Katarinas graviditetsdiabetes var bara en försmak

”Jag brukar säga till vänner som inte riktigt förstår hur det är att bli låg att du kan fråga henne vad 1 + 1 är och hon svarar häst. Det finns ingen logik när man är för låg”. Orden är Johns, sambo till diabetikern Katarina. Vi har varit på besök hemma hos John och Katarina och pratat om hur diabetesen tar plats i en barnfamilj, om folks fördomar och okunskap samt om flirtar med snygga sjukvårdare.

Det är en livfull värld man kliver in i när man äntrar det av kärlek byggda håkanssonska och tellbomska bohaget. Väldigt mysigt beläget med en förförisk sjöutsikt i utkanten av Sparsör, ett fridfullt villaområde tio minuters bilfärd norr om textilmekkat Borås. Det smakfullt och vackert renoverade hemmet andas livsglädje och gemytlighet. Det är en söndag i oktober och solen klär hösten i den vackraste av skrudar.  Den stora träaltanen som John byggt är en oas som hämtad från valfri inredningstidning och från köket är utsikten över närliggande Öresjö bedårande. Katarina välkomnar med ett leende iklädd lediga kläder och med sin diabetespump väl synlig vid hennes vänstra jeansficka. John gör kort därefter entré och efter det fasta handslaget som ackompanjeras av ett brett leende så känner man sig varmt välkommen till deras hem.

Döttrarna är alla hemma och det spritter av liv. Skratt och gråt samt lek och allvar samsas i ett aldrig sinande potpurri av välmående livfullhet. Det är kort och gott bilden av den lyckliga barnfamiljen som fotograferas av ett vidvinkelobjektiv. Men om man använder sig av ett teleobjektiv så kan man se något som skiljer sig från den gängse bilden, något som skaver i sömmarna och som får fotot att bli lite suddigt.

Det var 2006 som Katarina och John väntade sitt första barn som de märkte att något inte stod rätt till. Under en rutinkontroll framkom det, som en blixt från klar himmel, att Katarina hade förhöjt blodsockervärde. Paret fick besked om att Katarina utvecklat graviditetsdiabetes, vilket drabbar cirka två procent av alla gravida kvinnor. Vidare informerades de om att Katarina nu löpte en förhöjd risk att utveckla Diabetes i ett senare skede av livet. Senare kom dock att bli tidigare än vad de förväntat sig. Mycket tidigare.

– De sa när jag fick första gången att jag skulle bli av med den vid förlossningen och att jag hade en tendens att få Diabetes senare i livet, berättar Katarina. Min tanke var att det skulle komma vid 65 och inte nio månader senare.

Katarina och John hade alltså inte hunnit varit föräldrar till dottern Emmy i mer än nio månader då ”senare i livet” inträffade. Något som satte sordin på den första tiden med förstfödda dottern Emmy.

– När jag första gången fick graviditetsdiabetes, så tyckte jag inte det var speciellt jobbigt. Dels var jag vårdutbildad och hade ett hum om vad Diabetes var och min bästa kompis hade Diabetes typ 1. Jag var ändå insatt och tänkte att det inte är något problem med sprutor, säger Katarina och fortsätter:

– Men sen är det klart att när man fick det permanent, då var det en annan femma. Man förstod att det skulle stanna hela livet och det var inte riktigt lika roligt!

För den nyblivna fadern John, till vardags försörjande sig som fotograf, som inte alls hade den kunskapen som Katarina, var det kanske än mer ett mörkerrum. Det var många negativ som skulle komma att framkallas innan slutresultatet kunde betraktas som färdigt att ramas in.

– Jag hade aldrig varit så nära Diabetes innan så som Katarina med sin vän och vårdutbildning. För mig var det väldigt luddigt så som jag tror att det är för många i allmänhet där ute. Jag förstod nog inte riktigt hur allvarligt det skulle bli med det. Utan att ”man tar sprutor till maten” ungefär. Sedan har man fått lära sig genom åren att det är mycket mer än det.

Lärandet om sjukdomen och att öka på sin egen kunskap var något Katarina tog tag i per omgående.

– Men det är klart att tankarna kom under graviditeten om hur mycket det påverkar fostret. Hur har det tagit skada av det här? Jag började läsa på om graviditet ihop med Diabetes.

– Den mentala biten är väldigt påfrestande, just att det kan påverka ett annat liv också, flikar John in.

