaka, säger Linus som längtar tills hans sensor blir uppgraderad till en som man kan se den aktuella blodsockerkurvan på klockan på armen.

Om det är annat pass än löpning, skiljer sig förberedelserna något åt?

– Då sänker jag inte så långt innan, kanske en timme innan. Annars är det ungefär samma. Jag äter lite mer på dagen om jag ska köra ett hårt pass. Är det ett lugnare så äter jag som vanligt.

Ett samtal med Linus pendlar mellan olika ytterligheter. Ena stunden är det gravallvarligt för att sedan bli lättsamt och skämtsamt. Ena stunden är samtalet inne på de mörka baksidorna av sjukdomen för att i nästa stund av Linus ryckas upp till de positiva bitarna som den faktiskt kan medföra. Det är uppenbart att det är den sistnämnda åskådningen som 35-åringen förordar och intensiteten i hans sätt att uttrycka sig när han pratar om det är påtaglig och väldigt medryckande. Bilden av honom som hans kompisar tidigare givit stämmer till punkt och pricka. Att han alltid har nära till skratt och bus men också hans seriösa tävlingsinriktade persona. Han beskrivs också som en stor ledarförebild med en riktig vinnarskalle och pannben lika tjockt som en ekstam. Det sistnämnda något som han kanske till och med har lite för mycket för gällande sitt eget bästa…

– Bestämmer jag mig för något så gör jag det! Om man utgår från det fysiska; jag ger inte upp även om blodsockret sjunker utan då drar jag hellre i mig en halvliter sportdryck och springer vidare och mår illa och får kramp som sedan lägger sig, berättar han så att det låter som den mest självklara saken i världen.

– Du kan ju springa Borås Action Run samma lördag som du haft magsjuka, inflikar frun som överhör samtalet från den bekväma bruna tygfåtöljen bredvid bordet vi sitter vid.

– Det gör jag också, instämmer Linus. Jag kör sådana här OCR-lopp (hinderbanelopp), det har jag gjort två gånger efter att ha haft magsjuka. Jag har svimmat i veckan och sedan blivit frisk fram emot torsdagen och kört på lördagen, för har jag bestämt mig för att klara det så ser jag till att klara det!

Som sagt, kanske inte optimerat för sin egen hälsa men har man den vinnarskallen som Linus besitter så blir det så. Där andra ser hinder ser Linus möjligheter, där andra ser målvakten ser Linus nätet bakom honom. Uppenbarligen har han en väldigt rigorös kontroll på sig och sitt blodsocker när han springer med både rena kompressionsstrumpor, livrem och hängslen.

– Jag har aldrig tuppat av, men varit nere på väldigt lågt blodsockervärde men ändå kört på. Har som sagt flera gånger halsat en halvliter sportdryck och kört vidare, skrattar han.

Men är du inte rädd för att hamna så lågt att du hamnar i koma?

– Nej, det är jag inte. Jag har respekt för det men jag är inte rädd. Tycker jag är noga med att förbereda mig men det händer att man störtdyker men då har jag alltid mycket med mig. Både antingen sportdryck eller saft och glukostuber. Så det har väl egentligen bara hänt en gång på alla träningspass att jag behövt bli hämtad, berättar han och sneglar på frun som ler snett mot honom. Linus lutar sig tillbaka och tar ett djupt andetag och berättar nästan lite förläget.

– Jag var ute och cyklade mountainbike och var vid Kypegården (vacker friluftsanläggning i centrala Borås) och kände att jag hade fyra kilometer uppför hem och hade slut på allting och mådde skitdålig. Då ringde jag efter skjuts. Men annars har jag alltid fixat det själv. Så jag skulle inte säga att jag är rädd för det!

Är du orolig för det, Melina?

– Nej, svaret kommer snabbt och med emfas. Linus slarvar inte med sitt blodsocker och har alltid koll på grejerna och, nej, men när du är ute själv vill jag att du har med dig telefonen. Men om du är tillsammans med någon annan så är det okej. Då är det bra.

– Jag springer mycket i skogen också, fortsätter Linus. Att sticka ut en mörk kväll och springa i skogarna, man möter liksom inte någon. Då är jag extra noga med att kolla allting. Ställer in pumpen också så att om blodsockret sjunker för snabbt så piper pumpen.

Dagens pumpar är i mångt och mycket en revolution om man varit med länge i matchen. Från att allt var manuellt med sprutor och testapparater till att nu ha tekniska hjälpmedel som underlättar på alla sätt. På dagens pumpar finns många egna inställningar att göra för att optimera diabetikerns vardag efter individens egna förutsättningar. En av dessa är den som Linus ovan syftar på, inställningen för när pumpen ska varna för att blodsockernivån är för låg. I Linus inställning på sina skogspass höjer han den inställningen så att pumpen än tidigare varnar för lågt blodsocker. Ett smart sätt att dra nytta av tekniken. Däremot är inte tekniken helt vattentät och ibland beter sig inte sjukdomen som man önskar och den kan i sanning vara oberäknelig och ologisk. Det är som bekant inte alltid sol på midsommarafton. Förberedelser är av stor vikt men de hjälper inte alltid till fullo. Paraplyet kan vara bra att ha med på midsommarafton och frågan är om Linus någon gång glömt det och om någon dråplig situation inträffat?

– Jag sprang Tough Viking i Slottsskogen Göteborg för några år sedan och då visste jag inte riktigt hur banan skulle gå. Då var Melina schysst och ställde upp och langade till mig, jag kunde ju inte bära med mig någonting. Det är skillnad när man bara går ut och springer i vanliga fall för då kan man alltid bära med sig allt man behöver i en ryggsäck. Men just när man ska klättra och ta sig genom vatten och lera då kunde jag inte ha med mig någonting, säger han och flinar.

– Det var svårt att beräkna när jag skulle komma till vissa ställen, så då missade vi lite och då hann jag bli låg, berättar han med lägre röst och rynkar pannan. Men jag hade med mig små tuber med glukos i brallorna så jag kunde ta dem så länge, så det blev aldrig illa. Men det oberäkneliga är lite svårt. Som när jag kör Action Run i Borås till exempel så kollar jag alltid banprofilen innan jag sticker ut. På morgonen innan loppet lägger jag ut till exempel en flaska saft under någon bro ifall jag skulle vara låg när jag kommer dit, berättar han apropå att vara väl förberedd och att ta situationen på allvar.

– Annars är det nog bara den gången när jag fick bli hämtad som är riktigt dråpligt. Det har väl hänt att jag någon gång när jag varit ute varit nere på typ 1.1 (en normal människa pendlar mellan 4- 6 mmol/liter i blodsockervärde) men jag har en bra förmåga av att bara hälla i mig, skrattar han. Då tar jag det lite lugnt, men samtidigt vet jag att jag hällt i mig en massa sportdryck och då finns det energi i kroppen. Jag tar det försiktigt då och är jag själv så går jag en bit men annars kör jag på. Det klassiska där är att man får i sig för mycket (och att blodsockret stiger mycket) och då får man kramp istället. Det har hänt under några lopp. Under ett av 6-timmarsloppen var jag rädd i början att få lågt och då kompenserade jag med för mycket. Jag var rädd att det skulle dyka ned om jag tog för mycket insulin så jag tog lite insulin stötvis och märkte då efter någon timme att jag haft för lite insulin i kroppen så då började jag få kramp och då kommer det i vaderna. Och då visste jag att jag sprungit i tre timmar och hade tre timmar kvar… Men det var bara att dra ned på tempot och jag fick gå i kanske 30 minuter och fick ned blodsockret. Då är det inget kul med Diabetes!

Trivsam kuriosa i det sammanhanget är att tvåbarnsfadern senast mäktade med hela 51 km på dessa sex timmar. Det är en bedrift av stora mått. Än större mått får plockas fram för berömmet att han under denna tid låg bra i blodsocker under hela loppet. En seger som de flesta diabetiker skulle hålla högre än själva löpta sträckan!

Linus har, som ni nyss läste, sin ryggsäck med sig de gånger han kan. Han gillar dessutom de lopp som är på begränsad yta då man alltid har nära till påfyllning och kanske också slipper bära med sig så mycket. Oron för att hamna för lågt blir också mindre när man har tryggheten att vara bland folk hela tiden. Då kan man koppla av och njuta mer av själva tävlingen. Självfallet blir man också lite nyfiken på vad den däringa ryggsäcken innehåller.

– Jag har alltid telefonen med mig, berättar han och gör en gest mot sin mobil, som ligger mellan hushållspappersrullen och en handskriven rosa post-it-lapp, Jag har alltid några tuber med glykos som alltid ligger däri, så jag behöver aldrig ladda den inför varje pass. De tuberna ligger alltid där så jag kan aldrig komma iväg utan att ha någonting. Jag körde mycket Dextrosol innan men det men man blir så fruktansvärt torr i munnen av!

Vad är svårast när det gäller att genomföra ett längre träningspass?

– Det svåraste tycker jag nästan är att få allt att klaffa innan, funderar empirikern. Att jag behöver sänka min grunddos två timmar i förväg så ska man komma ihåg det. Det är inga problem om man är ledig en dag men när man ska försöka få in det i vardagen med barnens aktiviteter och i jobbet. Att komma ihåg att sänka och hitta en lagom nivå på det. Det är nästan svårare än själva träningen i sig. Att veta hur länge jag ska ha sänkt grunddos och när den ska sluta att vara temporärt sänkt. Jag håller på att trixa lite fram och tillbaka där.

Hur mår du om du inte tränar och rör på dig?

– Dels så blir jag fruktansvärt rastlös! Det märks på mig när jag inte tränat mycket. Och sedan märker jag det på blodsockret också att jag behöver ta mer insulin till mina måltider. Det är väl det stora.

När Linus nämner sin rastlöshet hörs tydliga och instämmande hummande ljud från Melina som också nickar frenetiskt.

Hur märker du det på blodsockret, får du också betydligt sämre snittvärden?

– Ja, det får jag. Det får jag absolut. När jag är inne i en bra träningsperiod får jag ett jämnare blodsockervärde, jag får inte pucklarna (upp och ned i blodsocker som en berg- och dalbana) lika mycket. Så då blir det istället att se till att man inte får lågt. När jag inte tränar mycket blir det snarare att se till att jag inte får högt.

Så långt om den i Brämhult boende hallänningens förberedelser. Men det är inte bara innan loppen och träningspassen man måste tänka på sjukdomen. Det gäller att hålla den i schack även under och efter passen. En konst som ni nu förstått att oddsen blir överlägset mycket bättre om man förbereder sig på ett noggrant sätt. Mer om hur det fungerar läser ni i nästa del som kommer publiceras inom kort. Då serveras också fler tips, mer inspiration och fler bevis på hur en vinnarskalle aldrig ger upp!

Känner du att du vill bidra till en bättre värld för diabetiker? Klicka HÄR för att bli medlem i Diabeteshanden 2018 eller HÄR för att donera valfri summa. Vi är också väldigt tacksamma om du delar artikeln i sociala medier. Har ni några frågor eller undringar om reportaget är ni varmt välkomna att maila oss på info@diabeteshanden.se

 

Del 2: John och Katarina om fördomar, oro och hopp

Kanske Självklart läste ni första delen av vår intervju med mysiga och härliga John och Katarina för ett tag sedan.  Nedan tar ni del av den efterfrågade del två, som också är den avslutande delen. I denna del får vi ta del av parets oro för att barnen ska drabbas, folks fördomar och okunskap samt vad sjukdomen för med sig för positiva bitar.