Upplevelsen av graviditeten och Diabetesen till trots var det inget som skrämde duon för framtida fortplantning utan ytterligare två flickor har välkomnats till familjen.  Dock var första tiden omvälvande med två nya bekantskaper; dottern Emmy och sjukdomen Diabetes. John bekräftar att han blev tagen av beskedet.

– Chocken var nog mest att… man hade vant sig lite under graviditeten, men att det skulle komma så snabbt igen var bara ”Oj!”. Det var oväntat och man blev väl lite ställd där, menar han med allvarligt ansiktsuttryck.

– Det var mycket att tänka på. Man hade hunnit vänja sig med barn och det hade varit värre om hon varit nyfödd, inflikar Katarina. Det var i samband med att jag slutade amma och blodsockret hade då kunnat ställa till det. Det är en stor omställning och inget man ställer om på en dag. Man kämpar ju än idag, tio år senare, med förändringar. Min första tanke när jag fick reda på det var, eftersom John var bortrest i jobbet mycket då, att nu kommer han lämna mig! Det finns väl ingen som vill vara ihop med en som har Diabetes. Det är en jättekonstig tanke, men det var vad jag tänkte.

– Det är en livslång sjukdom, varför skulle han vilja leva med mig, frågar Katarina retoriskt ut i luften.

Det var aldrig aktuellt för John att överge sin familj och han pekar på ett kort som står lutat vid en vacker blombukett, centralt placerad på matsalsbordet vi sitter vid. Det visar sig att just denna dag har sällskapet sällskapat i 12 år. Blommorna på bordet kommer vissna förr eller senare men det är påtagligt att kärleken mellan de båda har underhållits på ett fullgott vis. Inte sällan utbyter de menande kärleksfulla blickar och leenden. Däremot hade John initialt andra tankar som han brottades med.

– Jag var mest orolig att jag var iväg, jag reste mycket med mitt förra jobb. Just om du skulle bli väldigt låg när du var ute med barnen, som då var små, när jag inte var hemma. Och på kvällar och nätter, sådana grejer var väldigt jobbiga.

– Ja, det var nog det som var värst i början; att du var iväg mycket och jag hade inte lärt mig så bra, svarar Katarina. Man tänkte att vad händer om något händer och jag då är själv med Emmy?

Hur hanterade ni dessa nya bekantskaper i den nya vardagen när John var så mycket ute och reste?

– Det var nog mest att man var orolig. Du levde lite i förnekelse och det gör du fortfarande, hävdar John. Det kunde jag ibland ha svårt att acceptera. Jag sitter jämte och ser det och då kan man ibland tycka att ”försök att sköta det”! Men det är lätt för en annan att sitta jämte och tycka och tänka.

– Jag lever inte i förnekelse men accepterade inte sjukdomen i början, det är en helt annan sak, förklarar Katarina lugnt. Jag visste om den men och var arg och irriterad på den. Den passade inte in i mitt liv!

Vad var svårast rent praktiskt i början?

– Det svåraste var dels ställa om i kosten, man fick ta lite i taget, och dels att komma ihåg, minns Katarina. På den tiden hade man sprutor. När man var mitt uppe i småbarnsåren så var det ibland svårt att komma ihåg om man tagit sin spruta. Man satte sig och åt och det hände grejer, man skulle mata barnen och så skulle man äta själv. Herregud, har jag tagit min spruta? Jag fick till slut en sådan där minnesspruta som pensionärer har, skrattar Katarina.

– Ibland när vi åker iväg någonstans på en större dagsutflykt så händer det att någon grej kan ta slut, eller att något krånglar, menar John

– Jag är ingen människa med bra framförhållning heller. Man åkte iväg och kom på att man glömt något och fick åka hem igen. Jag är inte rätt person för denna sjukdom, erkänner Katarina.

Oavsett hur väl man planerar och sköter sin sjukdom kan den av olika anledningar få för sig att vara bångstyrig. Det finns oerhört många faktorer som påverkar hur blodsockret beter sig som man inte tänker på. Stress, kyla, värme och infektioner är alla exempel på detta. Katarina har precis som alla andra diabetiker en del dråpliga situationer att berätta om. Som till exempel den natten när Katarinas blodsocker hamnade så lågt att John fann det bäst att ringa 112. När blodsockret är väldigt lågt kan alla diabetiker vittna om kraftig nedsatt förmåga på bland annat tankeverksamheten och motoriken. När ambulanspersonalen anlände fann de en av kraftig hypoglykemi påverkad Katarina. Det tog inte lång stund tills hon helt ogenerat började flirta med den manlige ambulanssjukvårdaren. Endast iklädd nattsärk sa hon högt och ljudligt medan hon tittade på John att ”visst är han snygg”! Ett minne ingen av de inblandade kommer glömma!