 Spontanitet kan tyckas gå stick i stäv mot vad bilden av en diabetikers vardag består utav. Backar vi bandet tills tiden innan diabetespumpar, digitala kameror och kreativa hjälpmedel var vardag så såg det annorlunda ut. Dagens teknik har gjort underverk för friheten som diabetiker och uppenbart är det, trots allt, något som familjen Håkansson/Tellbom ofta utnyttjar. Inte minst till stor glädje för de tre döttrarna.  Dessa tre spritter av liv och under vår pratstund är det full fart. Det hoppas i studsmatta, det leks med kompisar och det lyssnas nyfiket på vad vi vuxna pratar om. De har aldrig haft någon annan vardag och är vana vid att sjukdomen ibland må inskränka på familjens spontanitet men finner sig väl i det och är också vaksamma och hjälpsamma när det kommer till Katarinas Diabetes.

– De är jättesnabba med att hitta något att få i sig om Katarina är låg, medger John stolt.

– Där är de jätteduktiga! De vet att om jag är låg så behöver jag äta och då springer de iväg och hämtar något att äta i skåpet. Även redan när de var ganska små, fyller Katarina i.

Hur samtalar ni med barnen kring sjukdomen?

– I deras liv har det varit med hela tiden, jag hade ju min typ 1:a när jag var gravid med Meja och Julie. Någon gång har vi lånat någon bok på biblioteket där det stått lite enklare om Diabetes. Den där de visar lite enkelt med små gubbar tror jag de fortfarande kommer ihåg. De hade sina små nycklar och kom in i cellerna med hjälp av insulinet. Den är ett bra första steg in, menar Katarina.

– Den är faktiskt väldigt bra för vuxna också, hävdar John. Sjukdomen är så komplex så att får man det inte förklarat för sig blir det korvstoppning i hjärnan. Så en sådan bok även för vuxna är att rekommendera som den första introduktionen till Diabetes. Är du nyfiken på vad det är så är en sådan bok väldigt smidig!

– Det pratade de om jättelänge efteråt, utbrister Katarina. ”Är det de små gubbarna med nycklarna”. Men det är inte ofta jag sitter ned med dem och pratar om det. De vet lite som ”mamma är låg”, då behöver hon äta lite godis. Ibland har de i perioder varit avundsjuka; ”varför får du äta det där, det är ju inte lördag!”

– Ja, varför mamma? Inflikar påpassligt minstingen Julie som är på tillfälligt besök vid bordet efter att ha skurit sig och börjat blöda. Du tar ju inte macka och mjölk som det står i böckerna. Du passar ju på att äta godis!

– Jaja, då har jag ju min chans, försvarar sig Julies mor med ett leende.

Allmänt skratt utbrister då Julies tajming höll yttersta klass. Hon ser ut att njuta av att vara mittpunkt för en sekund och lyssnar intresserat vidare med förnöjsamt leende och med händerna i sidorna.

Vad förstår barnen egentligen om och kring sjukdomen?

– När blodsockret ligger högt förstår de inte lika bra som när det är lågt. Vet du hur det fungerar med en pump Julie, frågar Katarina sin dotter.

– Nä! Det gör jag inte, svarar Julie och tröttnar på vår konversation. Nöjd med sig själv och sin insats i rampljuset studsar hon åter in i sitt rum med steg som bara ett barn kan åstadkomma.

– Jag har fått förklara för barnen ett antal gånger vad de ska göra om mamma mår dåligt. Om mamma ligger på golvet, säger John med allvar i rösten. Vi har också hemlarm med SOS-funktion. Den gäller inte bara vid inbrott utan jag har förklarat för dem att om mamma skulle bli jättelåg och inte går att prata med, att man då kan trycka på SOS-knappen.

– Det där hur det fungerar i kroppen tar jag när de blir större och om de förhoppningsvis har intresse för det, avslutar Katarina.

Diabetes är, som ni tog del av i den första delen, till viss del ärftligt och att drabbas av Diabetes typ 1 har ingenting med livsstil eller vad man tidigare i livet ätit att göra. Till skillnad mot Diabetes typ 2. Frågan om deras oro kring om deras barn ska drabbas är given, och för John framkallar den mycket riktigt oro.

– Ja, de eller deras barn är jag jätteorolig för, svarar han blixtsnabbt.

– Lite till och från, svarar Katarina betydligt mer fundersamt. Jag är inte speciellt orolig just nu, möjligtvis att jag är orolig för att de ska få det när de är barn, för det är ju så mycket mer jobbigt om de är små. Sedan om de skulle få det när de är vuxna – fine! Då vet jag vad det är och med att utvecklingen går framåt. Men jag skulle inte vilja att de fick det när de var små! Det har hänt ibland att man tagit ett blodsockervärde på dem, speciellt om de pratar om att de är väldigt törstiga. Julie dricker väldigt mycket och har alltid varit törstig.

– Varför pratar ni om mig? Julie har åter tassat fram till ett läge där hon överhör vårt samtal.

– För att du är så söt, svarar pappa John, vilket är med sanningen helt överensstämmande.

– Men man är ju glad för varje år som går även om man är glad om man slipper det i tonåren. Då vill man heller inte ha det, slår Katarina fast

Hur har det påverkat ert föräldraskap?

– Jag tycker ofta jag hamnar i sådana situationer där man lätt blir lite lättirriterad med kortare stubin. Man går och handlar med barnen och kommer till kassan och vet inte hur man ska ta sig genom den. Man vet knappt koden till kortet. Just innan man kommer på att det går att gå till godishyllan och käka lite, berättar Katarina och syftar på situationer vid lågt blodsocker, en så kallad ”känning”.

– Det går an när man är hemma men när man är ute med barn på olika grejer och jag tappar kontrollen. Det går an när jag är själv och nu när de är lite större. Men när de var små och jag kände att jag tappade kontrollen och så hade man tre barn som man hade ansvar över som inte ska springa iväg. Då var det jobbigt!

Katarina fortsätter och snuddar vid en klassisk rädsla som många diabetiker har, den vad andra ska tänka om dem.

– Förr var jag ibland lite orolig när man gick i affärer och så damp man ned. Vad gör jag med barnen?  Jag var inte den som slängde mig på första bästa människa och talade om vad det gällde. Men också nu när man ska ta sig hem från till exempel skolan med barnen och man är låg och får vänta en stund i bilen tills man kan köra bilen igen. Det gäller att man är klar i huvudet. Jag kan tänka mig att en del tänker som de som inte är riktigt nyktra att ”jag kan nog”…

Ansvaret i den situationen är viktig och då hjälper det att som Katarina ha bra värden och känna sig själv och sin sjukdom väl. Om inte så är fallet kan farliga situationer uppstå för sig själv och för andra. Något som de flesta inte känner till och tänker på. Kunskapen är som så ofta konstateras i många fall undermålig och ligger ofta som grund till diabetikers rädsla att berätta och stå upp för sin sjukdom. John och Katarina har även de stött på okunskap om sjukdomen som utifrån sjukdomens allvarliga art är beklaglig.

Hur tycker ni andra människors kunskaper och förståelse är?

– Den är inget vidare och det är lite skrattretande ibland, hävdar John. Väldigt dålig faktiskt, men det är också en komplex sjukdom. Till och med läkarna har okunskap ibland! Men gemene man, det de kan är väl i princip att man tar en spruta då och då och att man undviker att äta socker.

– ..och om det är någonstans man är och du tar en kaka till maten eller annat får man höra ”Får du äta det där?”, klipper Katarina in kvickt och träffar ”bulls eye” på en av de vanligare fördomarna.

– Förståelsen; får de bara information om vad det innebär så är förståelsen bra. Men man kan aldrig få förståelse fullt ut och det kan vara lite störande. Någon annan som jag pratar med kan aldrig förstå hur mycket jag än förklarar till exempel hur det känns att vara låg eller hur mycket man tänker på det. Det är ingen som kan fatta det, så kunskapen är inte bra, vidareutvecklar Katarina med emfas.

– Fortfarande kan jag aldrig riktigt förstå hur ni mår inne i kroppen. Man förstår, men ändå inte fullt ut och då lever vi ändå med det. John tittar på Katarina och får sin fästmös hand i sin till svar.

– Kan du om någon frågar dig om vad som har hänt i kroppen om man har Diabetes, skulle du kunna förklara det? Frågar Katarina John

– Nej, inte jättebra. Nu är inte jag jättebra på kroppen överhuvudtaget… När jag som inte har Diabetes blir skakig eller låg som någon gång kan hända, så förstår jag att det här är väldigt lite i jämförelse. Och jag tycker DET är obehagligt.

– Tänker du då som så här att det är så här som de känner sig? Katarina tittar på John som rynkar pannan och funderar innan han svarar:

– Nä….nä, det tänker jag nog inte riktigt. Jag kan hantera det och lösa det på bara några sekunder oftast. Lite obehagligt är det men inte på den nivån. Sedan har jag aldrig tänkt tanken på att jämföra det, medger John ärligt.

– Jag hade velat ha den förståelsen så många gånger, framför allt av dig. Men du försöker förstå så gott du kan men Ibland önskar jag att jag kunde koppla på honom en pump, mätare och hela kittet och gå med den i två veckor och fått tänka på det dygnet runt.

– Likaväl som att vi som lever med det önskar att du fick känna efter hur det är att leva med dig! John skrattar och tittar retsamt på sin käresta.

– Så hemsk är jag väl inte? frågar Katarina retoriskt och tittar med spelat ledsna ögon på John.

– Nej, nej, nej! Men det är mer än ni tror. Jag går och tänker på det ofta och ni skulle också få prova på hur det är att leva med en diabetiker. Ni är värst drabbade men vi är tvåa och vi lever också med det på ett sätt. Ni måste ha förståelse för att vi kanske inte alltid har förståelse. Det är inte alltid lätt att veta om du är sur på mig eller om du är låg.

Orden är av tung och allvarsam karaktär, men skratten och leendena är liksom pumpen på Katarina ständigt närvarande. Samtalet fortskrider på ämnena okunskap och fördomar. En del som ibland kan kännas lika frustrerande som de där nattliga känningarna av lågt blodsocker som flertalet gånger i veckan kan störa nattsömnen. Dagligen möter Katarina i likhet med andra diabetiker detta och de frågor hon nedan exemplifierar det med har alla diabetiker fått höra.

– ”Får du äta det där?” ”Kan du äta det här?” Det är tusen frågor och fördomar. Det är de klassiska ”Är det jobbigt att sticka sig?” och ”Jag skulle aldrig klara av det där du har”. Folk tror att det bara handlar om en spruta och sedan är det bra. Sprutan är en så liten del av hela sjukdomen! Jag brukar säga till folk att sprutan är det minsta problemet, det är tankarna som ju är det jobbiga.

– Folk tror sig veta hur utvecklingen går, ”Jag har läst att de hittat ett botemedel nu!”, ” Kan du inte bara äta LCHF, så blir det väl bra?”. Folk tror sig veta mer än vad de vet. Ytterligare en fördom är att många tror att vi inte behöver några kolhydrater alls, men det måste vi ju ha!