Det är å andra sidan ingen person som är rätt för denna sjukdom. Katarinas framförhållning till trots har de funnit sina rutiner och planeringen i vardagen är, åtminstone för en utomstående, vid god vigör. De har också påvisat för sig själva, och för alla andra, att man ändå kan göra allt man vill. För några år sedan packade nämligen familjen väskorna och begav sig till Landvetter flygplats för en resa till kungariket Thailand. Faktum var att alla diabeteshjälpmedel och insulin tog mer plats än kläderna i väskorna de släpade med sig. Med tre förväntansfulla barn flög de iväg med destination tre öar på Thailands östkust. Inte nog med den tolv timmar långa flygresan, äventyret varade dessutom i inte mindre än två månader. Ett i sanning imponerande företag och ett föredömligt påvisande av mod och vilja för alla med diabetes i sin närhet!

– Det funkar utmärkt, man behöver inte ett hotell med kylskåp. Katarina menar på att det enkom hänger på ens egen inställning:

– Vill man så går det!

– Folk var ju förvånade att vi kunde resa med tre barn som var så små, 6, 4 och 2.5 år, så länge och backpacka, fyller John kvickt i. Men egentligen var det ju diabetesen som var ett större hinder. Vi var ju tvungna att planera, vare sig vi ville eller inte. Allt går ju! Vi klarade en sådan här grej, med allt detta i bagaget och det ÄR ingen omöjlighet!

Yrket – en dröm som diabetesen inte hindrar

Ingenting är omöjligt, är ett citat frekvent använt i presumtiva goda syften och valen man gör som diabetiker behöver inte enbart vara strikt styrda av sjukdomen. Dagens tillgängliga hjälpmedel har flyttat fram sjukdomens positioner och diabetiker behöver inte längre känna sig så låsta. Katarina är ett flagrant exempel på det; två månader på Koh Samui, Koh Phangan och Koh Tao med tre barn eller för den delen ett yrke som till en början ter sig svårt eller rent av omöjligt för en diabetiker. Hon tjänstgör med bravur på förlossningen SÄS i Borås, ett jobb som är känt för sin stress och sin oregelbundenhet.

– Jag har ett yrke där man blandar in mycket adrenalin och det påverkar blodsockret, det märker jag ju av tidvis. Får vi akuta grejer på jobbet så tar det en stund men sedan sticker sockret och även om jag varit låg innan, så i princip kan jag bota en känning med att stressa upp mig med adrenalin. Så det kan ju göra att det blir lite svängningar i blodsockret. Oregelbundenheten gör att jag ibland inte hinner få i mig mat innan något akut dyker upp och jag efter det får en pil upp på pumpen.

– Sedan vill jag fortsätta inom ambulans och där finns det lite restriktioner om jag ens får jobba inom det. Men det ska, efter vad jag hört, funka ändå. Det har jag lite ambitioner för även om det kanske sätter lite käppar i hjulet eftersom det inte är lika lätt att ta ett C-körkort. De på transportstyrelsen är lite hårda mot diabetiker. Men tittar man på HbA1c* så ligger jag bra och har aldrig legat speciellt dåligt till. Där blandar jag ju också in nattpass och ett yrke där jag vet att jag måste ha full skärpa hela tiden. Å andra sidan kan jag följa kurvan med hjälp av pumpen och jag tycker inte det hämmar mig i yrket, eftersom jag har bra värden och sköter mig.

Katarina berättar med viss stolthet på rösten att hon trotsat vissa fördomar om vad man som diabetiker kan tänkas jobba med. Hon har hittills valt bort nätter men påvisar att det går utsökt att kombinera sjukdomen med yrket bara man har god kontroll. Det är inte ovanligt att hon satt sig i lunchrummet redo för inmundigandet av föda och larmet går. Adrenalinpåslaget och Dextrosol blir då hennes närmaste bundsförvanter. Mycket kring sjukdomen lär sig en diabetiker via ”Learning by doing”. I Katarinas fall har just adrenalinpåslaget och dess blodsockerhöjande effekt blivit just en sådan erfarenhet via hennes yrke. Det är en av många faktorer som påverkar blodsockret men som för allmänheten allt som oftast är okända. John är ett ypperligt exempel på hur kunskapen ofta ser ut hos gemene man. På frågan hur deras tidigare kunskap om Diabetes såg ut svarar han:

– Jag visste ingenting! Mer än det som de där 95 procenten ställer dumma frågor om…

Katarina å sin sida hade, som tidigare nämnts, kommit i kontakt med den både via sitt yrkesval samt att en av hennes bästa väninnor faktiskt har sjukdomen.