Kolhydrater ger nödvändig energi så Katarina har helt rätt. Kosten är ett komplext ämne men en diabetiker kan med iakttagen försiktighet äta allt. Kruxet är att utifrån förutsättningarna parera med rätt dos insulin. En fråga som en diabetiker ställs inför flera gånger var dag, var vecka, var månad, var år tills någon drar ens nummer.

Vad upplever ni är svårast gällande diabetesen och hur det är att leva med sjukdomen?

– Det är väl att klämma in den i vardagen. Den tar tid och man har så himla lite tid. Och den stör, det är det rätta ordet: den stör mitt liv! Varje gång pumpen piper tycker jag att ”stör mig inte nu”, säger hon och ändrar kroppsställning från bekvämt bakåtlutad till en mer upprätt och aktiv variant.

– Jag är mer lättväckt än vad du är och så mitt i natten så vibrerar den och piper. Jag undrar då om jag ska väcka dig eller putta på dig? Det kan vara en svår avvägning, menar John och ser bekymrad ut.

John, tycker du att du får göra några uppoffringar på grund av sjukdomen?

– Inga som är så stora att de besvärar mig. Det är väl småsaker i vardagen, men ingenting jag känner fy fan för.

Tycker du Katarina att det känns som att familjen får anpassa sig efter dig på något eller några vis?

– Att man inte alltid kan fullfölja det man tänker, kanske? ”Åh, vad roligt men nej nu fick i åka hem, vi tar det en annan gång istället!”, svarar John med Katarinas ord instämmande i princip samtidigt.

– Det är ju egentligen fel att låta det avbryta, men det får bli så ibland, säger Katarina och suckar ljudligt.

– Men det är ju inte ofta det sker, eller? frågar John rynkar sin panna.

– Jag tycker ju det! jag tycker ju att det stör ofta, svarar Katarina kvickt. Går vi ut och går i skogen och ska plocka svamp eller något så tror sjutton att man får gå hem tidigare. Då handlar det ju om att jag inte är tillräckligt förberedd.

– Det hämmar också vid träning. Fan vad irriterad man blir när man får lägga av hela tiden!

Är det något speciellt som du känner att du måste undvara i ditt liv, Katarina?

– Det roliga var när vi träffades och du drack en kopp the så var det fem sockerbitar i. Du älskade cola – det var socker i allt, skrattar John vid minnet.  Jag reagerade på det innan du fick diabetes, hur mycket socker har du i teet?

– Jag är uppvuxen på socker!

– Jag har aldrig varit med om något liknande att någon har så mycket socker på sina grejer. John skakar på huvudet och drar handen genom sitt mörka hår. Han tar en klunk vatten innan Katarina tar vid:

– Det är klart att det är en uppoffring med kosten.. Jag har inte ändrat den fullt ut, men förändringen kommer jag fortsätta med hela livet. Jag har lagt ned all sorts läsk och gått över på vatten. Jag har inget socker i teet. Det är ju massa med kosten, så den största uppoffringen är väl egentligen maten. Thaimat har jag till exempel svårt för.

Det är lätt att enkom ha fokus på de negativa sidorna som sjukdomen drar in i ens liv. Men Katarina har även hon kommit till insikt att det faktiskt finns en del positiva delar som den för med sig.

– Bara det att man har bättre koll på maten är väldigt positivt. Man lever lite bättre som diabetiker. Jag hade fortsatt att dricka min cola och det är inte bra för någon!

– Jag tänker mer på kosten än vad jag hade gjort annars, utvecklar hon med betoning på det initiala pronomenet. Jag gillar sådana grejer som att ändra om och utmana med godisförbud ibland.

– Man är kanske lite mer tacksam för livet och det för med sig socialt rätt mycket för det kommer fram människor som man inte känner och pratar och frågar vad det är. Då är det positivt att man kan sprida kunskapen. Folk utomlands är väldigt på om detta och de skäms inte för att fråga. Det är alltid ett samtalsämne och har man inget att prata om på en fest går det alltid att prata lite Diabetes. De har alltid någon fråga, så det är positivt.

Trots de utmaningar som vardagen ger Katarina och hennes anhöriga är det inte känslan av hopplöshet som man har efter ett samtal med dem. Viljan att sjukdomen inte ska få ta överhanden och att den inte ska vara ett hinder är den röda tråden genom hela besöket. Vidvinkelobjektivet besegrar teleskopobjektivet med hästlängder och de är fast beslutna om att leva livet så som de önskar, diabetesen till trots.

Många kända namn har genom året stått för bevingade citat som allehanda människor tagit till sig. För alla diabetiker skulle nog Katarinas avslutningsfras kunna ses som både bevingat och belevat:

– Man kan göra vad man vill!

Tycker du att artiklarna om John och Katarina var intressanta och gav dig mer kunskap? Bidra till en bättre värld för diabetiker och stötta Diabeteshanden för fler artiklar som denna. Klicka HÄR för att bli medlem i Diabeteshanden 2018 eller HÄR för att donera valfri summa. Vi är också tacksamma om du delar artikeln i sociala medier.

Tack på förhand!

Katarinas graviditetsdiabetes var bara en försmak

”Jag brukar säga till vänner som inte riktigt förstår hur det är att bli låg att du kan fråga henne vad 1 + 1 är och hon svarar häst. Det finns ingen logik när man är för låg”. Orden är Johns, sambo till diabetikern Katarina. Vi har varit på besök hemma hos John och Katarina och pratat om hur diabetesen tar plats i en barnfamilj, om folks fördomar och okunskap samt om flirtar med snygga sjukvårdare.

Det är en livfull värld man kliver in i när man äntrar det av kärlek byggda håkanssonska och tellbomska bohaget. Väldigt mysigt beläget med en förförisk sjöutsikt i utkanten av Sparsör, ett fridfullt villaområde tio minuters bilfärd norr om textilmekkat Borås. Det smakfullt och vackert renoverade hemmet andas livsglädje och gemytlighet. Det är en söndag i oktober och solen klär hösten i den vackraste av skrudar.  Den stora träaltanen som John byggt är en oas som hämtad från valfri inredningstidning och från köket är utsikten över närliggande Öresjö bedårande. Katarina välkomnar med ett leende iklädd lediga kläder och med sin diabetespump väl synlig vid hennes vänstra jeansficka. John gör kort därefter entré och efter det fasta handslaget som ackompanjeras av ett brett leende så känner man sig varmt välkommen till deras hem.

Döttrarna är alla hemma och det spritter av liv. Skratt och gråt samt lek och allvar samsas i ett aldrig sinande potpurri av välmående livfullhet. Det är kort och gott bilden av den lyckliga barnfamiljen som fotograferas av ett vidvinkelobjektiv. Men om man använder sig av ett teleobjektiv så kan man se något som skiljer sig från den gängse bilden, något som skaver i sömmarna och som får fotot att bli lite suddigt.

Det var 2006 som Katarina och John väntade sitt första barn som de märkte att något inte stod rätt till. Under en rutinkontroll framkom det, som en blixt från klar himmel, att Katarina hade förhöjt blodsockervärde. Paret fick besked om att Katarina utvecklat graviditetsdiabetes, vilket drabbar cirka två procent av alla gravida kvinnor. Vidare informerades de om att Katarina nu löpte en förhöjd risk att utveckla Diabetes i ett senare skede av livet. Senare kom dock att bli tidigare än vad de förväntat sig. Mycket tidigare.

– De sa när jag fick första gången att jag skulle bli av med den vid förlossningen och att jag hade en tendens att få Diabetes senare i livet, berättar Katarina. Min tanke var att det skulle komma vid 65 och inte nio månader senare.

Katarina och John hade alltså inte hunnit varit föräldrar till dottern Emmy i mer än nio månader då ”senare i livet” inträffade. Något som satte sordin på den första tiden med förstfödda dottern Emmy.

– När jag första gången fick graviditetsdiabetes, så tyckte jag inte det var speciellt jobbigt. Dels var jag vårdutbildad och hade ett hum om vad Diabetes var och min bästa kompis hade Diabetes typ 1. Jag var ändå insatt och tänkte att det inte är något problem med sprutor, säger Katarina och fortsätter:

– Men sen är det klart att när man fick det permanent, då var det en annan femma. Man förstod att det skulle stanna hela livet och det var inte riktigt lika roligt!

För den nyblivna fadern John, till vardags försörjande sig som fotograf, som inte alls hade den kunskapen som Katarina, var det kanske än mer ett mörkerrum. Det var många negativ som skulle komma att framkallas innan slutresultatet kunde betraktas som färdigt att ramas in.

– Jag hade aldrig varit så nära Diabetes innan så som Katarina med sin vän och vårdutbildning. För mig var det väldigt luddigt så som jag tror att det är för många i allmänhet där ute. Jag förstod nog inte riktigt hur allvarligt det skulle bli med det. Utan att ”man tar sprutor till maten” ungefär. Sedan har man fått lära sig genom åren att det är mycket mer än det.

Lärandet om sjukdomen och att öka på sin egen kunskap var något Katarina tog tag i per omgående.

– Men det är klart att tankarna kom under graviditeten om hur mycket det påverkar fostret. Hur har det tagit skada av det här? Jag började läsa på om graviditet ihop med Diabetes.

– Den mentala biten är väldigt påfrestande, just att det kan påverka ett annat liv också, flikar John in.

Upplevelsen av graviditeten och Diabetesen till trots var det inget som skrämde duon för framtida fortplantning utan ytterligare två flickor har välkomnats till familjen.  Dock var första tiden omvälvande med två nya bekantskaper; dottern Emmy och sjukdomen Diabetes. John bekräftar att han blev tagen av beskedet.

– Chocken var nog mest att… man hade vant sig lite under graviditeten, men att det skulle komma så snabbt igen var bara ”Oj!”. Det var oväntat och man blev väl lite ställd där, menar han med allvarligt ansiktsuttryck.

– Det var mycket att tänka på. Man hade hunnit vänja sig med barn och det hade varit värre om hon varit nyfödd, inflikar Katarina. Det var i samband med att jag slutade amma och blodsockret hade då kunnat ställa till det. Det är en stor omställning och inget man ställer om på en dag. Man kämpar ju än idag, tio år senare, med förändringar. Min första tanke när jag fick reda på det var, eftersom John var bortrest i jobbet mycket då, att nu kommer han lämna mig! Det finns väl ingen som vill vara ihop med en som har Diabetes. Det är en jättekonstig tanke, men det var vad jag tänkte.

– Det är en livslång sjukdom, varför skulle han vilja leva med mig, frågar Katarina retoriskt ut i luften.

Det var aldrig aktuellt för John att överge sin familj och han pekar på ett kort som står lutat vid en vacker blombukett, centralt placerad på matsalsbordet vi sitter vid. Det visar sig att just denna dag har sällskapet sällskapat i 12 år. Blommorna på bordet kommer vissna förr eller senare men det är påtagligt att kärleken mellan de båda har underhållits på ett fullgott vis. Inte sällan utbyter de menande kärleksfulla blickar och leenden. Däremot hade John initialt andra tankar som han brottades med.

– Jag var mest orolig att jag var iväg, jag reste mycket med mitt förra jobb. Just om du skulle bli väldigt låg när du var ute med barnen, som då var små, när jag inte var hemma. Och på kvällar och nätter, sådana grejer var väldigt jobbiga.