– Jag hade nog kunskap, alltså vårdkunskap om sjukdomen. Ungefär vad det berodde på i kroppen och vad man behövde göra och hur man tog sina sprutor. Men jag hade inte den här andra kunskapen om hur man lever i vardagen, hur det påverkar en utöver sprutorna. Och ingen om tankarna man ständigt har 24 timmar om dygnet. Sådant kan ingen annan veta.

Förstod ni något om vilken påverkan sjukdomen skulle komma att få för er familj?

– Jag försökte att tänka att det inte skulle påverka någonting., att man bara skulle leva på som vanligt, menar Katarina och tittar på John, som tillägger:

– I vissa fall är det säkert så att det har påverkat mer i vissa led än vad man trott och i vissa led mindre än vad man trott

– Det är som att vi lever som vanligt, fast jag har ju inget annat att jämföra med, funderar Katarina

– Du fick den ju ganska omgående efter att vi blivit tillsammans, konstaterar fästmannen

– Vi hade inte varit ihop så länge innan så vi hade inte hunnit bygga upp någon vardag innan jag fick det. Jag upplevde inte att den ställde till det så mycket i vår vardag. Men det kanske den gör, frågar Katarina John.

– I vissa fall kanske mer än vad du tror. Det är också så att vi lever med den, barnen förstår den bättre…

Johns engagerade svar blir kvickt avbrutet av Katarina.

– Ja, ni har ändå bra förståelse, jag vet inte hur många gånger ni fått vänta på mig för att jag ska må lite bättre, eller att vi fått avbryta en promenad i skogen för att jag måste gå hem och äta. Det är så typiskt att man blir låg och så räcker inte det man har med sig. Det ställer till det många gånger!

– Vi är ju otroligt spontana och det är klart det då är lite krångligare ibland, säger John eftertänksamt.

– Spontaniteten har försvunnit litegrann, man måste planera lite mer och bättre, slår Katarina fast.

Katarina berättar bland annat om när hon i veckan har försökt gå ut och gå med en kompis men tvingats gå hem i förtid vid två av de tre tillfällena. Hypoglykemi, eller lågt blodsocker, är en ständig motståndare som inte alltid är lätt att förutse dess nästa drag. Dessutom en kombattant som har en förmåga att göra hjärnan mer än lovligt trög och begränsad. En känsla stört omöjlig för en frisk människa att förstå.

På vilket sätt kan sjukdomen påverka er i vardagen?

– Ibland om vi är oense om något vet jag inte om vi är oense eller om du är låg, skrattar John. Det är jättesvårt och när du är låg kan du bli riktigt arg på mig. ”Du vet ju att jag är låg”, men det vet ju inte alltid jag. Jag brukar säga till vänner som inte riktigt förstår hur det är att bli låg att du kan fråga henne vad 1 + 1 är och hon svarar häst. Det finns ingen logik när man är för låg.

– Men det brukar jag ju tala om innan och tänker att ”fattar du inte?” Katarina tittar oförstående på John.

– Ja, nä… det är inte alltid jag är med på, säger John fundersamt innan erkänner att det ibland skapar osämja.

– Det har skapat en hel del bråk som blivit värre för att jag inte varit i mina sinnens fulla bruk…

– Och innan jag kopplar att det är blodsockret som är lågt!

– Men det är mest att det påverkar spontaniteten, vi är fortfarande spontana men inte så mycket som vi varit annars, tror jag. Vi hade varit än mer spontana annars!

Orden är Johns men de skulle lika gärna kunna vara Katarinas. Paret återkommer ofta till att det är just spontaniteten som får på tafsen när diabetesen bestämmer sig för att vara elak. Trots det ter det sig ändå för en utomstående som att de bemästrar det spontana på ett ypperligt sätt till stor glädje för de lika spontana barnen.

Detta var den första delen av två och mer om barnen och hur ett barn avundsjukt kan reagera när dess mamma tvingas äta godis på en veckodag som inte är lördag i del två, som publiceras inom kort.

Känner du att du vill bidra till en bättre värld för diabetiker? Klicka HÄR för att bli medlem i Diabeteshanden 2018 eller HÄR för att donera valfri summa. Vi är också tacksamma om du delar artikeln i sociala medier.

Fotnot

* HbA1c – det genomsnittliga blodsockervärdet