– Ja, det var nog det som var värst i början; att du var iväg mycket och jag hade inte lärt mig så bra, svarar Katarina. Man tänkte att vad händer om något händer och jag då är själv med Emmy?

Hur hanterade ni dessa nya bekantskaper i den nya vardagen när John var så mycket ute och reste?

– Det var nog mest att man var orolig. Du levde lite i förnekelse och det gör du fortfarande, hävdar John. Det kunde jag ibland ha svårt att acceptera. Jag sitter jämte och ser det och då kan man ibland tycka att ”försök att sköta det”! Men det är lätt för en annan att sitta jämte och tycka och tänka.

– Jag lever inte i förnekelse men accepterade inte sjukdomen i början, det är en helt annan sak, förklarar Katarina lugnt. Jag visste om den men och var arg och irriterad på den. Den passade inte in i mitt liv!

Vad var svårast rent praktiskt i början?

– Det svåraste var dels ställa om i kosten, man fick ta lite i taget, och dels att komma ihåg, minns Katarina. På den tiden hade man sprutor. När man var mitt uppe i småbarnsåren så var det ibland svårt att komma ihåg om man tagit sin spruta. Man satte sig och åt och det hände grejer, man skulle mata barnen och så skulle man äta själv. Herregud, har jag tagit min spruta? Jag fick till slut en sådan där minnesspruta som pensionärer har, skrattar Katarina.

– Ibland när vi åker iväg någonstans på en större dagsutflykt så händer det att någon grej kan ta slut, eller att något krånglar, menar John

– Jag är ingen människa med bra framförhållning heller. Man åkte iväg och kom på att man glömt något och fick åka hem igen. Jag är inte rätt person för denna sjukdom, erkänner Katarina.

Oavsett hur väl man planerar och sköter sin sjukdom kan den av olika anledningar få för sig att vara bångstyrig. Det finns oerhört många faktorer som påverkar hur blodsockret beter sig som man inte tänker på. Stress, kyla, värme och infektioner är alla exempel på detta. Katarina har precis som alla andra diabetiker en del dråpliga situationer att berätta om. Som till exempel den natten när Katarinas blodsocker hamnade så lågt att John fann det bäst att ringa 112. När blodsockret är väldigt lågt kan alla diabetiker vittna om kraftig nedsatt förmåga på bland annat tankeverksamheten och motoriken. När ambulanspersonalen anlände fann de en av kraftig hypoglykemi påverkad Katarina. Det tog inte lång stund tills hon helt ogenerat började flirta med den manlige ambulanssjukvårdaren. Endast iklädd nattsärk sa hon högt och ljudligt medan hon tittade på John att ”visst är han snygg”! Ett minne ingen av de inblandade kommer glömma!

Det är å andra sidan ingen person som är rätt för denna sjukdom. Katarinas framförhållning till trots har de funnit sina rutiner och planeringen i vardagen är, åtminstone för en utomstående, vid god vigör. De har också påvisat för sig själva, och för alla andra, att man ändå kan göra allt man vill. För några år sedan packade nämligen familjen väskorna och begav sig till Landvetter flygplats för en resa till kungariket Thailand. Faktum var att alla diabeteshjälpmedel och insulin tog mer plats än kläderna i väskorna de släpade med sig. Med tre förväntansfulla barn flög de iväg med destination tre öar på Thailands östkust. Inte nog med den tolv timmar långa flygresan, äventyret varade dessutom i inte mindre än två månader. Ett i sanning imponerande företag och ett föredömligt påvisande av mod och vilja för alla med diabetes i sin närhet!

– Det funkar utmärkt, man behöver inte ett hotell med kylskåp. Katarina menar på att det enkom hänger på ens egen inställning:

– Vill man så går det!

– Folk var ju förvånade att vi kunde resa med tre barn som var så små, 6, 4 och 2.5 år, så länge och backpacka, fyller John kvickt i. Men egentligen var det ju diabetesen som var ett större hinder. Vi var ju tvungna att planera, vare sig vi ville eller inte. Allt går ju! Vi klarade en sådan här grej, med allt detta i bagaget och det ÄR ingen omöjlighet!

Yrket – en dröm som diabetesen inte hindrar

Ingenting är omöjligt, är ett citat frekvent använt i presumtiva goda syften och valen man gör som diabetiker behöver inte enbart vara strikt styrda av sjukdomen. Dagens tillgängliga hjälpmedel har flyttat fram sjukdomens positioner och diabetiker behöver inte längre känna sig så låsta. Katarina är ett flagrant exempel på det; två månader på Koh Samui, Koh Phangan och Koh Tao med tre barn eller för den delen ett yrke som till en början ter sig svårt eller rent av omöjligt för en diabetiker. Hon tjänstgör med bravur på förlossningen SÄS i Borås, ett jobb som är känt för sin stress och sin oregelbundenhet.

– Jag har ett yrke där man blandar in mycket adrenalin och det påverkar blodsockret, det märker jag ju av tidvis. Får vi akuta grejer på jobbet så tar det en stund men sedan sticker sockret och även om jag varit låg innan, så i princip kan jag bota en känning med att stressa upp mig med adrenalin. Så det kan ju göra att det blir lite svängningar i blodsockret. Oregelbundenheten gör att jag ibland inte hinner få i mig mat innan något akut dyker upp och jag efter det får en pil upp på pumpen.

– Sedan vill jag fortsätta inom ambulans och där finns det lite restriktioner om jag ens får jobba inom det. Men det ska, efter vad jag hört, funka ändå. Det har jag lite ambitioner för även om det kanske sätter lite käppar i hjulet eftersom det inte är lika lätt att ta ett C-körkort. De på transportstyrelsen är lite hårda mot diabetiker. Men tittar man på HbA1c* så ligger jag bra och har aldrig legat speciellt dåligt till. Där blandar jag ju också in nattpass och ett yrke där jag vet att jag måste ha full skärpa hela tiden. Å andra sidan kan jag följa kurvan med hjälp av pumpen och jag tycker inte det hämmar mig i yrket, eftersom jag har bra värden och sköter mig.

Katarina berättar med viss stolthet på rösten att hon trotsat vissa fördomar om vad man som diabetiker kan tänkas jobba med. Hon har hittills valt bort nätter men påvisar att det går utsökt att kombinera sjukdomen med yrket bara man har god kontroll. Det är inte ovanligt att hon satt sig i lunchrummet redo för inmundigandet av föda och larmet går. Adrenalinpåslaget och Dextrosol blir då hennes närmaste bundsförvanter. Mycket kring sjukdomen lär sig en diabetiker via ”Learning by doing”. I Katarinas fall har just adrenalinpåslaget och dess blodsockerhöjande effekt blivit just en sådan erfarenhet via hennes yrke. Det är en av många faktorer som påverkar blodsockret men som för allmänheten allt som oftast är okända. John är ett ypperligt exempel på hur kunskapen ofta ser ut hos gemene man. På frågan hur deras tidigare kunskap om Diabetes såg ut svarar han:

– Jag visste ingenting! Mer än det som de där 95 procenten ställer dumma frågor om…

Katarina å sin sida hade, som tidigare nämnts, kommit i kontakt med den både via sitt yrkesval samt att en av hennes bästa väninnor faktiskt har sjukdomen.

– Jag hade nog kunskap, alltså vårdkunskap om sjukdomen. Ungefär vad det berodde på i kroppen och vad man behövde göra och hur man tog sina sprutor. Men jag hade inte den här andra kunskapen om hur man lever i vardagen, hur det påverkar en utöver sprutorna. Och ingen om tankarna man ständigt har 24 timmar om dygnet. Sådant kan ingen annan veta.

Förstod ni något om vilken påverkan sjukdomen skulle komma att få för er familj?

– Jag försökte att tänka att det inte skulle påverka någonting., att man bara skulle leva på som vanligt, menar Katarina och tittar på John, som tillägger:

– I vissa fall är det säkert så att det har påverkat mer i vissa led än vad man trott och i vissa led mindre än vad man trott

– Det är som att vi lever som vanligt, fast jag har ju inget annat att jämföra med, funderar Katarina

– Du fick den ju ganska omgående efter att vi blivit tillsammans, konstaterar fästmannen

– Vi hade inte varit ihop så länge innan så vi hade inte hunnit bygga upp någon vardag innan jag fick det. Jag upplevde inte att den ställde till det så mycket i vår vardag. Men det kanske den gör, frågar Katarina John.

– I vissa fall kanske mer än vad du tror. Det är också så att vi lever med den, barnen förstår den bättre…

Johns engagerade svar blir kvickt avbrutet av Katarina.

– Ja, ni har ändå bra förståelse, jag vet inte hur många gånger ni fått vänta på mig för att jag ska må lite bättre, eller att vi fått avbryta en promenad i skogen för att jag måste gå hem och äta. Det är så typiskt att man blir låg och så räcker inte det man har med sig. Det ställer till det många gånger!

– Vi är ju otroligt spontana och det är klart det då är lite krångligare ibland, säger John eftertänksamt.

– Spontaniteten har försvunnit litegrann, man måste planera lite mer och bättre, slår Katarina fast.

Katarina berättar bland annat om när hon i veckan har försökt gå ut och gå med en kompis men tvingats gå hem i förtid vid två av de tre tillfällena. Hypoglykemi, eller lågt blodsocker, är en ständig motståndare som inte alltid är lätt att förutse dess nästa drag. Dessutom en kombattant som har en förmåga att göra hjärnan mer än lovligt trög och begränsad. En känsla stört omöjlig för en frisk människa att förstå.

På vilket sätt kan sjukdomen påverka er i vardagen?

– Ibland om vi är oense om något vet jag inte om vi är oense eller om du är låg, skrattar John. Det är jättesvårt och när du är låg kan du bli riktigt arg på mig. ”Du vet ju att jag är låg”, men det vet ju inte alltid jag. Jag brukar säga till vänner som inte riktigt förstår hur det är att bli låg att du kan fråga henne vad 1 + 1 är och hon svarar häst. Det finns ingen logik när man är för låg.

– Men det brukar jag ju tala om innan och tänker att ”fattar du inte?” Katarina tittar oförstående på John.

– Ja, nä… det är inte alltid jag är med på, säger John fundersamt innan erkänner att det ibland skapar osämja.

– Det har skapat en hel del bråk som blivit värre för att jag inte varit i mina sinnens fulla bruk…

– Och innan jag kopplar att det är blodsockret som är lågt!

– Men det är mest att det påverkar spontaniteten, vi är fortfarande spontana men inte så mycket som vi varit annars, tror jag. Vi hade varit än mer spontana annars!

Orden är Johns men de skulle lika gärna kunna vara Katarinas. Paret återkommer ofta till att det är just spontaniteten som får på tafsen när diabetesen bestämmer sig för att vara elak. Trots det ter det sig ändå för en utomstående som att de bemästrar det spontana på ett ypperligt sätt till stor glädje för de lika spontana barnen.

Detta var den första delen av två och mer om barnen och hur ett barn avundsjukt kan reagera när dess mamma tvingas äta godis på en veckodag som inte är lördag i del två, som publiceras inom kort.

Känner du att du vill bidra till en bättre värld för diabetiker? Klicka HÄR för att bli medlem i Diabeteshanden 2018 eller HÄR för att donera valfri summa. Vi är också tacksamma om du delar artikeln i sociala medier.

Fotnot

* HbA1c – det genomsnittliga blodsockervärdet